KAN DU FÖRLÅTA MIG NÅGONSIN?

Stämmer det här verkligen? Kan det vara möjligt att filmens originaltitel ”Can you ever forgive me?” heter ”Kan du förlåta mig någonsin?” på svenska? Vad är det för grammatik? Låter ju helt bakvänt.

Aja.

Här är det Melissa McCarthy som får äran att medelst hemsk peruk spela den verkliga kvinnan Lee Israel, författarinnan som är mest känd för att ha förfalskat en massa brev och sålt vidare.

Gäsp.

Sen hade hon visst nån gay-polare också, Jack Hock, i filmen gestaltad av Richard E. Grant som mådde ungefär lika pissigt som Lee själv. Både han och Melissa McCarthy är oscarsnominerade för sina roller och jag. kan. inte. förstå. det. Även Nicole Holofcener och Jeff Whitty är nominerade för Best Adapted Screenplay och nej, hur mycket jag än gillar Nicole Holofcener så är detta inte oscarsvärdigt nånstans. Ett högre betyg än en svag tvåa kan det inte bli tal om. Lee Israel känns som en kvinna det är stört omöjligt att tycka om, i alla fall på film.

THE DIARY OF A TEENAGE GIRL

Jag undrar om The diary of a teenage girl kanske skulle kunna funka på samma sätt för amerikanska ungdomar som Fucking Åmål gjorde (gör?) på svenska? Det är liksom en helt vanlig tonåring i centrum, en tonårstjej som heter Minnie (Bel Powley) som inte tänker på så värst mycket annat än att knulla. Och knulla gör hon. Men många. Med allt (höll jag på att skriva men DET är inte riktigt sant), om nu ALLT även innefattar mammans (Kristen Wiig) pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård).

Det här är en film som visar väldigt mycket naket om man med naket menar icke skylda toppiga tonårsbröst. Den som längtar efter en spritt språngande näck Alexander Skarsgård får leta i andra filmer (eller i TV-serien Big Little Lies) men duger det med vilken Skarsgård som helst är mitt tips att punktmarkera pappa Stellan. Som Alexander sa i Conan O´Briens talkshow: ”Jag tror jag var fjorton när jag såg min pappa i byxor för första gången”.

Men nu är det Minnie som är huvudperson och filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco. Mysigt alltså, såklart. Hemtrevliga 70-talet med murriga sammetssoffor och stormönstrade ryamattor, utsvängda jeans, brunt, orange och blå ögonskugga. Marielle Heller har regisserat och hon gör ett riktigt bra jobb. Hon har även skrivit filmens manus baserad på en roman av Phoebe Gloeckner.

Rätt kvinnor på rätt plats (och rätt man!) och det blir en film som är sevärd OCH riktigt bra. Att den inte får högre betyg beror kanske på att 45-åriga kvinnor inte riktigt är målgruppen. Hade jag sett den när jag var 15 hade det antagligen varit full pott.

Psst. Filmen finns att se på Netflix!