Svensk söndag: HALLÅHALLÅ

Det är inte var dag jag knaprar Pepcid som biogodis men när jag hyrde Maria Bloms fjärde långfilm Hallåhallå var jag tvungen att göra just detta. Och, faktiskt, det gjorde mig glad även om det var svinsurt i magen samtidigt.

Jag kände igen mig så mycket i Disa (Maria Sid) och hennes liv att jag flera gånger var tvungen att pausa filmen för att skratta lite, andas lite, slå lite på en kudde och hämta fler tabletter.

Disa är nyskild från Laban och jobbar som undersköterska. Hon kämpar på, försöker hålla humöret uppe och lever ett okej liv med sina två små döttrar Alva och Elin. Men livet hålls liksom bara flytande, hon kan inte säga att det är rätt och slätt BRA på något plan. Hon känner sig lite ful, lite fel, lite för mycket, lite för lite, lite för ensam, lite för rädd, lite för nedtryckt av sina föräldrar.

Hur vet man när man är lycklig? Hur vet man vad man tycker, vad man känner, vem man är? frågar Disa en patient hon kommit nära och det är just det, alla dessa frågor som man så ofta ser på film men som så sällan behandlas…vettigt. Ja, vettigt. På allvar. På riktigt. Utan att bli högtravande, svårt eller konstigt. Klart som fan att det är jobbigare att se den här filmen än nåt amerikanskt random relationsdrama men måste allt vara så lätt? Samtidigt är det klart som fan att en film som Hallåhallå inte lika lätt hittar sin publik som samma amerikanska relationsdrama.

Med det sagt så är det här ingen film om svårmod, den är rolig – också. Och den är bra – också. Filmen har ingenting som ens är i närheten av styltig dialog, historien berättas med ett skönt flow och jag känner mig lite kär. Kär med halsbränna.

MASJÄVLAR

Finns det någon film som på ett bättre sätt kan symbolisera mitt liv just precis nu än Masjävlar? Ja, det gör det alldeles säkert men det känns inte så.

Historien känner jag mer än väl igen. Mia (Sofia Helin från Bron)  är uppvuxen i en liten by i Dalarna och flyttar som ung till Stockholm. Hon skaffar sig ett bra jobb, boende, ett liv i den stora staden och återvänder sporadiskt till sin hembygd och varje gång hon hälsar på sina föräldrar och syskon känner hon sig borta och vilse trots att hon på pappret är hemma. I know the feeling, kan man säga, även om min barndoms byhåla inte ligger i Dalarna.

Mias pappa fyller 70 och hon åker upp för att fira honom. Det enkla tårtkalaset hon tror sig komma till är utbytt mot en stor överraskningsfest i bystugan med buffé och hemkört på dunk och alla är där. Storasystrarna Eivor och Gunilla är precis som vanligt: Eivor (Kajsa Ernst) är kontrollerande, korrekt, bitter och missunnsam och gift med samma man som hon träffade i skolan och Gunilla (Ann Petrén) är nyskild och någotsånär nyknullad av en ung amerikan på Bali som lurade skjortan av henne men hon är lika glad för det. Han skulle kunna få lura henne varenda dag om det var så trevligt som dom hade det där – på Bali.

Självklart ligger gamla konflikter och lurar i vassen, såna som en spårhund utan nos kan lukta sig till och som varje gång dom börjar diskuteras avslutas snabbt och tvärt med ”men nu pratar vi inte mer om det”. Lägg locket på, håll grytan kokande där under så det luktar härsket och smakar skit, men red för all del inte ut några problem, det är väl bara onödigt. Men precis som i verkliga livet knackar problemen på dörren tills någon öppnar och när dörren väl öppnas i Masjävlar då händer det grejer.

Jag tycker om känslan i Masjävlar. Jag tycker regissören Maria Blom har hittat en ton som känns genuin och fin och som jag – med samma ryggsäck som Mia – absolut känner igen. Just den tonen gör att jag ibland blir lite illamående. Det kommer för nära. Det blir nästan ångest istället för komik och det är ju inte filmens fel, det är mitt. Dom kvinnliga skådespelarna Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén som systrarna och Inga Ålenius som deras mamma är verkligen Kvartetten Klockren i den här filmen. Jag tycker om dom alla fyra, jag känner igen dom, jag har egna varianter av dom allihop i min bekantskapskrets och trots att dalmålet kanske inte sitter som en smäck i alla scener så kan jag se mellan fingrarna på det.

Det enda jag tycker Masjävlar saknar är en eftersmak. Jag glömmer filmen direkt efter eftertexterna och en film utan bestående men och/minnen kan aldrig få toppbetyg men det betyder inte att filmen är dålig, nej, inte alls. Masjävlar är en underhållande film om en livssituation som jag och Mia delar med många många som bor i vår huvudstad.