Etikett: Malin Levanon

Publicerat

BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

Publicerat

FLOCKEN

Jag känner mig lite konfunderad nu. Hur många minuter/scener måste en skådespelare ha i en film för att kunna bli Guldbaggenominerad för Bästa biroll? Jag trodde nog att det behövdes mer speltid än att man hinner säga ”poughkeepsie” och blinka ett par tre gånger. Alltså, missförstå mig rätt nu, ingen skugga ska falla på Henrik Dorsin, han är jättebra i den här filmen men han är också med jättelite. Man skulle kunna kalla det till och med pyttelite.

Jag fick (som flera andra kan jag tänka mig) upp ögonen för den här filmen just på grund av Guldbaggegalan. Den hade svept förbi mig helt obemärkt på bio och hade den inte funnits att hyra på triart.se hade mitt medvetande sannolikt fått klara sig utan den i många många år till. Antagligen hade jag klarat mig ganska bra även utan att ha sett den för med Efterskalv i färskt minne står Flocken sig tämligen slätt.

I korta drag handlar filmen om Jennifer (Fatime Azemi) som säger sig ha blivit våldtagen av sin klasskompis Alexander (John Risto). Ord står mot ord och inte många vare sig i skolan eller i byn där dom bor är på Jennifers sida. Den gemene åsikten om henne verkar vara att hon är en ”slampa” och en ”slampa” kan väl aldrig tala sanning?

Jennifers mamma Mia (Malin Levanon) och Alexanders föräldrar Susanne och Tony (Eva Melander och Henrik Dorsin) spelar otroligt bra alla tre och uppvisar vuxenhet på tre tämligen olika sätt. Alla sätten får mig att mer eller mindre skämmas över att vara just vuxen. Skolungdomarna är också bra och filmen känns ibland mer som en dokumentär än som en spelfilm och jag tycker det är ett plus.

Regissören Beata Gårdeler har fått ihop en bra och sevärd film MEN, som sagt, en film som kommer samma år och befinner sig i samma genre som Efterskalv kommer inte undan. Jag jämför, det blir så.

Flocken – Efterskalv 0-1.

Publicerat

TJUVHEDER

Fyrorna och femmorna haglar över Tjuvheder. Filmen har blivit en snackis. Intressant det där vilka filmer som blir det, snackisar. Den förra svenska filmen i denna kaliber var Turist. Uppskriven av alla stora recensenter, aningens mindre omtyckt av ”vanligt folk”.

Jag är ofta skeptisk till unisont hyllade filmer. Visst stämmer jag in i hurraropen ibland men det händer oftare att jag står som ett frågetecken i biofoajén efteråt. Därför kändes det rätt spännande att bege sig mot biografen Saga där jag skulle se filmen tillsammans med Jojjenito. Vad var det vi skulle få se?

Minna (Malin Levanon) är bara timmar från att bli vräkt. Snabbt som tusan behöver hon få tag i ett gäng tusenlappar så hon kan betala sin hyresskuld och som försäljare i droger finns det bara två sätt för henne att lösa problemet: sälja massor med knark fort som tusan och/eller lura nån på pengar.

Lösningen blev en kombination. Hon lurar hemlöse Tonni (Kalled Mustonen) på pengar men det visar sig att pengarna egentligen inte var hans utan Christer Korsbäcks (Jan Mattsson) och den där Christer är en otäck jävel. Fy fan alltså, vilken snubbe! Jag höll på att grädda i byxan under en scen och det hör inte till vanligheterna att jag gör det på grund av att nån människa visar tänderna i underkäken. Men Christer saknar tänder i överkäken och undertänderna hamnar således strax under näsan och jag blir jätterädd för hela hans uppsyn. Niederman tänker jag, alltså den där store läskige mannen i Millenium-trilogin. Christer Korsbäck är för drogdealare vad Niederman var för personskydd.

Minna träffar så småningom på Katja (Lo Kauppi) som är alkoholist och har fått sin son omhändertagen av socialen. Dom båda flyttar ihop i en husvagn i Haninge och försöker stå ut med och klara av vardagen. ”Vänskapen” dessa kvinnor emellan är den enda röda tråd i filmen som känns någorlunda hoppingivande men detta hopp är fanimej varken starkt eller varmt. Hela filmen fullkomligt osar misär och jag känner mig så jävla tacksam över det liv jag själv har. Tak över huvudet som ingen kan ta ifrån mig, element som fungerar, ett badrum, såna saker.

Att många av filmens skådespelare inte är skådespelare utan ”folk från gatan” (och i det här fall personer med samma problematik som filmens karaktärer) gör ALLT för filmen. Det är DET som gör att filmen känns så äkta som den gör. Smutsigt och jävligt och en inblick i samhällets ”bottenskrap”, människor som i princip saknar människovärde både i sina egna och andras ögon. Fy fan vilket liv alltså. Här drar min irritation över många filmers glorifierande drogliberalism igång i skallen också. Knark kan se ut såhär – också.

Hyllningarna nu då, är filmen värd dessa? Ja, det måste jag ändå säga. Jag kan förstå både fyrorna och femmorna även om filmen ”bara” landar på en stark trea hos mig. Hade jag blivit mer känslomässigt berörd, mer skakad, hade jag också varit däruppe och sniffat. Att det kommer strösslas guldbaggenomineringar över den här filmen är helt glasklart – och välförtjänt.

Vill du höra mig prata mer om Tjuvheder och Christer Korsbäck? Lyssna på avsnitt 11 av filmpodcasten Snacka om film.