Varför såg jag inte Unga Astrid på bio? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket?
Varför kastade jag mig inte över inte Unga Astrid när den kom som hyrfilm på Itunes? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket? Det fanns alltid någon annan film som kändes intressantare. Och Unga Astrid, är det inte bara en ”vanlig svensk kostymfilm”, en såndär film där man känner att samtliga teatraliska skådespelare har fått tillgång till SVT:s kostymförråd när dom ska på Raskens-maskerad?
Jag fick en bra anledning till att äntligen se Unga Astrid och det var när podden Snacka om film skulle snacka om svensk film under avsnittet som publicerades på vår nationaldag. Det var liksom inget snack om saken, jag valde Unga Astrid i ett huj. Det var bara att klicka på HYR och sen var jag igång. Och sen var filmen slut. Precis så kändes det. 123 minuter försvann fortare än jag hann tänka ”Kurrekurreduttön”.
Alba August spelar rollen som Astrid Lindgren och då filmen utspelar sig när hon var 15-16-17-18-20, typ, så passar hon alldeles ypperligt. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon är alldeles strålande, alldeles bedårande och alldeles på pricken! Ja, jag kan redan nu säga att alla rädslor jag närt inför filmen, att den skulle vara lite cringe, lite påklistrad, utklädd, konstig, som en praovecka hos en småländsk perukmakare, alla mina rädslor försvann så fort filmen började. Det finns INGENTING att vara rädd för med den här filmen, absolut ingenting.
Det enda lilla som till en början kändes skevt var hur dialekter användes, eller inte. Astrids föräldrar spelas av Marie Bonnevie och Magnus Krepper och båda dessa har övat in en bred småländska som inte direkt ligger som kalvdans i munnen. Inga andra pratar småländska trots att Astrids familj bor i – och filmen utspelar sig i – Vimmerby. Inte ens Astrid själv pratar ens det minsta av den dialekten.
När Astrid Lindgren var liten hette hon Ericsson och var ett yrväder, full av kreativitet, fantasi och lekfullhet. Hon var liksom glad i livet. Sen hände något som förändrade allt och som gjorde att hon tvingades växa upp – och det fort. Astrid blev gravid, som 16-åring, och det är runt denna händelse filmen kretsar. Innan jag såg filmen förstod jag inte varför, nu när jag sett den förstår jag alltihop. Det känns som om hela hennes författarskap grundar sig i dessa år och att många av hennes litterära figurer är påhittade från människor och händelser i samma veva.
Henrik Rafaelsson, Queen Trine Dyrholm, Björn Gustafsson, Magnus Krepper, Marie Bonnevie och allra mest och bäst Alba August gör denna film till både en fröjd och en pärla. Underbar, sorglig och fin, allt i ett och Astrid själv ligger som en stor hatt över alltihop. Astrid som Alba, Alba som Astrid. Bara så otroligt perfekt i den här rollen.
