Etikett: Malmö filmdagar

Publicerat

Fredagsfemman #293 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. The Party

Kombinationen av Sally Potters manus och regi och en cast bestående av en bitsk Patricia Clarkson, en sval Kristin Scott Thomas, en flum-mysig Bruno Ganz, en svettig Cillian Murphy, en lesbisk Cherry Jones, en gravid Emily Mortimer och Timothy Spall som beter sig som Dougie Jones storebror (den referensen flyger över huvudet på alla som inte sett senaste Twin Peaks) är helt LJUVLIG. Ett svartvitt pratigt smart kammarspel som funkade hela vägen för mig.

.

.

.

4. När man lyssnar på magkänslan, gör en helomvändning och väljer RÄTT

Jag skulle se Agnieszka Hollands Villebråd som sista film igår, det var schemalagt sedan länge. Jag var jättesäker. Det fanns inga andra filmer på samma tids-slot som lockade mig det minsta så pest eller kolera-frågan fick alltså svaret Villebråd. MEN. Sen fick jag ett ryck. Jag valde om, jag valde nytt och istället för att gå in i salong 1 och se det polska dramat som hux flux lockade noll så gick jag in i salong 3 och såg Emir Kusturicas mustiga filmiska fantasifulla balkanskröna On the milky road. Med Monica Bellucci. Och djur. Mycket Monica Bellucci och många djur. Många många djur. Fy fan va fräsigt det var! Mer om denna film när den har biopremiär (hittar inte informationen på sf.se men det står 22/9 på IMDb)

.

.

.

3. Barry Keoghan i The Killing of a Sacred Dear

Han syntes som ”den unge killen i båten med sår i huvudet” i Dunkirk men det är för rollen som Martin i den här filmen som jag FÖR ALLTID kommer minnas honom. H-E-L-V-E-T-E vilken svår roll och S-A-T-A-N vad bra han gör det! Det här är en film som man inte skojar bort i brådrasket, den sätter sig både i skallen och i magen och jag hoppas att Barry Keoghan kan tvaga av sig sin rollfigur nu när inspelningen är över.

.

.

.

2. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Här är filmen som jag sett fram emot så länge, ända sedan jag såg att Martin McDonagh var på gång med ännu en film. Han är mannen bakom Seven Psychopaths och In Bruges och trots att jag verkligen tycker jättemycket om dessa två filmer undrar jag om inte den nyaste filmen är hans allra bästa. Komplex, magisk, svår, rolig, finurlig, underbar. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

.

.

.

1. Lyckan att återigen få vara i filmbubblan

Att ha en veckas semester, att bo på hotell i en helt annan stad än sin egen, att komma ner dagen innan det börjar, att åka hem dagen efter det slutat, att befinna sig på en biograf i väldans många timmar per dag med avstängt mobiltelefon och en chans att ta en paus från vardagens alla måsten och krav, Malmö Filmdagar är FANTASTISKA dagar på så MÅNGA sätt och jag kan lugnt säga, efter att ha varit på plats för sjätte året på raken, att jag tröttnar aldrig på det här. Jag njuter. Till hundra procent. Lycka är vad det är, lycka i min typ av filmformat!

Publicerat

Fredagsfemman #292

5. På söndag väntar årets fotbollsmatch

Ja det gör den. På Tele 2. I´ll be there.

.

.

.

.

4. Idol!

Alltså jag kan inte hjälpa det men jag tycker Idol-uttagningen är så väldans underhållande. Dessutom, när Idol börjar är det höst och vad är hösten? Hösten är JÄTTEMYSIG!

.

.

.

3. Se Almodovars bästa film på SvtPlay!

Ja, jag sticker ut näsan och säger precis det, jag tycker The skin I live in är Pedro Almodovars bästa film och den finns att se alldeles gratis och reklamfri på SvtPlay till och med 22 september. Så gör det. Bara gört. Här är min recension om du behöver en spark i baken.

.

.

.

2. Twin Peaks är slut – och jag med

Arton avsnitt och lika många gånger har jag suttit med hakan vid knäna i soffan när eftertexterna rullar. Det är nåt magiskt med den här serien, nåt som inte går att ta på. Det är konstigt beyond allt jag kan komma på samtidigt som det är häpnadsväckande nyskapande och roligt. Och härligt. Och så jävla skönt att få se nåt som upprör, som stör, som berör hela hela tiden. Tack för dessa veckor David Lynch. Tack för att du har den hjärna du har och den plattformen att du får göra verklighet av dina drömmar. Inte alla knasbollar får göra det.

.

.

.

1. Mot Malmö och årets filmdagar!

På måndag börjar årets bästa vecka. Semester, tågmys, hotellboende (inklusive världens bästa uppfinning; hotellfrukost), träffa filmintresserade vänner från hela Sverige OCH sitta i en biograf från tidig morgon till sen kväll och se många av höstens kommande biopremiärer. Det är så man får nypa sig i armen en smula. Faktiskt.

Publicerat

DAGEN EFTER DENNA

Ett långt äktenskap, otrohet, sjuk förälder, spännande jobb, uppsägning, en nära och mycket yngre vän av motsatt kön, att äga en katt trots allergi,att bli morförälder…. den här filmen handlar egentligen om en hel MASSA saker men det enda som gnager i mig efteråt är att ”ingenting hände”. Men det är så det känns, det hände INGENTING i filmen annat än att Isabelle Hupperts rollfigur Nathalie  gick och gick och gick med sin lite stapplande gång och utsattes för diverse vedermödor utan att egentligen en enda gång bryta ihop.

Hon är urtypen av en ”doer”, en typ av kvinna jag normalt älskar men i en film som denna hade det behövts lite nerv, lite känslostormar, lite mer ”elände” (som om upprapningen av filmens handling inte på pappret redan är fullt med detta…)

Gillar man Isabelle Huppert är filmen sevärd trots alla sina svagheter. Gillar man inte henne, what´s there to see? Beats me.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde Henke och Jojje också. Deras recensioner läggs upp imorgon (fredag) och då går det att klicka på länkarna.

Publicerat

JULIETA

Pedro Almodovar. Hans blotta namn på en filmaffisch får mig att vilja se filmen. Ett bra betyg måste jag säga. Han känns som Spaniens lite mer färgglada och crazy variant på Woody Allen fast i samma sekund som jag skrev detta ångrade jag jämförelsen. Rejält. Det finns nämligen en STOR och genomgripande skillnad mellan dessa två manusförfattare och regissörer och det är KVINNORNA.

Där Woodys kvinnor sett ut, varit och betett sig i princip på samma enahanda sätt sedan mitten på 70-talet fortsätter Pedro att göra filmer med komplexa och egensinniga kvinnoroller och det är faktiskt få ”gubbar” i filmhistorien som klarar den grejen med samma finess som han. Han har dessutom kvinnor både i huvudroller och starka biroller och männen i filmerna är oftast ganska bleka varelser i periferin (Hej Woody, du kanske ska göra en kovänding i nästa film och inte sätta Woody-rollen i fokus som du aaaaaaaalltid gör? )

Julieta handlar om Julieta (nähä??) som spelas av både Adriana Ugarte och Emma Suárez och övergången mellan dessa två var snyggt filmad med en enkel handduk som lösning på bytet. Julieta är mamma till en vuxen dotter och filmen handlar om deras relation, eller brist på sådan, då dottern valt att ”försvinna”.

Det räcker så, mer behöver man inte veta om filmen tycker jag. Gillar du Almodovars filmer kommer du känna igen dig då man får sin beskärda del av härliga tapetmönster, knalliga röda, blå och gula inredningsdetaljer och mänskliga mörkhåriga kvinnor.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammas med mina filmspanarvänner. Här är deras tankar om Julieta.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

JÄTTEN

Jag kan lova att du aldrig sett en film som Jätten förut. Jag är så säker så jag kan sätta en ÅRSLÖN på att du inte gjort det! Hur många filmer du än sett i ditt liv så har du inte sett en film om en autistisk boulespelare som dessutom har nån slags svulst i ansiktet som växt över hans ena öga och som försvårar hans tal. Han kan nästan inte prata alls. Jo, han kan säga ”Zughi”, men det är också allt. Om det betyder tåg på tyska eller att han vill ha en avsugningen eller nånting heeeelt annat förtäljer inte historien MEN det blir namnet på Rikard och hans bouleparter Rolands lag när dom tillsammans kämpar för en plats i Nordiska mästerskapet i just boule.

Rikard har så himla svårt att kommunicera med omvärlden att han skapat sig ett alter ego i huvudet, en 50 meter hög jätte som knallar runt över stock och sten och den enda nära vän han har är Roland. Hans mamma försvann strax efter att Rikard föddes och han har inte haft nån kontakt med sin mamma (Anna Bjelkerud) sen dess men spelar boule för att göra henne stolt – och kanske få tillbaka henne?

Jätten är en rätt genom hjärtskärade film MEN den är varken svart eller utan hopp. Den är fin, den visar Rikard och hans vedermödor på ett härligt sätt, den har roliga och dråpliga scener, är visuellt jättesnygg och har otroligt vacker musik, skriven av Björn Olsson. Regissören Johannes Nyholm har gjort filmen med en dokumentär känsla och jag tycker det funkar jättebra, framförallt undrar jag om skådespelaren Christian Andrén som spelar Rikard lider av samma problematik som sin rollfigur i verkligheten. Om ja så blir jag så sjukt imponerad av hans skådespeleri och om nej så är jag fortfarande sjukt imponerad plus att jag hoppas att maskörerna överöses av priser. OBS!! Det är klart det är en mask. Eva von Bahr och Love Larson har varit framme igen! Magnifikt jobbat av duon som fick en Oscarsnominering för Hundraåringen och borde få en till nu.

Jag inser att Jätten trots sitt namn är en liten film som antagligen inte kommer nå ut till nån gigantisk publik men jag hoppas SÅ att jag har fel.

Jag var den enda i filmspanargänget som såg Jätten på Malmö filmdagar men mitt biosällskap Jimmy tyckte också om den. 4/5 från honom också. Och jag pratar om den i avsnitt 58 av Snacka om film.

Dock, till min stora glädje, blev Jätten oktober månads filmspanarfilm så nu är det några fler bloggvänner som sett den och jag fick en bra anledning att se om den. Precis lika bra gång två kan meddelas.

Här är filmspanarnas recensioner:
Sofia
Jojje
Johan
Och Joel sa att han ger den 4/5.

Du kan se Jätten på C More ända fram till 13 oktober 2018! Hurra!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

MEDAN VI LEVER

En gambiansk ung kvinna och en svensk ung pojke blir kära i varandra. Dom bosätter sig i Sverige och får en son tillsammans, en som som heter Ibbe (Adam Kanyama) och som nu blivit tjugo år. Mamman, Kandia (Josette Bushell-Mingo) är ensam med Ibbe nu, den stora kärleken dog – ja, inte bara bokstavligen – och hon kämpar på som ensamstående och förvärvsarbetare inom sjukvården.

Den dagliga kampen verkar mest handla om att Ibbe är stor nu och inte behöver henne på samma sätt längre och dom bråkar en hel del hemma. Ibbe vill hålla på med musik och Kandia vill att han ska söka riktiga jobb, ”göra nåt vettigt”. Samtidigt slits Kandia mellan sitt vuxna svenska jag och längtan tillbaka till Gambia och Ibbe slits mellan att bryta sig loss från mammans förväntningar och att kunna få vara sig själv i den enkla studion han byggt upp i farmor och farfars källare.

Farmor och farfar spelas av Marika Lindström och Sten Ljunggren och jag tycker nästan att det är deras rollfigurer som är bäst skrivna. Mest komplexa. Morbror Sekou (Richard Sseruwagi) är den knepigaste rollen, han känns mer som ett nöd-kitt mellan farföräldrarna och Kandia/Ibbe än som en behövlig karaktär. Skivbolagssnubben (Mårten Klingberg) känns också mer än nödvändigt stereotyp.

Jag har en del problem med dialogen över lag i filmen, den känns inte naturlig och i dom värsta stunderna sitter jag och vrider mig i biofåtöljen för det låter så påklistrat. Jag har också problem med trovärdigheten i att alla släktingarna i Gambia blir så glada och känner igen Kandia på en sekund trots att det var jättemånga år sedan hon hälsade på sist (så pass länge sedan att flera av ungdomarna som kramas och verkar otroligt lyckliga över att Kandia är hemma inte ens var födda när hon besökte släkten sist…). Men, kan man bortse från detta så är Medan vi lever en fin liten film och Adam Kanyama är en skådespelare/rappare vi stensäkert kommer få se mer av framöver.

En mycket stark tvåa till Dani Kouyaté och hans femte långfilm.

Det var bara jag och Jojjenito som såg filmen på Malmö Filmdagar (av oss filmspanare) och här är länken till hans recension.

Publicerat

THE GIRL WITH ALL THE GIFTS

Nångång här och där dyker det upp en film som redan under första fem minuterna tar med mig in i en värld jag inte vill lämna. The girl with all the gifts är en sån film. Barn i orangea overaller, fastspända i rullstolar i nån form av fängelse/skyddsrum, ställda i numrerade parkeringsrutor och en lärare som ska försöka idka nån form av undervisning framför dessa kids. Vad är det som händer? Vad är det som är så speciellt med dessa barn i allmänhet och med flickan Melanie (Sennia Nanua) i synnerhet?

Det här är en film som tjänar på att ses så ospoilad som möjligt för det här är en så smart berättad historia och så snyggt filmat och så spännande och härligt att den inte ska besudlas med nåt alls, vare sig att kolla in trailers eller lyssna på vad andra säger (och inte säger). Så sluta läs nu och boka en biobiljett.

Och tror du mig inte vill jag bara säga att kvartetten Glenn Close, Paddy Considine, Gemma Arterton och Sennia Nanua kan vara den bäst castade i mannaminne.

Så. Boka nu.

Utan att säga för mycket så VET jag att det här var en favoritfilm för många som var på Malmö Filmdagar. Läs gärna mina filmspanarkompisars recensioner om du vill ha mer kött på benen än vad jag gav. Eller läs efteråt, när du sett filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

 

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

MIN PAPPA TONI ERDMANN

Det finns filmer och så finns det filmer. Sen finns det filmer som blir snackisar fast man kanske inte riktigt förstår varför och dagens tyska film är en sådan.

Min pappa Toni Erdmann (eller originaltiteln Toni Erdmann) handlar om en pappa som inte alls heter Toni Erdmann. Han heter Winifried Conradi (Peter Simonischek) och har en vuxen dotter som heter Ines (Sandra Hüller) som har nåt höjdarjobb i Bukarest men som verkar vara allt annat än lycklig. Och vad vill alla normala pappor? Jo, se sin dotter glad naturligtvis. Så vad gör Winifried? Han tar en månads tjänstledigt från jobbet på skolan, åker till Bukarest och dyker helt oanmäld upp på dotterns arbetsplats. Där börjar en dråplig historia om en helt vanlig pappa som beter sig mycket märkligt och som i ett försök att göra gott sätter dottern i skiten i mängder av situationer som skulle ge vem som helst både stressfraktur i nacken och läckande magmun.

Min pappa Toni Erdmann är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Varför då? Det finns ingenting som talar FÖR att filmen behöver vara så väldans lång annat än att den är Tysklands Oscarsbidrag och ett Oscarsbidrag under 2,5 timme går ju inte för sig… Första halvan är väldigt långsam – på gränsen till seg – men den är inte sövande, bara just långsam. Det smygs in lite scener här och där som gör att man vaknar till lite (tack för det) men när eftertexterna rullade satt jag ändå och undrade vad the fuzz was all about.

Vad vill filmen säga? Att ett par löständer kan förändra världen? Att man aldrig får tappa sin humor? Att om man har glada barn kan man dö lycklig? Att det gäller att vara kreativ när det vankas teambuilding eller födelsedagskalas? Att om man ber om ”extra allt” på en grön kaka så är det dumt att få en rosa?

Det finns helt enkelt mycket att fundera på när det gäller den här filmen. Den inkluderar många – till och med väldigt många – lösa trådar men även om jag kanske förväntat mig mer än jag fick så känner jag mig tämligen nöjd trots träsmaken i baken. För mig är det Sandra Hüller som är The Boss i den här filmen, hon gör sin Ines förjävla bra och jag har aldrig förr sett ordet ”obekväm” gestaltas så ofta och innerligt som hon lyckas med här.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om denna tyska triumf? Klicka på länkarna så får du se.
Sofia
Henke
Jojje
Carl

 

 

Och vill du höra mig prata om denna film är det Snacka om films avsnitt 56 som gäller.

Publicerat

LOVE & FRIENDSHIP

Hur mycket kan man sova under en film och ändå kunna säga att man sett den? Hur mycket får man missa och ändå ha rätt att recensera den offentligt, till och med betygssätta den?

Jag var inte det minsta trött när jag satte mig i biofåtöljen för att se Whit Stillmans adaption av Jane Austen-romanen Lady Susan, jag var lagom mätt, hade kaffe med mig in i salongen, var varken pepp eller opepp, tyckte mest livet var bra najs. Så började filmen. Och det pratades och pratades och pratades. Och ingenting blir någonsin lerigt i en Jane Austen-inspirerad film. Hästdroskor, klänningar, skor, allt är naturvitt och vackert och herrejävlar vad det pratas och nu var det visst kul också för hej vad det fnissas runt omkring mig. Men segt är det, jävligt segt och oj vad det var skönt att blunda lite, bara vila ögonen liksom, en liten stund.

Filmen gled vidare liksom jag in i min sköna sömn, jag vaknade till nu och då, tittade lite, förundrades över Kate Beckinsales hud mellan näsa och överläpp som fått sig en rejäl omgång av injektioner och nej, jag kan bara konstatera att om denna typ av film ska vara nåt alldeles extra för mig så behövs det betydligt mer än Whit Stillman kan ge mig.

Betyget får därmed tas med en nypa salt. Jag sov en hel del men såg också en hel del. Vad du gör med den informationen får vara upp till dig, jag vet vad jag tycker om filmen.

 

Men nu är det såhär finfintt sörru att när jag misslyckas med mitt värv kommer det en kollega till undsättning. Här nedan är nämligen en BONUSRECENSION av filmen från en tjej som faktiskt sett hela under vaket tillstånd. Håll tillgodo med en recension av dagens film skriven av min jobbkollega Hanna.


Det finns få saker i livet lika underbart som välgjord kostymfilm. Alla de stormande känslorna som måste hållas i schack under ett väluppfostrat yttre. Öden förseglade genom ekonomiska överenskommelser. Alla kvinnor. Alla män. Alla brev, droskor, tekoppar, sidentyger, håruppsättningar, blickar och kyssar. Ang Lees filmatisering av Jane Austens Förnuft och Känsla (från 1995) kan enligt mej vara den bästa film som någonsin gjorts.

Plötsligt dök det upp en förhandsvisning av Love & Friendship, baserad på Jane Austens Lady Susan, och jag kunde inte klicka mig fram till biljetter snabbt nog! På pappret skulle det här vara en fullträff. Bra skådisar, fantastisk kostym, ståtliga miljöer, underfundig dialog. Den ränksmidande, snabbsnackande, toksmarta änkan Lady Susan Vernon (Kate Beckinsale) är på jakt efter någonstans att bo hos släkt och vänner, helst med ännu en rolig flört åt sig själv medan hon letar efter en lämplig make till sin, enligt henne, bångstyriga dotter Frederica. På förslag till sådan hittas den något enfaldige, men makalöst förmögna, Sir James Martin. Denne spelas så briljant av Tom Bennett, och det känns som om hans improvisationsskillz har släppts helt lös att virvla fritt – och SOM det funkar! Jag skrattade så jag grät, jag ville säga åt biomaskinisten att spola tebax och visa IGEN IGEN IGEN!

Nu kommer det lilla kruxet.

Hur ska man ta till sig en huvudperson som är… ehmm… hur ska jag nu säga det här lite diplomatiskt…

FULLBLODSPSYKOPAT?!

Lady Susan verkar inte besitta en enda empatisk känsla, hon leker med folks lycka och olycka för sitt egna höga nöjes skull, och jag som publik vill mest att hon ska dö så de andra fina karaktärerna ska kunna få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag ska inte berätta hur det hela slutar, men filmen är absolut sevärd om man kan hålla ett lite mer öppet sinne än jag hade när jag klev in i salongen. Jane Austens kvinnliga huvudkaraktärer är tydligen inte alls samma skrot och korn, kan man ju lätt konstatera.

3 starka Korsetter av 5 möjliga. Näe, vet du vad. 4 blire.

PS: Vill man se mer Austen så rekommenderar jag BBCs miniserie Stolthet och Fördom på alldeles för korta sex timmar från 1995. (Bra kostymår, tydligen!) Inte den där nyproduktionen med eländiga Underbettet Knightly. I övrigt starka insatser all round på den, bara att varje gång hon stolpar in i bild, så förstörs ju illusionen. Varför får hon roller? Vad ser man hos henne? Hon är bra i en endaste film, och det är The Duchess (förvånande nog OXÅ kostymfilm! Ses gärna även för Ralph Fiennes svidande ondskefulla karaktär och Charlotte Ramplings iskallt förnuftiga moderstolkning.) – där hon iofs är svinbra! Nog om Kiera, kvoten är fylld. Kanske. DS.

 

Mina filmspanarvänner var kanske lite vaknare än jag? Ja, eventuellt. Klicka in på deras länkar för att läsa recensionerna som samtliga publiceras imorgon fredag.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Publicerat

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Publicerat

SUBURRA

Stefano Sollima. Så heter han, Suburras regissör. Jag vet inte varför jag och så många andra blandat ihop honom med Gomorras regissör Matteo Garrone. Kanske för att vi inte fattar bättre, att vi saknar fingrar och inte kan varken googla eller IMDb:a oss korrekt eller helt enkelt bara tror på det vi först hör som en sanning.

Nåja. Stefano Sollima har regisserat Suburra OCH han jobbar just nu för fullt med uppföljaren till Sicario, filmen som heter Soldado! Och nu dog jag lite för fy fan va bra DET kan bli då! Vilken värdig regissör att ta över efter mästaren Denis Villeneuve, jag kan tamejtusan LOVA att det blir kanon, speciellt nu efter att ha sett den enligt uppgift blytunga Suburra.

Ja, Suburra ÄR blytung. Den är också kolsvart och visuellt konstnärlig på ett skönt vis. Jag skulle vilja kalla den episk trots att jag vet att det är helt fel ord, filmen utspelar sig nämligen enbart under en vecka i november 2011 men den känns som en lightversion av Gudfadern, episk eller ej. En minderårig prostituerad dör av en överdos narkotika mitt under en betald trekant med en av stadens politikerhöjdare och därifrån till filmens slut är det svårt att blinka, man kan ju missa nåt.

Det är många svartmuskiga män som både stannar och passerar på duken men det är Greta Scarano som Viola som stannat kvar hos mig och det är också scenerna med henne som får min första starka-trea-känsla att jackas upp ett hack nu när filmen parkerat lite mer bekvämt i sinnet.

Hela filmens soundtrack är skrivet av M83 (ja precis, samma grupp som gjorde den finfina musiken till Oblivion), men här är musiken inte specialgjord för filmen utan låtarna är (vad jag har kunnat googla fram med mina fingerstumpar) handplockade av filmmakaren. Smart kan jag tycka, i alla fall om man har starkt kontrollbehov.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde två av mina filmspanarvänner också. Här är deras tankar om filmen.

Jojjenito
Fripps filmrevyer
Och Filmitch har också sett den. 

Publicerat

HITTA DORIS


Det var tretton år sedan vi begav oss ut på jakt efter den lilla clownfisken Nemo i filmen Hitta Nemo. Där fick vi även lära känna den lilla blå firren Doris, hon som led av grava närminnesproblem och nu är det alltså dags att bege sig ut på jakt efter henne, eller inte…. För det är inte Doris det letas efter i Hitta Doris, det är Doris föräldrar eller möjligtvis Doris som försöker hitta sig själv.

I det stora hela är Hitta Nemo och Hitta Doris exakt samma film, hos mig ligger det dock ett litet problem i detta och det är att jag tycker Nemo-filmen var bättre för jag såg den först. Jag tycker även att den bjussade på lite mer och lite fler vuxenpreferenser än vad Doris-filmen gör. Den här filmen är nämligen på gränsen till larvigt barnvänlig jämfört med dom allra flesta animerade filmer som får biopremiär nuförtiden. Supergullig är den, fasiken, den innehåller till och med nåt så sockersött som havsuttrar som kramar varandra mitt på en motorväg för att få bilarna att stanna av söt-chock.

Ellen DeGeneres är originalrösten till Doris och hon är helt perfekt i den rollen. Sigourney Weaver är rösten till sig själv och DET känns som en spännande grej hur dubbningsteamet löst det på svenska. Är det nån svensk som heter Sigourney Weaver eller är det nån känd skådis som spelar sig själv?

Även om filmen har en handfull störtsköna scener så blev jag tämligen uttråkad av filmen. Den kändes lång och onödigt upprepande, det räcker liksom med att Doris är Doris och säger allting sjuttioelva gånger.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar ihop med några filmspanarkompisar. Länkar till deras texter kommer så fort dom är publicerade.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

Fredagsfemman #238 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. Kvällsmiddagarna vid Västra Hamnen

Okej, det var så sjukt vackert att den här punkten kanske borde vara etta men just idag är numreringen inte så himla viktig. Jag åt KANONMAT (nä, inte SÅN kanonmat utan kanonGOD mat) på KANONRESTAURANGER och detta med en utsikt som jag nästan smällde av av. Mysighet deluxe.

.

.

.

4. The girl with all the gifts

Den bästa zombiefilmen på jagvetintehuuuur länge!!! Biopremiär i Sverige 7 oktober!

.

.

.

.

3. Den allvarsamma leken

Om nån hade sagt till mig i förra veckan att jag skulle sitta och HÄPNA av lycka över Pernilla Augusts nya film Den allvarsamma leken så hade jag skrattat tungan ur led. Baserad på en roman av Hjalmar Söderberg som utspelar sig vid 1900-talets början, kostymer, högtravande språk och Sverrir Gudnason i huvudrollen, det var liksom inget som lockade mig nämnvärt. Ändå. Alltså ÄNDÅ blev jag helt trollbunden. Biopremiär 9 september och recensionen kommer i samband med den.

.

.

.

2. Jätten

2011 gjorde Johannes Nyholm den prisbelönade kortfilmen Las Palmas som visar när hans bebisdotter festar till det och trashar en bar på en semesterort. I år har han gjort filmen som jag kommer bära med mig närmast hjärtat av alla tolv filmerna jag såg. Jätten är en otroligt fin film, den är hjärtskärande, visuellt maffig, väldigt bra skådespelarinsatser och har specialskriven musik av Björn Olsson som sätter sig som tuggummi mellan öronen. 14 oktober har den biopremiär och snälla, gå och se den! Gör det bara!

.

.

.

1. Det sociala minglet

Malmö Filmdagar innebär – för mig – en chans att få umgås med mina filmspanarvänner flera dagar i sträck. Det är väldans lyxigt tycker jag. Det innebär också en chans att få prata på riktigt med en drös andra människor som jag följer och som läser bloggen/lyssnar på podden/följer mig på sociala medier resten av året. Det är coolt och det är jätteroligt att prata med er öga mot öga – också!

Och nu är det ett helt år till nästa gång. Aldrig känns ett år längre än precis just nu.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!