Etikett: Malin Åkerman

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE FINAL GIRLS (2015)

Hur ska man avsluta en skräckfilmsvecka med kvinnotema på bästa sätt? Kanske tjonga till med The Final Girls, en homage till subgenren 80-talsskräckfilm med två trevliga skådespelerskor i huvudrollerna vid namn Taissa Farmiga och Malin Åkerman? Klart det fick bli så!

Malin Åkerman spelar Nancy, mamma till Max (Taissa Farmiga) och screemqueen i 80-talsslashern Camp Bloodbath. Nancy har kämpat på med skådiskarriären sen dess men liksom fastnat i rollen som Amanda Cartwright i den där kultskräckisen från förr. Hon går på provfilmningar men inte mycket händer trots att det var tjugo år sedan filmen kom.

Nancy och Max sitter i bilen och pratar när dom blir påkörda och Nancy dör. Tre år senare sitter Max i en biografsalong med dejten Chris (Alexander Ludwig) och tittar på just Camp Bloodbath. Att se mamma Nancy på vita duken blir lite för mycket för Max, hon vill gå ut och ta luft och precis då börjar biografen brinna sugs Max, Chris och några vänner till dom in i filmen – och fastnar där. Dom fastnar alltså där med Jason Vorhees-look-aliken Billy och mamma Nancy/Amanda.

Den här metagrejen funkar över förväntan bra och både Åkerman och Farmiga är så pass bra skådespelare att det blir lite dammigt i rummet under vissa scener. Kanske är jag lite snål med betyget, kanske är jag helt on point, men det känns som en stark trea till den här filmen blir en korrekt och härlig avslutning. Sevärd film, speciellt om man – som jag – är en sucker för 80-talsskräck.

Hur tar Sofia och Johan den här veckan i mål? Vilka filmer blir det? För egen del fortsätter skräckfilmerna ticka in på söndagarna resten av året men den här veckan har varit superkul – precis som vanligt. TACK SOFIA OCH JOHAN för samarbete och en DRÖS skräckfilmstips!

Publicerat

RAMPAGE – BIG MEETS BIGGER

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

Publicerat

Fredagsfemman #242

5. Easy

Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.

.

.

.

4. Brangelina is no more

Veckans snackis oavsett krig och svält  i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.

.

.

.

3. Star Wars-bonanza

Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?

.

.

.

2. Hört talas om Popup-bio?

För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).

.

.

.

1. James Spader

Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!

.

.

.

Publicerat

MISCONDUCT

Typiskt. Det är kvinnorna i den här filmen som gör dom bästa skådespelarinsatserna men syns dom på affischen? Självklart icke. Men jag ska försöka ta det från början.

Denning, den stenrika ägaren av ett läkemedelsföretag (spelad av Anthony Hopkins, 79 år) har en blond söt flickvän vid namn Emily  (Malin Åkerman, 38 år). Inget konstigt med det. Ska bara ta en paus och kräkas lite nu. Strax tillbaka.

Hej. Sådärja. Okej då kör vi. Juristen Ben (Josh Duhamel) håller på att medvetet jobba ihjäl sig och man kan anta att det beror på dels att han vill klättra på karriärsstegen och dels för att han inte vill vara hemma hos frun Charlotte (Alice Eve), för dom verkar ha allt annat än lajbans tillsammans. Bens chef (Al Pacino) är urtypen av en skrupellös advokathöjdare med uppspärrade ögon och svindyra gadgets och han bryr sig inte så mycket om sina anställda OM det inte är så att dom kan inbringa en galet massa pengar. Och det kan Ben. Han kan nämligen sätta dit läkemedelssnubben Denning med hjälp av inside information han fått av sin före detta flickvän. Ja precis. Det är Emily. Det är film, allt är så jävla enkelt då.

Men hur enkelt det än är och hur mycket man än köper vissa glapp i manus så får det tamejfan inte bli dumt – och det blir det här. Jättedumt. Jag är bara så förtjust i denna genre, vill så gärna att det ska bli sådär vibrerande härligt smart spännande som rättegångsthrillers kan vara men nej….nej nej nej….den här filmen är inget av detta.

Det som räddar filmen från det allra lägsta betyget är Malin Åkerman som gör sin sexiga blondin skönt sliskig och Alice Eve vars blick är så jävla läbbig!

Publicerat

Fredagsfemman #212

5. Högkvalitativ svensk ångestklump

Att se TV-serien 30 grader i februari (vars andra säsong nu visas på SVT) är fan ingen enkel match. Det gör ont banne mig. Jag har inte haft en sån jobbig klump i magen av någon serie sen Röd snö gick på TV, men det var en helt annan typ av ångest. 30 grader är så otroligt bra på att visa oss människor och våra allra mest nakna, fula och svåromtyckbara sidor och ändå – ändå – kan jag känna ömhet för dom allihop, varenda rollfigur (utom ASET i måndags. Honom hatar jag!). Serien utspelar sig i Sverige och i Thailand och jag ska inte skylla på denna serie att jag aldrig kommer sätta min fot i ”turistparadislandet” men jag VET att jag aldrig kommer göra det. Jag åker hellre till Beirut på semester än till Phuket. Men TV-serien är grym! Förjävla grym!

.

.

.

4. Jacob Tremblay på Instagram

Den allra gulligaste och finaste lilla killen i Hollywood heter Jacob Tremblay. Han är så söt att alla ni som samlar på katt-memes kan börja leta Jacob Tremblay-bilder istället att säga ”ååååååå” till och lägga huvudet på sned. Tänk Haley Joel Osment som tioåring fast doppad i sockervadd och cool. Jacob spelar den lilla killen i den fantastiska filmen Room (biopremiär först 18/3) och kan han bara hålla sig borta från tunga droger kommer han ha en lyyyyysande skådespelarkarriär, om detta är jag mycket mycket MYCKET säker! Men hoppa in och följ honom på Instagram så får du se Hollywood från insidan och genom en 10-årings ögon. Eller hans föräldrars?

.

.

.

3. Billions

Paul Giamatti är ingen favorit direkt. Inte Damien Lewis heller egentligen. Ändå klickade jag mig in på TV-serien Billions på HBO och där blev jag kvar. Den rättskaffens federala åklagaren Chuck Rhoades (Giamatti) och den aningens mer skrupelfria miljardären fondmäklaren Bobby ”Axe” Axelrod, det är två karismatiska män serien kretsar kring men deras fruar går inte av för hackor dom heller. Malin Åkerman är Lara Axelrod och Maggie Siff är SVINBRA som Wendy Rhoades.

.

.

.

2.  Sjuka själar

Min favorit-deckarförfattare Kristina Ohlsson har växlat genre och skriver SKRÄCK! Och vad gör jag då? Jag möblerar om såklart. Fixar mig en läshörna och lite tid över och läser boken från början till slut. Och vad är det bästa med hela tjofaderittan? Jo. Att boken var så jävla bra att jag inte hade behövt vare sig en egen fåtölj eller inplanerad lästid, det hade gått av bara farten ändå ståendes under fläkten mitt i natten om det hade behövts. Hörde jag frågan om jag vill se en filmatisering av boken? KLART JAG VILL!

.

.

.

1. Årets filmfest är alldeles snart här!

Det går inte att tjonga upp något annat på denna veckas första plats än årets OSCARSGALA. Natten mellan söndag och måndag smäller det, det som är julafton för många av oss filmgalningar. Jag vet att ett pris hit och dit inte är hela världen MEN att se Hollywoods största fejs samtidigt kan jag bara inte tycka är blaj. Därför sitter jag uppe och tittar och bloggar och poddar och fnissar och njuter och ja….skumpan ligger på kylning, när Stallone vinner sin guldgubbe ska det FIRAS!

 

Publicerat

KÄRLEK I DETROIT

Alltså, det här är den dummaste jävla titelöversättningen jag sett på åratal. The giant mechanical man låter ju som en intressant film, Kärlek i Detroit låter som nåt halvkasst med….Malin Åkerman.

Nu visar det sig att filmen faktiskt VAR halvkass och att Malin Åkerman faktiskt är med i rollistan och att översättningen är förlåten för KANSKE kan den få någon människa att rygga, tveka och hoppa över filmen.

Ett romantiskt drama med karaktärer jag inte direkt fattar tycke för och en man som försörjer sig på att klä ut sig till en silverfoliesnubbe på styltor. Jag snörper ihop munnen, knölar ihop näsan och säger nääääää.

Publicerat

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.

Publicerat

WANDERLUST

Då så. Nu kan jag likt Gert Fylking men utan rosa träningsoverall utbrista ett hjärtligt  ÄNTLIGEN!

Wanderlust är efter många om och men äntligen sedd och SOM jag har väntat på detta. Paul Rudd och Jennifer Aniston i samma film, kan det bli bättre? Ja tänk för att det kan det och det kan jag skriva utan minsta ledsamhet i tangenttryckningarna.

Bara åsynen av Rudd och Aniston i filmer gör mig glad, resultatet kan vara i stort sett hur ruttet som helst men jag är ändå nöjd efteråt. Vissa människor har den inverkan på mig. Som han som ligger bredvid mig när jag vaknar (även när han ser ut som Plupp), som barnen även när den ena tjatar om att jag ska trycka ut varet ur nageltrånget med en nål och den andra undermedvetet får mig att memorera namnen på alla fem killarna i One Direction och sen blir arg när jag rabblar upp namnen på dessa fem som enligt ett ihärdigt rykte fått klamydia av en koala (hur fan man nu lyckas med det), som en del skådespelare som nästan känns lika familjära som klasskamrater från förr, som Jennifer Aniston från Vänner, som Paul Rudd från Vänner och som Alan Alda som har filmvärldens mysigaste mansröst.

Det som är bra med Wanderlust är att dessa tre favoriter är med, det som är sämre är att manuset inte håller. Det håller inte hela vägen, det håller inte ens långa stunder, det håller sporadiskt, jag skrattar ibland men jag skrattar inte åt handlingen i sig, jag skrattar åt att Rudd är så dråplig. Aniston får inte chans att vara komedienne på det sätt hon behärskar så bra, här är hon mest en sidekick med snyggt och korrekt balsamerat hår och hon sover med BH och korta fransiga jeansshorts. Vem gör sånt?

Om jag ska försöka beskriva Wanderlust genom att jämföra den med en annan film så känns den som en amerikansk version av Tillsammans, fast i nutid. Det låter kanske luddigt men det är det inte. George och Linda flyr i panik New York när George förlorar sitt jobb och på väg till Georges svinjobbiga bror i Atlanta övernattar dom i ett hippiekollektiv – och blir kvar. Det röks gräs och flummas och blir veganer och praktiseras fri sex och bajsas med öppen toadörr. Eller öppen förresten, det finns inga dörrar. Kollektivet tror inte på dörrar. Skillnaden mellan deras liv i stan och livet på landet bland nudister och druvtrampare är såklart jättestor och tankarna börjar virvla runt i skallen. Vad vill vi med vårt liv? Vad vill JAG med MITT?

Trots att filmen försvinner från mitt medvetande i ett otroligt tempo, till eftertexterna minns jag knappt hur den började, så är jag konstigt nog inte besviken. Jag fick ingenting mer än nittio minuter tillsammans med två mysiga skådisar men ibland räcker det. Inte för ett godkänt betyg men åtminstone för en helt okej eftersmak i munnen.

Filmen finns att hyra på Headweb.