Etikett: Marc Lawrence

Publicerat

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.