JOHAN FALK 19: LOCKDOWN

Slutet närmar sig obönhörligen. Snaran dras åt runt GSI, det finns en råtta i polishuset, Patrik (Mikael Tornving) ska få sin dom gällande prostatacancern och letterna fortsätter att hota Johan (Jakob Eklund) och hans familj.

Själv sitter jag i soffan med klump i halsen och saltsprängda tårar som vill ta sig ut. Denna del i filmserien är den absolut starkaste och den som berört mig allra mest ända in i hjärteroten. Jag känner mig nästan lite illamående. Vissa delar av vissa scener ligger väldigt nära min egen verklighet och sånt jag tvingats gå igenom själv. Oftast kan jag hantera sånt rätt bra men när det skildras så verklighetstroget som det gör i den här filmen då är det svårt att inte dras in i det. Och nej, det handlar inte om att sälja stulna diamanter, kom igen, jag är en snällis.

Manuset är fortfarande väldigt välskrivet men det känns som att det tajtats till ännu ett snäpp nu på sluttampen. Filmens enda svaga kort är Johan Hedenberg som Örjan. Lite tveksamt skådespeleri där kan man säga om man vill vara diplomatisk.

Efter att ha varit lite i bakgrunden ett tag kliver nu Johan fram igen och visar var skåpet ska stå, vem som är Falken! Och jag jublar. Och ryser. Och gråter lite. Fy faaaan va bra det är!

JOHAN FALK 16: UR ASKAN I ELDEN

Nu har denna filmserien börjat gå ner för landning kan man man säga. Ur askan i elden är den första av dom sista fem filmerna som släppts en och en med jämna mellanrum i sommar.

Jag har sett fram emot dom här nya filmerna som tusan och nu när jag precis sett Ur askan i elden känner jag att jag har jättesvårt att skriva om den. Första gången det händer under hela filmserien. Jag är liksom…lite….blank.

Jag känner nämligen att själva huvudhistorien i filmen inte engagerar mig alls, vilket är konstigt för den BORDE kanske göra det men ja, nej, tyvärr gör den det inte. Johan Falk (Jakob Eklund) åker (i princip) mot sin vilja till Lettland ”för att göra en grej jag inte tänker spoila här”. Men Johan mår inge bra. Han lider av återkommande mardrömmar och ångest, han borde inte jobba alls. Nu blev det så. Han har inget val.

Om jag koncentrerar mig på sidohistorien(-erna) i filmen så är dom desto mer intressanta. Jag tycker väldigt mycket om TV-seriekänslan, att det är bekanta från förr jag nu får chans att se mer av. Den känslan är alltid ett plus.

Seth Rydell (Jens Hultén) försöker sköta sitt liv som deltidspappa till lilla Luna och hans rövargäng blir färre och färre i antal. Nu har en av hans ”män”, en polare från fängelsetiden vid namn Jack (Björn Bengtsson) muckat och det förändrar maktförhållandena i gänget.

Jag tycker det här känns som en lagomfilm, en mellanfilm, ett gasning på tomgång som startskott för vad som komma skall i dom sista fyra filmerna. Mysigt att ha alla tillbaka på banan igen och det är absolut inte en underkänd film, den är bara lite….genomskinlig.

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm