Etikett: Marie Richardsson

Publicerat

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Publicerat

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?

Publicerat

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.