”The skin I live in är i princip Pedro Almodovars chica version av The human centipede. Jag föredrar Dieter Laser framför Antonio Banderas”.

Det där är inte mina ord, det är American Psycho-författaren Brett Easton Ellis som Twittrat om denna film men oj vilket kul litet twitter. Mina redan innan höga förväntningar blev inte mindre direkt.

Det är 21 år sedan Banderas och Almodovar arbetade tillsammans sist och det är nästan trettio år sedan dom lärde känna varandra. Båda dessa delar märks otroligt väl i den här filmen.

Robert (Banderas) är en plastikkirurg som blivit änkling efter att hans fru varit med i en bilbrand, blivit extremt brännskadad och sedemera tagit sitt liv mitt framför ögonen på dottern. Han försöker ge dottern Norma (Blanca Suárez) ett så normalt liv som han bara kan vilket inte är lätt då Normas känsloliv skadats rätt hårt av allt hon varit med om som barn. Behandlingar och medicin är vardagsmat för henne och hon lider svårt av sociofobi men hon växer upp och blir en söt och fungerande tonåring ända tills den dagen då hennes liv ställs på sin spets – igen.

Mer än detta tänker jag inte berätta om filmen. Ju mindre du vet om den ju bättre är det, i alla fall om det är en film du tänkt se. Att jämföra den här filmen med Human centipede är rent korkat och att det är en ”spansk rysare” (som jag sett att det stått i en del beskrivningar av filmen) är också helt fel. The skin I live in är inte läskig på något sätt, den är inte blodig, inte geggig, det är ingen rysare, ingen skräckfilm, ingenting sånt alls. The skin I live in är mycket mer än så.

Pedro Almodovar har lyckats göra en film som är hundraprocentigt Almodovar men samtidigt så totalt annorlunda mot ALLT han tidigare gjort. Borta är hans fokusering på färgstarka och excentriska kvinnor, den enda starka kvinnan i den här filmen är Vera (Elena Anaya) men hon är allt för komplex för att jämföras med någon av hans ”gamla” filmdonnor. Antonio Banderas gör sin bästa rollprestation sedan Desperado och han känns så lugn och så tillfreds med att vara ”hemma” igen att det fullkomligt lyser om honom.

En film av Almodovar tål inte, går inte, att jämföras med några andra filmer och det gör betygssättningen tämligen enkel i detta fallet, i alla fall för mig. Mitt biosällskap sov som en klubbad säl genom halva filmen och den andra halvan satt han och skruvade på sig, suckade och hade nog gärna velat rymma från salongen. ”En klockren 1:a!” var hans dom när vi kom ut från salongen, tätt följt av ”vad fan var det där för skit?”. Själv klappade jag händerna sådär med små klapp fast jättejättefort och jag stampade med fötterna som om jag tänkte göra raketen. Flera timmar senare satt jag fortfarande med ett leende på läpparna.

– Vad är det som är så bra med filmen? frågade mitt sällskap. Jag förstår inte men jag är nyfiken på vad du ser som jag missar.

Den enkla sanningen är att han missade ingenting. Ingenting alls. Antingen klickar det eller så gör det det inte, det är det som är så magiskt med film. Jag fick en kalaskänsla för filmen redan i inledningen, det liksom pirrade innanför huden på armarna, hjärtat slog lite fortare, jag försvann bort i Almodovars värld alldeles totalt och skulle bara vilja pussa honom på handen om jag träffade honom. Det här är enastående, briljant, magnifikt och udda som satan – såklart. Det är ju Pedro Almodovar jag pratar om.

The skin I live in är höjdpunkten i hans karriär som jag ser det, i alla fall såhär långt.