Etikett: Margot Robbie

Publicerat

Fredagsfemman #319

5. Behöver du nåt att bita i?

Imorgon lördag kl 00:20 på TV8 visas To the wonder. Om du tittar på filmen och känner för att skriva några rader om handlingen, om känslorna som bubblar upp, om andra tankar, aggressioner, panikångest eller du helt enkelt gillar filmen – mejla hejaterrence@fiffisfilmtajm.se. Här är mina tankar om den. Hua. Fi fan.

.

.

.

4. Kanon-haj-skräckis finns på Netflix nu!

Missa för allt i världen inte 47 meters down som finns att se på Netflix nu. Med lite tur kanske du hinner förtränga den lite innan det är dags för sommar, sol och salta bad? Klicka här för att läsa min recension om du blir nyfiken.

.

.

.

3. realGDT!

Roligaste profilbilden på hela Twitter har Guillermo del Toro! Man vill ju liksom lära sig spanska när man följer honom. Jag fattar ibland ingenting men märker att jag ofta ler när jag läser det han skriver. Som att jag ser honom framför mig i sina förstoringsglas-glasögon och snälla smajl. Måtte det inte dyka upp något negativt skvaller om den karln, inte nåt som dessutom är sant. Han verkar bara så himla snäll och världen behöver fler som honom.

.

.

.

2. Filmfest med Allison Janney och Margot Robbie

Idag har I, Tonya premiär. Det är en riktigt bra film. Den är bra på det sättet att man blir underhållen från första bildrutan till den sista och samtidigt kan man sitta och fundera på vilka delar av historien som är sanna sådär på riktigt. Att Margot Robbie inte är porträttlik Tonya Harding gör ingenting. Om Allison Janney är utseendemässigt lik mamma Harding vet jag inte men hon är så jävla bra att det inte spelar någon roll. En härlig filmupplevelse oavsett om man gillar konståkning eller ej. (Min recension kan du läsa här)

.

.

.

1. Bergmans aura lever vidare vad man än tycker om den

I år är det Bergman-år pga att han skulle ha fyllt 100 år om han levt. Nu gör han inte det, lever alltså, men hans filmiska aura lever helt klart vidare i oss alla vad vi än tycker om honom som filmskapare. På SVTPlay finns en kortfilmsserie som heter Bergman Revisited och den råkade jag klicka igång av en slump men VILKEN BRA SLUMP! Här får vi se några av våra största skådespelare i mycket kreativa kortfilmer som alla andas Bergman och jag måste säga att jag gillade dom alla. Kanske att Ariel, regisserad av Linus Thunström med Bahar Pars och Jonas Karlsson i huvudrollerna var min favorit men som sagt, alla är verkligen sevärda. Så har du en stund över, klicka här. Och var inte rädd. Bergman är inte ”min kille” men kortfilmerna går jättebra att se ändå. Och är han en snubbe i din bok – SLUTA DREGGLA OCH ENJOY! OBSOBSOBS! Filmerna kan endast ses till 23:59 ikväll! Sen kommer filmerna bege sig ut på turné för att sedan återkomma på SVTPlay i höst!

Publicerat

I, TONYA

Tonya Harding. Vem minns inte henne? Åren då hon var aktiv i konståkningsvärlden var lika händelserika som när Al Capone knatade runt i New York. Hon var liksom….something else. En tufsig sommarkatt bland hermelinerna. En white trash-brutta mitt bland perfektionsprinsessorna. Hon var världsberömd utan att egentligen vara bäst.

Tvåa i VM 1991 och fyra i OS 1992 i Albertville, det var hennes femton minuter i det riktiga rampljuset men rivaliteten mellan henne och Nancy Kerrigan var en snackis världen över både före och efter ”det där” som hände 1994. Vid 19 års ålder (1990) gifte sig Tonya med en lynnig hustrumisshandlare vid namn Jeff Gillooly. Samma Gillooly slog sönder Nancy Kerrigans knä med ett järnrör fyra år senare men var vid den tidpunkten Hardings ex-man.

Alltså, historien om Tonya Harding är värdig vilken snaskig kvällstidning som helst och självklart gör den sig på film. Margot Robbie har fått den stora äran (?) att gestalta Harding men hur bra hon än är så hade jag velat se Amy Schumer i den rollen. Robbie kan aldrig bli rätt igenom en Tonya-person hur mycket underkäkesförstoring och dåliga permanentperuker man än sätter på henne. Hon är mer en hillbillyvariant av Harley Quinn än någonting annat.

Allison Janney spelar Tonyas väldigt unlikeable mamma och Sebastian Stan hennes lika unlikeable make Jeff. Hon själv är heller inte speciellt lätt att tycka om även om jag inser att hon i vissa fall är ett offer för omständigheter och att både arv och miljö spelar in när det gäller hennes beteende (eller brist på). Att mamman skulle ha misshandlat henne under barndomen nekar hon dock till, mamman alltså. Tonya däremot säger att det var så det var. Själv tittar jag och förfasas. Det räcker långt.

I, Tonya har inte biopremiär förrän 16 mars men jag väljer att publicera min text redan nu pga oscarsaktuell film.

Publicerat

THE BIG SHORT

När det var dags för Oscarsgala förra året dök det upp en film som förvånade många av oss. The Big Short, hade den verkligen nåt i Oscarssammanhang att göra? Och varför blir denna Christian Bale Oscarsnominerad så fort han visar sina vassa tänder på vita duken? Han börjar bli den manliga varianten av Meryl Streep. Gäsp alltså.

Nåja. Jag såg filmen då och blev inte särskilt imponerad. Kanske berodde det på att jag såg den otextad och alla som sett filmen utan att vara extremt bevandrade i amerikansk engelska kan skriva under på att det är inte superenkelt att hänga med i svängarna. Jag valde därför att inte skriva om den för det kändes inte rättvist. Att jag är så jävla korkad att jag 1. inte kan engelska bättre än såhär och 2. ser en snabbsnackande-full-med-svåra-termer-film utan text är inte filmens fel. Alltså, jag lät bli, men när filmen dök upp på Netflix såg jag om den – MED text – och nu är jag redo att avlägga min dom.

Jag minns att DN skrev en smart grej om filmen när det begav sig: ”Finanshajar som hajar”. Det är exakt vad filmen handlar om (och hade den producerats på 90-talet hade detta kanske blivit filmens svenska undertitel?) Den 15:e september 2008 hände nämligen en mycket stor skräll i USA, investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs och det blev starskottet för en ekonomi i totalt haveri – och inte enbart i USA. Till saken hör att det fanns finanshajar som faktiskt hajade att detta var på väg att ske långt innan några andra förståsigpåare fattade ett jota och det är om dessa män The Big Short handlar om.

Det är ett försök att bena upp och förklara hur den amerikanska ekonomin kunde funka som den gjorde trots att den egentligen inte var något annat än A Big Hole. Ett luftslott. Fölk lånade och lånade, bankerna lånade ut och lånade ut och mitt i allt detta satt ett gäng investerare och investerade allt dom ägde och hade i att allt skulle kollapsa. Vilket det gjorde. Till allas förskräckelse. Ja till och med till vinnarnas förskräckelse eftersom världsekonomin gick åt helvete.

Det är en underhållande film det här, en smart film, en välspelad och framförallt välklippt film som tar till lite nya grepp för att hålla intresset uppe hos oss som tittar. Att se den textad var givetvis ett plus men jag förstod nog mer än jag trodde även vid den otextade tittningen. Betyget blir nämligen detsamma nu som när jag såg den första gången. Det är en BRA film på alla sätt men mer än så gör den inte för mig.

Mitt tips blir att du ser den här filmen först och sen fortsätter med kanonfilmen 99 Homes. Då får du hela biten, allt ifrån vad som händer med ”dom stora” till ”dom små”, dvs, dom som lånade ut alla pengarna och dom som lånade. Dom som borde veta bättre och dom som litade på vad dom som har pengar som yrke lovade och svor.

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

Fredagsfemman #235

5. David Ayer

Säga vad man vill om regissören David Ayer, han är i högsta grad aktuell även som manusförfattare i och med filmen Suicide Squad. Den går för fullt på svenska biografer nu och jag undrar om inte sommaren 2016 kommer vara en tid i livet han kan berätta för sina barnbarn om.

.

.

.

.

4. Will Smith

Säga vad man will om Will Smith, han är som en katt med nio liv, som en bumerang, som en såndär alko-fågel i trä som liksom kommer med näbben närmare och närmare vätskan i glaset för att sedan nå touch-down och sen reser den på sig igen. Suicide Squad känns som filmen som fått honom högaktuell igen, en boost han kanske kan behöva efter filmer som After Earth och Focus.

.

.

.

3. Joel Kinnaman

Säga vad man vill om Joel Kinnaman, men är man inte bra STOLT över den mannen? Alla vi som såg honom i Johan Falk när det begav sig, när han var färsking, känner nog nånstans i maggropen att det var vi som på nåt sätt upptäckte honom. Vi såg ”nåt” och detta ”nåt” har nu nått ut i världen och han är STOR nu, Joel. Så stor att han har en roll i den största sommarblockbustern av dom alla. Så oavsett om filmen är bra eller ej, ingen glömmer en superhjälte.

.

.

.

2. Jared Leto

Säga vad man vill om Jared Leto men jag undrar om inte Jokern i Suicide Squad är rollen som kommer göra honom känd även för kreti och pleti. Fan vad jag är sugen på att se filmen nu. Och nej jag är inte bitter. JOFANDETÄRJAGVISST! JAG VILL JU SEEEE FILMEN!!!!!

.

.

.

1. Margot Robbie

Säga vad man vill om Margot Robbie men hon ÄR coolast i hela världen!

.

.

 

Publicerat

LEGENDEN OM TARZAN

När det började surras om att en Tarzan-film var på G blev snackisen tämligen fort det uppenbara: Alexander Skarsgårds superkropp. Små sneak-peak-bilder dök upp på magrutor som fanimej såg animerade ut och världens samlade kvinnor – och ja, män med troligtvis  – började sucka och låta konstigt.

Nu när Tarzan-filmen går på nästan varenda biograf i hela världen surras det också, men inte så mycket om själva filmen, mer om en Nya Zeeländsk småbarnsmamma vid namn Emily som recenserade filmen efter att ha hällt i sig en hel del vin (blogginlägget kan läsas här). Jag tycker texten är skitrolig men den handlar enbart om hur HET Alexander Skarsgård är och vad hon skulle vilja göra med honom. Alltså, det handlar inte om nåt annat. Alls.

”But the important thing to know is that he doesn’t put his shirt back on and he’s really wearing those pants. And his eyes. He has such puppy dog eyes. If I was with Alexander Skarsgard I would be like what’s wrong Alexander Skarsgard because he always looks so sad. And then he would say – nothing because you’re my wife. And then we would bang.”

Nu är Legenden om Tarzan ingen film som tjänar på att analyseras, stötas och blötas, den är vad den är, nämligen ett tämligen oblodigt matinéäventyr med effekter som inte kan stoltsera med Ang Lee-perfektion direkt (jämför med Life of Pi nu. Det bör man helst inte göra, det ger inga plus alls till Tarzan). Man får se en rätt trött Christoph Waltz som spelar Christoph Wa….nääää….han spelar Leon Rom, the badguy (nähä? Är HAN elak??), en precis som alltid fantastiskt vacker Margot Robbie som spelar Jane hur bra och trovärdigt som helst OCH man får se Alexander Skarsgård i all sin ståtlighet både med och utan kläder. Och han är BRA. Han är inte BARA magrutor ÄVEN om han är en enastående manlig varelse vars inkorg kommer vara helt fullskiten med erbjudanden om roller i samma fack som denna. Alltså tröjlösa actionrullar.

Jag tänker alltså inte analysera. Jag tänker inte fundera så mycket. Inte på filmen för den är nästan redan borta från näthinnan. Det som stannar kvar är dock fenomenet att filmen säljs in med Alexander Skarsgårds bara överkropp OCH att en kvinnlig bloggare och tillika feminist (om man läser hennes egen beskrivning av sig själv) har fått en viral succé med en recension som aldrig hade funkat i tvärtomvärlden.

För tänk om en man skrivit exakt samma ord om en kvinnlig skådespelare. Han hade blivit hängd på alla sätt som går.

 

 

 

Här är mina filmspanarvänners samlade tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Flmr

Publicerat

Fredagsfemman #231

5. Tyck till om SF:s app

Jag vet att vi är många som spottat och svurit åt SF:s app, att det saknas många funktioner (som att kunna köpa biljetter med bioklubbspoäng till exempel och även att kunna boka biljetter dygnet runt) men nu har både jag och du chansen att tycka till FOR REAL! Klicka här och fyll i enkäten och hjälp SF bli det användarvänliga biografbolag dom verkar önska bli. Att knyta handen i fickan och muttra på kammaren hjälper inte. Okej…det kanske inte hjälper att fylla i enkäten heller men chansen finns ju att nån lyssnar om vi är tillräckligt många.

.

.

.

4. Pernilla Anderssons debattartikel i DN

Kan vara det bästa jag läst på år och dar!

 

.

.

.

3. Dags för EM-final!

På söndag är det dags för den allra sista matchen i årets fotbolls-EM. Suck, vad tråkigt att det redan är slut. Hemmanationen Frankrike är i final mot dramatenskådisarna i Portugal och jag har väl aldrig hejat så mycket på Frankrike som jag gör nu. Att jag tippade dom som EM-vinnare redan från början hör inte hit, portugiserna MÅSTE helt enkelt få spö!

.

.

.

2. Margot Robbie

Undrar om det är för rollen som Tarzans fru Jane hon kommer bli ihågkommen i årtionden framöver? Undrar om Jane kommer bli för Margot vad Cleopatra var för Elizabeth Taylor? Eller kommer alla minnas henne som Harley Quinn? Eller fru Leo i Wolf of Wall Street? Att Margot Robbie kommer bli en av denna generations allra största är jag hur som helst helt övertygad om.

.

.

.

1. Alexander Skarsgård

På biograferna pumpas trailern för nya Tarzan-filmen och Alexander Skarsgård presenterar trailern med att säga att det blir ”kalas” i Stockholm nästa vecka när det vankas galapremiär. Kalas!! Ett av världens gulligaste ord, alltför sällan använt. Extra fint av Tarzan att använda detta ord. Det krockar liksom. Själv är jag alldeles precis lagom pepp på denna film men det känns kaxigt att det blev just Alexander som fick rollen. Stort och coolt. Kalas, helt enkelt!

.

.

Publicerat

Z FOR ZACHARIAH

Jag tycker väldigt mycket om TV-serien The last man on earth. Will Forte spelar Phil Miller, mannen som när serien börjar på riktigt tror att han är den sista överlevande på jorden. Men sen kommer det några till, inte många, men tillräckligt med människor för att det ska bli ett mycket skruvat komiskt relationsdrama av det hela. Man skulle kunna säga att Z for Zachariah är dramaversionen av The last man on earth, med en svag doft av The Road.

Ann (Margot Robbie) tror att hon är ensam kvar, i alla fall på sin del av jorden. Vattnet är otroligt förorenat, alla är typ döda och hon kämpar på för att överleva i sin ensamhet. Sen möter hon John (Chiwetel Ejiofor), en skäggig stilig man som inte verkar vara i närheten av lika sexuellt frustrerad som hon. Så hon biter ihop, visar inget och han fortsätter verka ointresserad.

Sen kommer Alfahannen Caleb (Chris Pine) in i bilden och DÅ fattar John hela prylen, både vad han själv känner för Ann och vad som kan hända om Ann börjar kuckilura med Caleb. Svartsjukedramat kan ta sin början.

Tre duktiga skådespelare gör denna anspråkslösa film intressant ända in i mål. Det kunde ha blivit ett rejält magplask men filmen höll. Den höll inte lika bra som första säsongen av The last man on earth men å andra sidan är det få saker som gör det.

Publicerat

FOCUS

Alla som någon gång sett Joe Labero (eller annan fingerfärdig magiker) live vet hur viktigt det är att fokusera. Man sitter där och tittar på den där jävla vigselringen han lånat från nån random snubbe i publiken och vips ser man att ringen sitter ihop med en annan ring och detta har alltså hänt precis framför ens ögon. Jag blev vansinnig när det hände mig. Jag koncentrerade mig så emaljen nästan lossnade från sammanbitna framtänder men ändå….ändå blev jag lurad. Klart jag blev förresten. Vem är förvånad? Ingen på planeten. Det är ju exakt sådär det funkar, dom som vill luras luras för dom vet precis hur man gör.

I Focus är det Nicky (Will Smith) som luras och Jess (Margot Robbie) som jobbar på det. Nicky har liksom tagit simpelt tjuveri och rackarspel till nya höjder och lever rätt bra på att stjäla andra människors pengar och dyra attiraljer. Jess kämpar för att bli den perfekta ficktjuven och hon lyckas bra, med det fejset får hon dom flesta att fokusera på helt andra saker än vad hon har sina händer.

Både Nicky och Jess är i grunden riktiga skitmänniskor och jag har jättesvårt att känna sympati för dom, att ”hålla på dom”. Detta blir särskilt problematiskt när det vankas ”spännande scener” för det är sällsamt ospännande när det kvittar lika om dom åker fast eller inte. I huvudet jämför jag med motsatsen, Danny Ocean och hans kumpaner i Ocean´s Eleven.

Vad har då Focus på plussidan? Det är snyggt filmat och Margot Robbie är nåt så inihelvete vacker. Ja det är hon. Hon är flawless tamejfan. Att hon dessutom är en riktigt bra skådespelare glöms liksom bort bakom dom där perfekta kindbenen och bländvita tänderna men likväl, hon ÄR duktig.

Will Smith däremot, han var väl sett sina bättre tider, bättre skådespelarinsatser, bättre filmer, bättre anlete. Botoxad till porslinsdocka med två GIGANTISKA kindrynkor på varje sida om munnen gör att det i vissa vinklar knappt går att känna igen honom. Det är nåt skumt här, helt klart.

När filmens ”bad boy” Garriga dök upp blev jag glad, tänkte ”oj! Gael García Bernal! Det var inte igår!” och det visade sig att det var verkligen INTE igår eftersom Garriga spelades av Rodrigo Santoro. Jag känner mig liksom lurad gång på gång på gång av filmen. Lurad till och med på skådisarna. Manuset luras å det grövsta, både genom att presentera twister som inte är twister utan lögnaktigt blaj och genom att försöka få mig som tittar att ”heja” på Nicky. Jag skiter väl i Nicky! Han är ett skithål som lever på att sno andra människors surt förvärvade pengar. Varför ska jag heja på honom? Nä, klipp dig och skaffa dig ett jobb! Sluta spruta in nervgift i plytet och börja ragga på kvinnor som du inte kan vara pappa till.

Ändå är filmen inte genomusel. Den är bara tittvänligt dålig.

Publicerat

ABOUT TIME

Komedi, tidsresa, male bonding, föräldraskap och kärlek är fem ingredienser som ska försöka samsas i denna – på pappret – romantiska komedi.

Richard Curtis är mannen bakom filmen, Curtis som skrivit och regisserat The boat that rocked och Love Actually, och som skrivit manus till Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning och Jeff Goldblum-klassikern En lång en. Det är svårt att dissa nåt som kommer från den snubbens hjärna även om filmaffischen här till höger ser för himla trälig ut.

Trälig var det ja. Nånting måste ha gått riktigt snett vad gäller PR-maskineriet för denna film eftersom typ ALLA missade den på bio (utom Jessica och Dilan som båda hyllade den, Jessica på en filmspanarträff och Dilan på twitter). Det borde inte vara möjligt. Kanske beror det på att huvudrollsinnehavarnas namn – Rachel McAdams och Domnhall Gleeson – inte per automatik säljer in en film? Kanske beror det på att även trailern vittnade om att fem genres kan ha svårt att platsa i en och samma film? Kanske berodde det helt enkelt på en himla…trälig… filmaffisch?

Lite synd är det hur som helst, både för filmen och för alla som missat den. Det är nämligen en ganska bra liten film. Charmig i all sin enkelhet, jag ler men skrattar inte, jag förstår men känner inte, jag hänger med men orkar inte. Movies-Noir beskriver den som en ”chick flick för killar” och det känns sant. Det är mycket killfokus för att vara en romcom, fast….det är ju ingen romcom. Det är istället en hel del pappa-son-förhållande i fokus, nästan lika mycket som Tims (Gleeson) letande efter kvinnan i hans liv hoppandes mellan olika åldrar.

En lördag som denna tycker jag About time är ett perfekt filmtips. Den är lagom mycket av allt. Den funkar för nykära par, den funkar för slentrianfilmtittande par, den funkar för dom som febrilt letar efter sin pusselbit och önskar dom kunde timehoppa, den funkar för alla som hellre tittar på film än på OS och den funkar för alla därute som har eller har haft en älskad pappa.

Publicerat

Fredagsfemman # 101

5. Är det mödan värt?

Efter att ha fått upp ögonen för Tom Hiddleston och googlat karln en hel del har jag sett att han spelar Magnus Martinsson i den engelska TV-serieversionen av Wallander. Är det värt att titta på serien för att få sig lite Tom Hiddleston till livs eller ska jag se om Avengers istället? Att han och Bradley Cooper MÅSTE få spela bröder snart är väl en självklarhet, visst är det det?

.

.

.

4. Stallo

Jag har precis läst ut Stefan Spjuts roman Stallo och jävlarimej vad jag mår dåligt. Men samtidigt – vilken historia! Under hela läsningen var jag irriterad över att en sån utomordentlig bok inte blir film, som om jag redan bestämt mig för att ingen köpt filmrättigheterna. Det enda jag hade behövt göra var att vända på boken och läsa det finstilta längst ner, boken kommer bli film! I regi av Mikael Marcimain dessutom! Dags för en liten lyckodans tror jag.

.

.

.

3. Margotbetuttning

Det är många som kommer kära ner sig i Margot Robbie den här helgen. The Wolf of Wall Street har premiär idag och Margot har en stor roll.

.

.

.

2. Fruitvaleregissören och Creedskvallret

Det här borde vara en sån TOKGIVEN etta på listan om det just denna vecka inte funnits något ännu mer solklart. Ikväll har Fruitvale Station biopremiär, en film regisserad av Ryan Coogler och samme Ryan Coogler har VÄÄÄÄRLDENS COOLASTE FILM på gång, i alla fall om man tro allt man läser. Filmen heter CREED. Vad tänker du på då? Rocky? Apollo Creed kanske? Sylvester Stallone har i alla fall huvudrollen som Rocky Balboa, Burt Young är tillbaka som Paulie och killen som har huvudrollen i Fruitvale Station, Michael B. Jordan är också med. Det kanske är han som är Creed. Kanske Apollos son? Hur stor är PEPPEN??? H-U-M-O-N-G-O-U-S!

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 2!

Imorgon är det födelsedagskalas för och med filmbloggsgänget Filmspanarna. Det var två år sedan vi sågs första gången och tog våra första stapplande steg runt källarbordet i Gamla Stan. Sedan dess har vi växt så det knakar och vår månatliga träffar känns som små värmeljus i vardagen. Jag tänker tända ett ljus och sjunga en trudilutt och faktiskt hurra lite, det tycker jag vi är värda. Ses imorgon!

Publicerat

THE WOLF OF WALL STREET

Allting var inte bättre förr. Leonardo DiCaprio till exempel. Biografen Park däremot, den har sett sina bättre dagar.

Att se en tretimmarsfilm sittandes i en biofåtölj marginellt mjukare än en två tums planka skulle kunna vara en upplevelse två skinkhalvor aldrig glömmer, i alla fall om det är en film som inte lyckas hålla uppmärksamhetsnivån på topp från början till slut. Jag kan väl inte säga att bakdelen var helnöjd efter The Wolf of Wall Street men det kunde ha varit tusen gånger värre. Filmen var nämligen….bra.

När filmen börjar är Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) en rookie på Wall Street men med talets gåva och en näsa som älskar lukten av dollars mer än ett tryffelsvin gillar svamp jobbar han sig uppåt och uppåt och….UPPÅT. Men så blir det en börskrasch, Jordan blir av med jobbet och får börja om från början igen, nu i betydligt mindre skala hos ett förortsföretag som kränger värdelösa aktier till kombinationen dumma och giriga småsparare.

Detta är en klassisk uppgång-och-fall-historia och jag hade ingen aning om (när jag såg filmen) att historien faktiskt är sann. Ännu en biopic alltså! Manus är skriven efter Jordan Belforts två memoarer The Wolf of Wall Street och Catching the Wolf of Wall Street och jag kan förstå att det känns spännande att överföra detta livsöde till film. I regissören Martin Scorseses händer blir det en sprakande uppvisning i filmiskt hantverk, ett frosseri i allsköns missbruk och en Leonardo DiCaprio som litar på sin Marty och vågar släppa alla hämningar. Han har aldrig varit bättre och jag kommer bli väldigt förvånad om han inte får en Oscarsnominering – och kanske även en staty – för den här rollen.

Jag brukar alltid skriva mina recensioner så snart jag kan efter att jag sett filmen, jag behöver sällan fundera så mycket eller resonera om betyg med mig själv. Den här filmen har varit ett undantag. Det tog två veckor att bestämma mig för om filmen skulle få en trea eller fyra, det kändes plötsligt så enormt viktigt att välja rätt. Direkt efter visningen kändes den som en solklar fyra, dagen efter mindes jag knappt filmen som helhet. Vissa scener däremot, wohääääääj, jag lovar, vissa scener kommer gå till filmhistorien och bli klassiska klipp som generationer framöver kommer titta på men en handfull överjordiskt bra scener gör knappast en kanonfilm. Eller?

Jag har sett trailern till den här filmen säkert 300 gånger. Jag hade den på repeat på bussen mellan Göteborg och Borås i somras och sekunderna med Leo och Matthew McConaughey på restaurangen är bland det roligaste jag sett (vilket resten av bussresenärerna kan skriva under på när jag satt och skrattade och slog mig själv med handen på bröstkorgen). Den scenen är inte direkt sämre i filmen.

Fan. Jag vill ge filmen ett högre betyg men jag kan inte. Den berör mig inte. Samtidigt är den ju bra. Som tur är ska jag se om den på lördag, jag återkommer med eventuellt uppdaterat betyg efter det.