Kan jag avsluta årets skräckfilmsvecka på ett bättre sätt än att tjonga till med en HAJSKRÄCKIS såhär på fina söndagen? Bästa sortens skräckfilm om du frågar mig.
Djurfilmer i allmänhet är alltid otäcka i min värld och hajfilmer i synnerhet, därför är det extra kul när Johannes Roberts med sin 47 meters down levererar ett gastkramande undervattensdrama som ger mig andningssvårigheter. Jag har sån enorm respekt för vatten, jag har svårt att hålla andan när jag kommer under ytan, jag får liksom drunkningspanik jättelätt och kanske är det därför jag har extra svårt att se filmer som denna utan att sitta och kippa efter andan och bli blå i fejset.
Här är det två unga tjejer i fokus, systrarna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt) som – och det här är ingen direkt spoiler – fastnar i en hajbur på havets botten. Jag behöver nog inte skriva så mycket mer än det, alla vettiga människor fattar att det är sjukt läbbigt. Men det som gör att 47 meters down blir en hajskräckis utöver det vanliga är känslan, musiken, paniken, ångesten. Ja, ångesten. Upplevelsen blir nästan fysisk, filmen är så otroligt välgjord. Johannes Roberts känns som en manusförfattande regissör som man helt klart behöver hålla koll på och jag kan lova att The other side of the door hoppade upp många jack på måste-se-listan efter att ha sett dagens film.
Det här var alltså sista filmen i årets version av Skräckfilmsveckan. Tusen tack till Johan och Sofia för detta år, det gjorde vi bra. Igen. Vad dom avslutar veckan med för filmer kan du se här: Johan och Sofia.
47 meters down kanske har ett manus som klingar välbekant för några som läser detta och det beror på att filmen smet ut redan förra året men då med titeln In the deep. Johan var en av alla som hann se den och här är hans recension av filmen.
