READY PLAYER ONE (IMAX 3D)

Innan livet lärde mig att man kanske ska ge fan i att utmana ödet i onödan brukade jag roa mig med att åka till olika ställen i världen för att prova dom nyaste åkattraktionerna. Berg-och-dalbanor. Loopar. Skruvar. I mörker, baklänges, utan fotstöd, nedtjoffad från höga torn, uppskjuten i desamma. Jag var orädd som en crazy person och det var fint. Då. Nu känner jag mig betydligt mer grundad (annat ord för tråkig) men jag gillar att känna fötterna mot jorden. Jag har liksom inga behov av artificiellt magkittel, det kittlar så bra ändå bara att gå här på jorden och lukta på blommorna.

Känslan när jag sitter i en biograf i centrala London med 3D-glasögon och jätte-IMAX-duk framför mig är därför ren nostalgi. Ready Player One tar mig tillbaka till den där tiden som var, den där på nåt sätt oskyldiga tiden när allt var sådär 80-talshärligt, färgglatt, enkelt och rart på nåt sätt. Världen var inte lika skadad som den är nu, åtminstone inte för en annan, man hade mycket mindre koll. På allt.

Jag sitter där och känner mig jämngammal med filmens Wade Watts (Tye Sheridan) och jag kan nånstans förstå hans vardagliga leda. Det finns inte mycket annat att göra på dagarna än att ta på sig VR-glasögonen och bege sig in i spelet Oasis. Eller spel… Klart det är ett spel men det är också en annan värld, nånstans nit man kan rymma, där det omöjliga är möjligt och den dystopiska känslan hans sort-of-sopstationsboende avger blir den totala motsatsen när han är Perzival i Oasis.

När Oasis skapare, supernörden James Halliday (Mark ”f***face” Rylance) dör har han såklart gett sina anhängare en riktig godsak att bita i. Han har placerat ett påskägg i spelet, en chans att hitta den och därmed få ta över hela Oasis-världen. Det man behöver göra är att hitta tre nycklar och hela spelvärlden går bananas. ALLA vill vinna det ultimata spelet, det ultimata PRISET och filmens antagonist Nolan Sorrento (Ben Mendelsohn) vill det kanske mest av allt. Förutom Wade då. Och Art3mis eller Samantha (Olivia Cooke) som hon heter i verkliga livet.

Det här vore inte en Spielbergfilm om det inte utkristalliserade sig ett ungdomsgäng som med gemensamma krafter försöker övervinna historiens alla motgångar. Så det är klart att Wade och Samantha hookar upp med några till personer (både i spelvärlden och utanför) och tillsammans gör dom allt som står i deras makt att vinna nycklarna.

Det här är alltså en film baserad på en roman skriven av Ernest Cline. Den mannen har nog sin framtid rätt tryggad nu, han kan nog fortsätta skriva och sälja sina böcker till filmbolag för mångmiljonbelopp. Och det med rätta kan jag känna, filmvärlden behöver verkligen udda, fräscha storys som man inte sett tusen miljoner gånger förut. Grejen med Ready Player One är att filmen har lyckats mixa något vi aldrig sett förut med sånt vi känner till och känner oss bekväma med. Alltsamman ihoprört av Steven Spielbergs moralstyrda hand. Jag gillar det jättemycket samtidigt som jag tycker 140 minuter är minst 20 för mycket samtidigt som det virvlade runt skönt i magen i en del av spelscenerna (sånt som jag normalt sett tycker är båring as fuck) samtidigt som jag verkligen gillade dom delarna av filmen som utspelade sig i verkligheten samtidigt som jag ÄLSKADE den dryga kvarten som utspelade sig på Overlook Hotel.

Ready Player One är – för mig – en redig jävla åktur, en käftsmäll till visuell underhållning men det är också en film som försvann tämligen jättesnabbt ur mitt medvetande. Ungefär som vilken ride som helst på Six Flags, Bakken eller Liseberg för den delen. Men sevärt, DET är det!

PS. Att de 3D-filmer i London har aldrig varit minsta problem för mig och mina knasiga ögon. Klockren bild, inget suddigt alls, det går att röra på huvudet utan att må illa (och inte se bilden). Det är helt andra typer av 3D-glasögon där, jag undrar om det beror på det?

Steffo och jag pratar en hel del om Ready Player One i avsnitt 135 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill.

DUNKIRK (70 mm)

För eventuella nytillkomna läsare vill jag tydliggöra en grej såhär alldeles i början av min text: krigsfilmer är inte min kopp the. Jag har otroligt svårt för den här genren och jag tror att det oftast beror på att jag inte bryr mig om karaktärerna. Personerna underbyggs sällan med någon form av ”intro” (som tex ett vardagsliv med familj, hobbys mm) och kastas man då hux flux in i en krigsskådeplats så spelar det ingen roll för mig hur välgjort och autentiskt kriget skildras, människorna i skyttegravarna/ bakom gevären/i likhögarna blir neutrum.

Kanske framstår jag som helt iskall när jag skriver detta men likväl är det sant. Kanske är det därför som krigsfilmer som Hacksaw Ridge och Full Metal Jacket funkar för mig, där är människorna mer i fokus än själva kriget. I Dunkirk är det precis tvärtom. Vi hamnar på direkten mitt i den franska hamnstaden Dunkirk (Dunkerque) under Andra världskriget där fransmännen försökte fly till Storbrittanien och britterna försökte ta sig hem. Evakueringen pågick mellan 29 maj och 4 juni 1940 och frågan är om det är alla dagar vi får bevittna eller om Tommy (Fionn Whitehead) har blivit rejält förstoppad.

I filmens första scen får vi nämligen se Tommy försöka bajsa på en liten sidogata i stan. Lättare sagt än gjort mitt under stridigheterna så det är bara att dra upp byxorna igen. Några minuter senare drar han åter igen ner brallorna för att förhoppningsvis kunna lätta på trycket på sandstranden. Det är inte bara hundratusentals soldater han ser på stranden en bit framför sig, han ser även en ung man som gräver ner en annan ung – död – man i sanden och vips, upp med brallorna igen, det blev inget med det där bajsandet.

DÄR har filmen mig i sin hand, det måste jag erkänna. Hur soldater gör sina toalettbehov samt var/hur dom äter och tvättar/byter kläder är mitt ständiga aber när jag ser denna typ av filmer, det känns alltid förenklat och som om vapensorter, huvudbonader samt ljudnivån på skott/bomber är det ENDA som behöver vara trovärdigt för att filmen ska kännas verklig. Men inte här. Här har Christopher Nolan (både manus och regi) skrivit in två bajs-problems-scener och high five till honom för det säger jag. Att jag på vägen hem från biografen grubblar på om Tommy helt glömt bort det där med bajseriet är en annan femma. Kanske är det ingen annan på jorden som bryr sig men JAG tycker det är av högsta vikt att inte lämna denna typen av frågor hängandes i luften.

Jag hittade ett citat från Nolan själv där han förklarade lite hur han såg på filmen och för mig blev det stämpeln i förklaringsprotokollet varför Dunkirk är (ännu en) krigsfilm som inte får mig nämnvärt engagerad.

The empathy for the characters has nothing to do with their story. I did not want to go through the dialogue, tell the story of my characters… The problem is not who they are, who they pretend to be or where they come from. The only question I was interested in was: Will they get out of it? Will they be killed by the next bomb while trying to join the mole? Or will they be crushed by a boat while crossing?”

Om det inte spelar någon roll vilka dom var och var dom kom ifrån då blir personerna inget annat än marionetter/figurer/kanonmat, det finns inga känslor där, I´m sorry Christopher men det är så jag funkar OCH jag tror inte jag är helt ensam om det ÄVEN om jag misstänker att jag i filmrecensentsammanhang kommer vara tämligen ensam på min planhalva. Men det är okej, så är det och så får det bli. Det finns dock en hel del på plussidan med den här filmen som gör den sevärd även om man inte går ner i slentrianbrygga av krigsfilmer.

För det första, SJÄLVKLART har Christopher Nolan koll på grejerna. Filmen är snygg så man smäller av och många av scenerna kommer säkert hamna i filmhistorieböckerna som klassiska bilder. För det andra, Hans Zimmers musik, alltså HELVETE, kan nån bara adla karln??? För MIG är det musiken (och hela ljudet i sig) som gör HELA GREJEN och jag är tacksam att vaktmästaren på Rigoletto drog på ljudet så det fanimej var tinitusvarning, det gjorde ont i öronen ibland och det där ”grund-dånet” hjälpte till så att även jag kände det som att jag var med där på stranden, åtminstone i korta sekvenser.

Mark Rylance är en överskaddad skådespelare och så även här. Jag avskyr karln och kommer alltid göra det (alltså den där fåniga hatten han hade på Oscarsgalan, det är nästan så jag känner för att bli ett twitter-ägg och håna honom offentligt – men bara nästan) och när jag läser om hur han gjorde för att ”komma in i karaktären” i den här filmen kan jag knappt hålla mig för garv. ”Rylance drove his character’s boat every day for research. He also listened to audio recordings at the Imperial War Museum. Between takes, Rylance encouraged rehearsal through improvised scenes, which Nolan said ”deepened the characterization”. Jahopp. Han övade att köra båt. Det var ju speciellt. Hmmm. Kör båt, det är ju det han gör i rollen. HAN KÖR BÅT. Jäkla prettogubbe.

Övriga skådisar då, Tom Hardy till exempel, min lille favvo som har en av filmens stora roller som piloten Farrier. Jorå, precis som när han samarbetade med Nolan förra gången skymds hans ansikte av en mask 99% av speltiden (hej Bane <3). Han har visserligen väldigt uttrycksfulla ögon MEN hans roll hade lätt kunnat spelas av vem som helst. Utom Mark Rylance. One Direction-killen Harry Styles är annars den av skådespelarna som imponerar mest. Han gör sin roll väldigt bra och om informationen jag har stämmer hade Nolan ingen aning om vem Styles var när han gjorde sin audition. Coolt hur som helst när rätt person hamnar på rätt plats.

För övrigt är jag superless på filmer om massor med män som slåss med och mot andra horder av män i krig som män startat för att män med makt vill ha ännu mer makt. Det är urtrist hur snyggt gjort den än är. Vill bara lägga till den grundåsikten till handlingarna eftersom jag säkert kommer få stå till svars för mitt – i mångas tycke – alldeles för låga betyg.

Jo! En sak till. Läser du i någon annan recension att filmen handlar om ”det blodiga slaget vid Dunkirk” så ta den meningen med en stor nypa salt. Självklart förstår jag att det var blodigt som ett helvete i verkligheten men FILMEN är 99,9999% oblodig. Köttiga krigsscener av typen man ser i tex Hacksaw Ridge eller Plutonen lyser med sin frånvaro. Kanske är det på gott, kanske på ont, jag vet inte…

Om 70-mm-visningen på Rigoletto.

Det är något speciellt att se film på ”det gamla goda sättet”, det märks om inte annat på biopubliken. Att biografvaktmästaren tog fram en av dom stora filmrullarna på scenen när han presenterade filmen gjorde att man känner att det är lite mer som förr i tiden i salongen och det är som att publiken beter sig därefter också. Alltså bra. Inte ett knyst, inte en lysande mobildisplay, ingen som gick på muggen. Ljud och bild var fantastiskt och upplevelsen ett helt klart plus till hela filmen. Att man fick en liten bit filmnegativ som reklamgåva när man köpt biljett var också smart även om några i kön inte visste vad ett negativ var för något. Och hon i kassan kunde knappt förklara.

 

SVJ – STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Om nån får för sig att jämföra den här filmen med E.T – måtta in en dansk skalle på fanskapet.

Den ENDA gemensamma nämnaren mellan Stora vänliga jätten och E.T är att Steven Spielberg regisserat båda filmerna. För övrigt är den ena filmen en klassiker och den andra är trams.

.

.

.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.