LIFE ITSELF

Livet. Alltså detta ord. Livet. Alla måste vi försöka relatera till det, alla kämpar vi för att hitta nån slags mening med det och må så bra som möjligt. Det finns dock ingen av oss som kan leva ett helt liv utan att bli omskakad, ledsen och sårad, trassla till det och behöva andas i papp-påse.

Jag är rätt bra på att lösa problem. Jag gillar inte att lägga locket på, jag vill gärna hitta nån slags lösning – så snabbt som möjligt – för att kunna gå vidare i livet. Det är sällan jag har öppna sår, jag läker rätt fort när nåt gör ont och skaver. Med det sagt satte jag mig i en biosalong i Malmö i mitten på september och mådde bra. Jag kände mig psykiskt stabil, glad och nöjd med det mesta i livet. Trodde jag.

Två timmar senare rullar eftertexterna och jag har för länge sedan gett upp. Det svarta sminket ligger som smala racerbanor längs kinderna och jag försöker svälja hulkningarna men det går inte så bra. Jag gråter som ett barn. Ett barn som blivit hackad på av en fiskmås och lämnad hungrig och snorig i en blöt sandlåda. Utan vantar. Och mamma.

Filmen Life itself har lyckats trycka på alla mina knappar, samtidigt. Den har som en vass skalpell ristat bort alla mina sårskorpor, även alla dom jag trodde var läkta sedan länge, men uppenbarligen är det lätt att lura sig själv.

Filmen handlar om allt väsentligt i livet, om allt stort som kan hända – och händer. Varje dag. Hela tiden. Det händer dig, det händer mig, det händer även om man håller händerna för öronen och sjunger ”Lalalalala”. Ja, precis, det händer även om man vägrar. Livet bestämmer och tar dig dit den vill ÄVEN om du tror att du har kontroll på det mesta.

Abby (Olivia Wilde) och Will (Oscar Isaac) kan nog skriva under på det. I filmens början är dom unga studenter med sprudlande framtidstro, superkära och med en tro på att detta är allt dom behöver för att livet ska bli bra. Redan där kände jag klumpen i magen, redan där mindes jag hur det var, hur fantastiskt skönt det var när man var ung och naiv och trodde att det här med att leva faktiskt var enkelt. Abby och Will kommer också inse att livet inte är enkelt men det är en annan historia, en av en handfull du får se i den här filmen.

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt.

Life itself är skriven och regisserad av Dan Fogelman, mannen som gjorde Danny Collins 2015 (även den en film jag tycker VÄLDIGT mycket om!) och förutom Olivia Wilde och Oscar Isaac dyker det upp andra kända ansikten, Annette Bening, Antonio Banderas och Mandy Patinkin till exempel. Jag vill inte skriva mer nu. Jag vill bara att du ska se filmen. Och gråta ögonen ur dig. Eller inte gråta. Vilket som.

Jag tycker om den här filmen men jag vet att många tycker precis motsatsen. Life itself verkar vara en riktig vattendelare och som sådan tycker jag nästan filmen blir ännu mer intressant. När jag såg filmen kunde jag verkligen inte ana att det fanns personer i salongen som avskydde filmen lika mycket som jag älskade den. För det var självklart för mig. Min åsikt var solklar för mig, precis lika solklar som antagonisternas diton för dom. Så är det. Vi tycker inte alltid lika i livet men hallå, kan vi åtminstone enas om att Antonio Banderas klär i skägg?

WONDER

Auggie Pullman (Jacob Tremblay) ser inte ut som andra pojkar i hans ålder. Han har aldrig sett ut som någon annan pojke vilket ålder han än varit i. Nu är han 10 och hade han bott i Sverige hade han varit på g att börja mellanstadiet. Nu ska han göra detsamma fast i USA och det är banne mig inte lätt eftersom han fram tills nu varit hemskolad av mamma Isabel (Julia Roberts).

Mamma Isabel är ganska lik tjuren Ferdinands mamma på julafton. Hon är lugn, förstående, klok, inkännande OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR! Höjer aldrig rösten, finns där JÄMT för den krävande sonen, ler, fixar, trixar och samtidigt verkar hon vara en varm och kärleksfull fru till maken Nate (Owen Wilson).

Pappa Nate är en cool katt. Han lattjar med Auggie, får honom att skratta, vänder på tråkigheter, ser det positiva i allt, är alltid glad, lugn, höjer aldrig rösten, kramar frun, är förstående, mysig, ansvarsfullt pappig OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Auggie har blivit behandlad som en udda pojke det är ”synd om”. Han ska ha en bomullsfilt runt om sig i alla lägen för alla är alltid dumma mot honom, tittar, stirrar, glor och säger okvädesord. Föräldrarna har daddat honom nåt så inihelvete och har i och med detta skapat en pojke som inte bara är intelligent, gullig, uppfinningsrik och charmig, han är även bortskämd som satan. Alltså som satan!

Vet du vad jag inte skrivit om än? Att Auggie inte är ett ensambarn. Det är lätt att tro det. Föräldrarna verkar bete sig som det, Auggie också. Men närå, Auggie har en storasyster som heter Via (Izabela Vidovic) och är det någonting Via är medveten om så är det att hon har en lillebror. En lillebror som är annorlunda. Via är gullig, hon är en helt vanlig tonåring som blir kär, vill testa att spela teater, skriver prov och behöver prata med sina föräldrar om både jobbiga saker och spännande ting ibland. Det har Via ingenting för. Auggie går alltid först. Ändå är Via ALLTID så himla gullig mot honom, så snäll, så kramig, så ansvarstagande och i och med det känns hon så JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Äh. Det är ingen idé att jag fortsätter. Filmen är en SAGA, ingenting annat. Det finns ingenting på-riktigt-mänskligt med någon av rollfigurerna, inte Auggies klasskompisar heller, inte lärarna, inte ens rektorn Mr Tushman (Mandy Patinkin) för även han är OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR även om jag ÖNSKAR att alla rektorer fungerade som han.

Men det är just det. Trots att filmen är nån slags feel-good-in-absurdum-historia så faller jag om inte som en fura men väl som ett litet trassligt plommonträd. Det ÄR en gullig film och den är snäll som helskotta. Och vem är jag att dissa snällisfilmer? Nä, just det. Jag tycker väldigt mycket om snällisar och snällisar ska premieras även om dom är OMÄNSKLIGA SÅ JAG BAXNAR.

Edit: Den fick en trea först. Sen kräktes jag lite i munnen av för mycket sockervadd. Den får en tvåa. Jag tyar inte såhär mycket gull.