Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!