Nämen hallå där, det här var ju inte så roligt. Tänk att 70-talets absoluta mitt skulle vara ett sånt blekt filmår för mig. Jag är förbluffad. För att kunna få ihop en lista värd namnet var jag tvungen att fylla några hål i mitt filmiska bibliotek genom att se några filmer som totalt gått mig förbi samt bättra på mitt minne en smula genom att snabbtitta mig igenom några andra.
Till sist blev listan klar och även om 1975 producerade ett par riktiga KLASSIKER så vidhåller jag att det som helhet är ett svagt år. Mycket svagt kanske till och med.
10. Mannen som ville bli kung
(The man who would be king, Regi: John Huston)
I mitten av 90-talet umgicks jag mycket med en kompis som var lika besatt av Sean Connery som jag var av Stallone. Det resulterade i att jag såg väldigt många Sean Connery-filmer under ett par år. Mannen som ville bli kung var en av dessa och jag minns att jag blev förvånad över att jag tyckte om den så mycket som jag gjorde. Ett välspelat äventyr.
.
.
9. Death Race 2000
(Regi: Paul Bartel)
Ja, ja, jag erkänner, nu är det BARA nostalgin som pratar. Death Race 2000 är INTE en bra film men det är en intressant film för sin tid, den har sjukt många jättesnygga posters (kolla bara!) och sen har Sylvester Stallone i hjälm.
.
.
8. Frossa
(Shivers, Regi: David Cronenberg)
Like a clock! Klart årets Cronenberg-film ska vara med på listan. Den här filmen är även känd som The Parasite Murders, They Came from Within och Frissons men originaltiteln var från början Orgy of the Blood Parasites. Den sistnämnda titeln säger egentligen mest om filmen men jag tycker Shivers är bättre. Luddigare men bättre. Precis som Cronenberg själv på den tiden.
.
.
7. Dödligt utspel
(Night moves, Regi: Arthur Penn)
En privatdeckare med 70-talsmusche (Gene Hackman) får i uppdrag (av Jennifer Warren) att hitta hennes tonårsdotter som är på rymmen och hamnar i klistret rejält. Den här kriminalthrillern är inte alls så pjåkig.
.
.
6. Släpp fångarne loss – det är vår!
(Regi: Tage Danielsson)
Det var inte igår jag såg den här filmen men jag minns den som både charmig, rolig och bra (och jag vågar inte se om den av rädsla för att minnas fel).
.
.
5. Död och pina
(Love and death, Regi: Woody Allen)
Jag trodde jag hade sett alla Woody Allens filmer men nix, så var det inte. Död och pina hade passerat mig alldeles obemärkt och jag var självklart tvungen att se den innan listan gjordes. Inget annat år (hittills) hade den haft en given plats på listan men 1975 är som sagt inget år som får mig att gå ner i brygga. Att se Woody och Diane Keaton agera tillsammans gör mig dock tillräckligt glad för att filmen ska fungera dugligt. Men nån höjdare jämfört med hans andra filmer är den verkligen inte. Och översättningen? Love and death blev Död och pina? Nån titel-komipåare hade en väldigt skev syn på vad kärlek var för nåt…
.
.
4. Nashville
(Regi: Robert Altman)
Robert Altman var en mästare på att få ihop långa filmer med många historier och den här gången till musik.
.
.
3. Gökboet
(One flew over the cockoo´s nest, Regi: Milos Forman)
Jach Nicholson är McMurphy. Hans absoluta paradroll? Eller? Louise Fletcher som syster Ratched lyckades i alla fall göra ett mycket bestående intryck på alla som sett filmen. Vilket jävla AS hon är alltså. Gökboet är en film som håller otroligt bra, kanske för att berättelsen är tidlös.
.
.
2. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
(Regi: Per Åhlin)
För första (och kanske enda?) gången har en kortfilm letat sin in på min topplista. Sällan har 23 minuter film bitit sig fast i mig så hårt som sagan om Karl-Bertil. Bara jag hör musiken blir jag lugn. Det här är min uppväxt, min ryggrad och hur cynisk jag än blivit med åldern, hur krasst jag än tänker, hur fel jag egentligen tycker att det är att stjäla (även om man tar från dom rika och ger till dom fattiga) så anser jag att Karl-Bertil gör rätt. Den lille filmen känns dock så hopplöst omodern att jag undrar hur länge till SVT kommer visa den på julafton. Vill folk se Karl-Bertil? Hur funkar den på alla som inte fått filmen med modersmjölken? I don´t know and I don´t care. Jag älskar den här lille filmen!
.
.
1. Hajen
(Jaws, Regi: Steven Spielberg)
Okej, det är nio filmer på listan innan denna men det finns egentligen bara EN film från 1975 värd att nämnas. Hajen är THE SHIT! Det här är en film som var så banbrytande, så effektmässigt fulländad och så före sin tid att jag BAXNAR varje gång jag ser den. Att den dessutom har pajat badsäsongen för miljontals människor dom senaste fyrtiotvå åren är väl mest lök på laxen?`Steven Spielberg, vilket GENI du var!
.
.
Idag listar även flera av mina filmspanarkollegor sina favoriter från 1975. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Flmr
Filmmedia
Jojjenito
Filmfrommen