Etikett: Marisa Tomei

Publicerat

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME

I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.

I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.

Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.

Men.

Såklart.

Shit goes down.

Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så ”ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.

Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt ”plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att ”det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.

Sevärt och mysigt i sommarnatten.

Mitt betyg:

Min dotters betyg:

Min sons betyg:
 (egentligen 4,6)

Publicerat

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

”Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

THE BIG SHORT

När det var dags för Oscarsgala förra året dök det upp en film som förvånade många av oss. The Big Short, hade den verkligen nåt i Oscarssammanhang att göra? Och varför blir denna Christian Bale Oscarsnominerad så fort han visar sina vassa tänder på vita duken? Han börjar bli den manliga varianten av Meryl Streep. Gäsp alltså.

Nåja. Jag såg filmen då och blev inte särskilt imponerad. Kanske berodde det på att jag såg den otextad och alla som sett filmen utan att vara extremt bevandrade i amerikansk engelska kan skriva under på att det är inte superenkelt att hänga med i svängarna. Jag valde därför att inte skriva om den för det kändes inte rättvist. Att jag är så jävla korkad att jag 1. inte kan engelska bättre än såhär och 2. ser en snabbsnackande-full-med-svåra-termer-film utan text är inte filmens fel. Alltså, jag lät bli, men när filmen dök upp på Netflix såg jag om den – MED text – och nu är jag redo att avlägga min dom.

Jag minns att DN skrev en smart grej om filmen när det begav sig: ”Finanshajar som hajar”. Det är exakt vad filmen handlar om (och hade den producerats på 90-talet hade detta kanske blivit filmens svenska undertitel?) Den 15:e september 2008 hände nämligen en mycket stor skräll i USA, investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs och det blev starskottet för en ekonomi i totalt haveri – och inte enbart i USA. Till saken hör att det fanns finanshajar som faktiskt hajade att detta var på väg att ske långt innan några andra förståsigpåare fattade ett jota och det är om dessa män The Big Short handlar om.

Det är ett försök att bena upp och förklara hur den amerikanska ekonomin kunde funka som den gjorde trots att den egentligen inte var något annat än A Big Hole. Ett luftslott. Fölk lånade och lånade, bankerna lånade ut och lånade ut och mitt i allt detta satt ett gäng investerare och investerade allt dom ägde och hade i att allt skulle kollapsa. Vilket det gjorde. Till allas förskräckelse. Ja till och med till vinnarnas förskräckelse eftersom världsekonomin gick åt helvete.

Det är en underhållande film det här, en smart film, en välspelad och framförallt välklippt film som tar till lite nya grepp för att hålla intresset uppe hos oss som tittar. Att se den textad var givetvis ett plus men jag förstod nog mer än jag trodde även vid den otextade tittningen. Betyget blir nämligen detsamma nu som när jag såg den första gången. Det är en BRA film på alla sätt men mer än så gör den inte för mig.

Mitt tips blir att du ser den här filmen först och sen fortsätter med kanonfilmen 99 Homes. Då får du hela biten, allt ifrån vad som händer med ”dom stora” till ”dom små”, dvs, dom som lånade ut alla pengarna och dom som lånade. Dom som borde veta bättre och dom som litade på vad dom som har pengar som yrke lovade och svor.

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

Publicerat

LOVE IS STRANGE

Ben (John Lithgow) och George (Alfred Molina) har varit ett par i många många år och på ålderns höst bestämmer dom sig för att gifta sig. Dom slår slag i saken, bjuder in släkt och vänner, visar upp sin kärlek för hela världen, lovar allt det där man lovar och dom är såååå fina ihop dom där två. Tyvärr ser inte hela omvärlden på det här med homoäktenskap på samma sätt som jag och alla andra moderna människor med fungerande hjärnor. George arbetsgivare till exempel.

Vad ska man säga om Love is strange, hur beskriver man filmen? Jaaa….hum…..det är ett litet anspråkslöst drama om kärlek, om omtänksamhet, om inskränkthet och om…livet. Det låter alltid så krystat det där, det låter så mindfullnessblaj….livet, suck. Men vad fan, det är ju så, LIVET är det mest spännande som finns och att få inblick i någon annans liv, att få sitta som en liten långsynt fluga på väggen i några farbröders lägenhet i en storstad och känna att vafan, så himla stor skillnad är det inte mellan deras kamp för att göra livet så fint som möjligt och min eller din eller någon annans. Härligt det där, att vara en del av ett sammanhang som man egentligen inte är en del av. Mindfullnessflum my ass. Släpp sargen bara och hälsa på Ben och George.

Läs gärna The Nerd Bird-Cecilias hyllning till filmen här.

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

CRAZY STUPID LOVE

Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.

Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen ”Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?

Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.

Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.

Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.

Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt ”True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.

Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.

Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.

Publicerat

Trailer: Crazy Stupid Love

Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore och Emma Stone – i samma film!

Och Kevin Bacon och Marisa Tomei, även om just dessa två inte ger mig lika mycket handsvett som dom första fyra.

Nu är det bara en månad till biopremiären.

Publicerat

Trailer: The Ides of March

Alltså, alltså, alltså, alltså, jag vet inte om det är fysiskt möjligt att bli en stammare såhär i vuxen ålder, bara sådär alltså, men jag kan lova att när jag hittade den här trailern så stockade sig varenda bokstav i halsen och jag började typ gråtfnissa som en fjårtis.

Fiffis filmtajm-favoriterna Ryan Gosling och Philip Seymour Hoffman tillsammans med George Clooney som både skådis och regissör. D-e-e-e-e-eeeet verkar som vi får vänta ända till november innan det är premiär här i S-s-s-s-sverige men den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge.