Etikett: Mark Wahlberg

Publicerat

INSTANT FAMILY

Rose Byrne och Mark Wahlberg är et händigt och charmigt par som får en uppenbarelse: dom ska bli fosterföräldrar! Det finns ju så många barn därute som behöver en riktig familj, varför inte ta hand om dessa istället för att skaffa biologiska barn?

Sagt och gjort – och sen blev det en film av sedvanligt kaosartat familjesnitt. Tandkrämskladd och bus och hoppsan och nämenojsåtoooookighon är och Icona Pop och hundar och vaser som går sönder.

Det här var inte riktigt min grej men som inspirationsfilm för blivande fosterföräldrar kanske den är toppen? Eller som preventivmedel för par som går i barntankar?

Publicerat

ALL THE MONEY IN THE WORLD

Det var mycket snack om den här filmen när det begav sig. Den var precis färdiginspelad när drevet gick som värst mot Kevin Spacey och hans (uppenbarligen) skitbeteende och regissören Ridley Scott tvingades agera snabbtänkt och smart. Han kapade helt enkelt (fast SÅ enkelt var beslutet kanske inte ändå?) alla scener med huvudrollsinnehavaren Spacey och spelade in dessa med Christopher Plummer istället. 88-årige Plummer gick alltså in och satte scenerna på blott NIO dagar OCH fick en Oscarsnominering för sitt jobb dessutom. Starkt jobbat måste jag säga – redan innan jag sett filmen. Efter att ha sett den är jag ännu mer impoI dennerad. Christopher Plummer alltså, vilken hjälte!

I den här filmen spelar Plummer Paul Getty, en oljemiljardär, en man som vid denna tidpunkt (1973) var den rikaste människan i världen. Men, ibland känns det verkligen som att vettet går ut där pengarna går in. Paul Getty är nämligen ingen bra människa. Han är ett as, ett svin och han går över både lik och sitt eget kött och blod för att få det han vill och det han vill ha är mer pengar.

All the money in the world är baserad på verkliga händelser, på det som hände 1973 då hans barnbarn John Paul Getty III blir kidnappad i Italien och kidnapparna kräver en lösensumma på 17 miljoner dollar. Jämfört med en vanlig löntagare är det Piggelin-pengar för gubben Getty men han vägrar helt krasst betala och med detta sätter han unge Getty i en hemsk situation och hans mamma (Michelle Williams) blir så pressad som en utsatt ensamstående mamma kan vara.

Det här är en film som har mig i sitt grepp från början till slut. Det är en dialogdriven film, alltså inget för den som längtar efter en actionfilm. Mark Wahlberg är nedtonad och bra i sin roll, Michelle Williams är strålande, Plummer givetvis KUNG och Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher på riktigt) som spelar det kidnappade barnbarnet är trovärdig på alla sätt. Det finns helt enkelt inget att klaga på med filmen, den är välgjord in i minsta detalj och den visar på pengaproblematik i många lager. Så varsågod, här kommer ett filmtips i sommarnatten!

 

Publicerat

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.

Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”

Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!

Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??

Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.

Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.

I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.

Publicerat

PATRIOTS DAY

De tredje måndagen i april varje år infaller Patriots Day i USA. Varje år sedan 1897 har detta firats med att staden Boston samlar en massa löpare och åskådare för att genomföra Boston Maraton.

Den 15:e april 2013 hände det alldeles förskräckliga när två bomber detonerades mitt bland åskådarskaran och en kort stund efteråt konstaterade poliser på plats att terrordådet var ett faktum. Peter Bergs film Patriots Day visar händelserna från morgonen innan bomberna smällde till hemskheterna under själva attentatet till jakten på förövarna till att bröderna Dzhokhar and Tamerlan Tsarnaev faktiskt hittas.

Det finns så mycket som är bra med det här filmen och jag är faktiskt glad över att jag såg den efter att ha terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i färskt minne. Allt känns liksom…mer…på nåt vis. Filmens titel, affischerna och att det är just flaggviftaren Peter Berg som regisserat filmen gav mig en känsla av att det skulle vara en helt annan typ av film än den jag just sett. På gott och ont. På gott för att mina förväntningar var rätt låga, på ont för fördomarna hade kunnat göra att jag lika gärna hade kunnat strunta i filmen för all framtid. DET sistnämnda hade varit riktigt synd för filmen är helt enkelt så välgjord, så välspelad och så BRA att den förtjänar att tittas på.

Det bästa med filmen är att den i ett tidigt skede etablerar ett gäng karaktärer som man med en gång känner för och med. Mark Wahlbergs knäskadade polis, hans fru som spelas av Michelle Monaghan, J.K Simmons omtänksamma yrkesarbetande make, Jimmy O. Yang som spelar den unge asiaten som tror att han med hjälp av en fin bil ska kunna hitta en tjej och Christopher O´Shea och Rachel Brosnahan som spelar ett förälskat par med ljus framtid. Sen tillkommer till exempel Kevin Bacon och John Goodman som polismän. Att alla skådespelare gestaltar verkliga personer gör såklart sitt till för att filmen ska kännas extra mycket när allt hettar till.

Filmen har ett perfekt tempo, den är smidigt klippt OCH när musiken dessutom är komponerad och framförd av Trent Reznor och Atticus Ross finns det liksom ingenting för mig att klaga på. 133 minuter verklighetsbaserat katastroffilmsterrordrama bara rann förbi och kvar i magen sitter flera scener samt känslan av tacksamhet för att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. Precis som på Drottninggatan. Och precis som i Stockholm vände Boston detta dåd av hat till en manifestation av kärlek. Så stort och så fint och så jävla hjärtskärande.

Tydligen är det två filmer till baserade på dessa bombningar som är inplanerade. Boston Strong (baserad på samma bok som Patriots Day) i regi av Daniel Espinosa och med Casey Affleck i huvudrollen och Stronger i regi av David Gordon Green med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Det verkar som att båda dessa filmer är på g under 2017-2018.

Publicerat

DEEPWATER HORIZON

Den 20:e april 2010 drabbades oljeplattformen Deepwater Horizon av en explosion och två dagar senare sjönk den. Deepwater Horizon var alltså en oljeplattform som låg i den Mexikanska golfen strax utanför Louisiana och på havsbotten, 1522 meter under vattenytan, borrades det efter olja och själva hålet hade borrats 5486 meter in i jordskorpan när allt gick åt pipsvängen. 126 personer arbetade på plattformen och efter att ha sett filmen känns det förvånande att NÅN överhuvudtaget överlevde men otroligt nog var det bara elva personer som dog.

Regissören Peter Berg, mannen som verkar ha fastnat lite i det patriotiska flaggviftandet efter filmer som Battleship och Lone Survivor och som även verkar ha tagit Mark Wahlberg som sin personliga lilla ”maskot”, står bakom filmatiseringen av detta katastrofala haveri. Alltså, det ÄR ett katastrofalt haveri men filmen är det INTE. Filmen är precis så som ”man tror” och den gjorde mig inte det minsta besviken.

Filmens stora PLUS är skådespelarna. Allt från Kate Hudson som spelar fru till huvudpersonen Mike Williams (Mark Wahlberg) till Kurt Russells Jimmy som hamnar riktigt i skiten, till John Malkovich, Gina Rodrigues och Marky Mark himself som faktiskt är riktigt toppen här. Alla skådespelarna känns så ”vanliga” och jag gillar att kameran är närgången och filmar ansikten och känslor in i minsta detalj. Det gör att filmen KÄNNS betydligt mer än om den ”bara” gjorts sådär ytligt snygg som så ofta är fallet.

Som så ofta när det vankas based on a true story-filmer så används eftertexterna till att visa bilder och klipp på dom riktiga människorna bakom historien. Ibland funkar det jättebra, ibland vill man typ kräkas och ibland – som här – så känns det som att Peter Berg passar på att göra en liten reklamfilm om överlevande fantastiska amerikaner. Näääe, nu var jag kanske lite elak, men jag får känslan av att Peter Berg skulle ääälska att göra reklam-informationsfilm om den amerikanska armén.

Publicerat

Fredagsfemman #261

5. Natalie Portman

Alltså, jag tycker Natalie Portman är en jätteduktig skådespelare. Begåvad som fan. Kanske ännu bättre än vad någon som jag ens kan ta in. Idag har filmen om Jackie Kennedy premiär, filmen med den kreativa titeln Jackie och det är Natalie som är Jackie. Ja, hon ÄR Jackie. Och Oscarsnominerad blev hon,  Bästa kvinnliga huvudroll. Joråsåatteh. Imorgon kan du läsa min recension av filmen här på bloggen men fram till dess vill jag bara säga: ingen skugga ska falla på Natalie Portman.

.

.

.

4. The Nile Hilton Incident

Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat The Nile Hilton Incident med Fares Fares i huvudrollen och nu har den vunnit juryn stora pris på Sundancefestivalen för Bästa utländska spelfilm. Stort grattis! Biopremiär är det inte förrän i HÖST i Sverige och Salehs förra film Tommy har vi glömt nu, eller hur filmspanare?

.

.

.

3. Oscarsmånaden har börjat

Februari är en himla härlig månad. Januari är avklarad, det är fortfarande rätt mörkt och kallt men nedräkningen till Oscarsgalan har börjat på riktigt nu. Nu vill man liksom bara gömma sig undan allt och ”beta av” alla nominerade filmer så man har full koll på läget på Oscarsnatten. Jag kämpar på. Gör du?

.

.

.

2. Innan vi dör

Den nya söndags-crime-serien på SVT är alldeles lysande! Marie Richardson är stenhård polis, Adam Pålsson hennes son, Sofia Ledarp hennes chef och Magnus ”jag-visar-alltid-kuken-på-film-men-alla-som-sett-den-förstår-varför” Krepper  är hennes poliskollega. Han står förresten som ”actor and illusionist” på IMDb. Spännande. Fan alltså, söndagscrime på TV är bra mysigt och extra härligt när det är SÅ bra som Innan vi dör! Hurra!

.

.

.

1. Dagen då Will Ferrell lyckades med det omöjliga – få mig att kikna av skratt!

Kolla i klippet här nedanför. Det är värt tiden, jag looooovar!

 

Publicerat

THE ITALIAN JOB

Heistfilmer kan vara riktigt underhållande små pärlor. Kolla bara Oceans Eleven, Now you see me, Tower Heist och Jönssonligan – Den perfekta stöten. Det är nog det närmaste en animerad film man kan komma i en spelfilm eftersom endast fantasin sätter gränser för vad som kan stjälas – och hur. Allt går att lösa med kameravinklar, snabba klipp och bergochdalbaneloopar i manuset så tillslut är man helt borta och säger ja till allt med dreggel i mungipan.

När jag satte mig tillrätta för att se The Italian Job trodde jag att det var en sån film jag skulle få se, en skamlös overthetop-heist-film med upptempomusik och svindlande svindlerier. Det blev inte riktigt så. The Italian Job är på många sätt en okej film MEN den är i långa stunder ganska intetsägande och den skriver mig som tittar på näsan. Sånt är jag allergisk mot.

Jag har inte sett originalfilmen från 1969 och jag tror inte jag behöver göra det för att kunna leva ett fullgott liv till pensionen. Jag blir dock lite störd över att Charlize Therons rollfigur underanvänds och att Mark Wahlberg är med för mycket. Men Jason Statham är cool och Edward Norton som badguy är jobbigt att se. Inte för att han inte gör det bra utan för att jag helt enkelt gillar honom mer som snällis.

Publicerat

TED 2

När jag såg första filmen om den levande nallen Ted skrattade jag en hel del men mycket av skrattet fastnade i halsen.

Kanske glömde jag dra ur galgen ur röven innan jag började titta? Kanske är drogliberalism inte min typ av humor? Kanske blev det lite för mycket ”runkbuddies-film” av det hela? Jag vet inte, jag vet bara att jag tyckte Ted var en okej film men inte mer än så. En trea. Typ.

När jag sätter mig för att se uppföljaren har jag förberett mig, jag har gjort ett mentalt lavemang på mig själv. Jag är beredd på riktigt låga kiss-bajs-och-sexskämt, på att vore det en luktfilm som skulle jag sannolikt bli hög, på att den där nallen visserligen är söt men troligtvis fortfarande är en idiot och på att trailern antagligen redan visat allt det roliga (typ kakan i cykelstället).

Men jäklar alltså. Ted 2 är….supermysig!

Ted har (i hans mått mätt) växt upp. Han har gift sig med sin flickvän Tami-Lynn (Jessica Barth), dom bor ihop och dom båda jobbar på den lokala mataffären. Hans bäste vän John (Mark Wahlberg) har däremot skilt sig, är deppig och ensam.

Det bråkas kanske lite väl mycket i The Tami-Lynn-&-Ted-house och vad gör ”vanliga par” när det knakar i fogarna? Nej, precis, dom skiljer sig inte, dom…..skaffar ett barn. Och DET är precis vad Ted och Tami-Lynn vill göra. Problemet är bara att Ted saknar könsorgan och dom behöver således en spermadonator för att få till den efterlängtande bebisen.

Alltså….jag ler, fnissar och skrattar i 115 minuter. Så HIMLA härlig film! Skämten står som spön i backen och till skillnad mot i första filmen så landar dom rätt hos mig den här gången. Jag fattar grejen. Ted är dessutom lite lugnare nu, jättesött att han varje gång han ska göra något viktigt klär upp sig (=sätter på sig en blå slips). Om han var hyperhormonell rebellande tonåring i första filmen så är han en ung vuxen nu och jag tycker Seth MacFarlane ska ha cred för att han vågar förändra nallen så pass mycket. Jag tror nämligen att många som älskade första filmen kanske tycker att den är lite väl…tam….nu?

Skämten är fortfarande under bältet, det frossas speciellt i sådana som handlar om penisar i alla dess former och färger och många minoriteter får sig en inte-så-PK-släng. Det känns befriande skönt att få skratta åt sånt ibland.

Nu vill jag se mer! När kommer Ted 3?

Publicerat

TRANSFORMERS – AGE OF EXTINCTION

SHIT POMMES FRITES!

Jag vet att jag precis i detta nu riskerar att förlora all trovärdighet jag lyckats skrapa ihop genom åren men det struntar jag i. Jag måste helt enkelt strunta i det.

Det är inte så jävla ofta jag sitter i biosalongen och nyper mig själv i armen, öppet häpnar över det som sker på duken framför mig och förundras över hur tusan regissören gjort för att få till allt det balla. Michael Bay har återigen lyckats ta ett bautasteg framåt vad gäller CGI-effekter på film, ja, b-a-u-t-a!

För vad man än tycker om Michael Bay som regissör och hans fascination för smala flickben i minimala jeansshorts, lens flares (klicka här för att se ett exempel på detta om du mot förmodan inte vet vad det är, det är det blåa horisontella skenet), svarta dyra bilar med tonade rutor som åker fort efter varandra i perfekt formation, en ”humor” som är allt annat än rolig och att filma det mesta som ska se verkligt ut ur grodperspektiv och med förstärkta färger så tror jag inte snubben kan uttala orden ”det går inte”. Det känns som en bra egenskap om man ska pyssla med blockbusters.

Jag tror Michael Bay är världens bästa chef för brutalkreativa CGI-människor, jag tror han låter dessa gå loss så det ryker ur öronen, jag tror han säger ja till allt och jag kan tänka mig att övertidskontot för effektgänget uppgår till ett medelstort lands samlade BNP. Därför är det extra härligt att få säga att DET LYCKADES! Denna fjärde film i Transformers-franchisen är bara snäppet sämre än den första filmen, den som kom 2007 (och som jag bara ääälskar) och jag är en nanometer, en nysning, en avklippt nagel från att drämma till med det allra högsta betyget just nu.

Om jag ska jämföra Transformers – Age of extinction med två andra filmer i samma typ av genre så är den mycket bättre än både Godzilla och Pacific Rim och ändå har jag gett alla dessa filmer samma betyg. Dagens film har nämligen mänskliga karaktärer som jag – tro´t eller ej – faktiskt bryr mig om (efter ett tag) och detta trots att det är Mark ”jag-har-samma-döda-blick-alldeles-oavsett-vilka-känslor-jag-ska-visa” Wahlberg som har huvudrollen. Dottern Tessa (Nicola Peltz) har inte fått rollen på grund av acting skills men jag köper även henne efter en stund.

Annars är birollerna riktigt bra tillsatta, Jack Reynor som ”rally-kalle-pojkvän” , Kelsey Grammer som vitskäggig CIA-badass-chef och Stanley Tucci som kaxig företagsledare och visionär fast utan skägg och med väldigt snygga glasögon.

Det är klart att alla mänskliga karaktärer spelar andra fiol i en film som denna, det är Autobots man vill se, det är Optimus Primes lugna trygga röst man vill höra, det är ljudet av stål och explosioner, det är söndertrasade städer, Dinobots, Decepticons-elakingar, rymdfarkoster, balla bilar, små finurliga uppfinningar, Bumblebees snälla ögon. Man får se allt det där och man får se MER DÄRTILL. Man får se så mycket MER DÄRTILL att jag klappade händerna när filmen var slut och trummade på ratten hela vägen hem och var lite svettig under armarna och funderade på hur man kan bygga en sån jävulskt stor magnet och HUR FAAAAAAAN HAR HAN GJORT ALLTIHOP, hur fick han till det Michael Bay? Ett extra plus är att en del av handlingen är förlagd till Hong Kong. Det blev sjukt snygga scener och skönt att se något annat än stora amerikanska städer som ”bombas” sönder, det har liksom gjorts förr.

Som slutkläm måste jag tillägga att jag såg filmen i 2D vilket var otroligt behagligt, att Mark Wahlbergs karaktär heter Cade Yeager måste (väl?) vara en homage till Pacific Rim, att jag förstår att filmen går galet bra på biograferna i USA och att jag hoppas att svenska skeptiker ska dra ut pinnen ur röven och gå till biografen och låta sig underhållas. Att betygen kommer vara låga hos ”dom som vet” känns som en självklarhet. Frågan är om betygen är låga för att filmen faktiskt är dålig eller för att det finns recensenter som inte vill förlora sin cred? Själv struntar jag i vilket – I totally love this shit!

Nu när jag skrivit klart min text har jag kollat vad tidningarna tycker, här är några länkar: Svenska Dagbladet (”Ett ändlöst utmattande skrotskrammel”, betyg 2/6), Göteborgsposten (överkryssat betyg) och Borås Tidning ( ett + av fem). Andra filmspanare som sett filmen är Har du inte sett den (pod), Rörliga bilder och tryckta ord och Filmparadiset.

Här är mina tankar om Transformers (och Transformers 2) och här är recensionen av Transformers 3 – Dark of the moon.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

 

 

Publicerat

LONE SURVIVOR

Filmens första kvart innehåller så många närbilder på skägg att om alla inblandade skulle tvångsrakas skulle den sammanlagda hårbollen räcka mer än väl till stoppningen i samtliga hästenssängar på Park Elite Hotel i Växjö.

Det är skäggiga män som gärna flashar sina vältränade kroppar i vardagliga situationer som att vakna i en säng, springa morgonjoggen aka tävlingsrundan och att få ångest för att flickvännen önskar sig en arab i bröllopspresent. Ja, en häst alltså.

Det är juni 2005 och Marcus Luttrell (Mark Wahlberg), Michael Murphy (Taylor Kitsch), Danny Dietz (Emile Hirsch) och Matt ”Axe” Axelson (Ben Foster) ska ut på ett uppdrag. Målet är att tillfångata talibanledaren Ahmad Shah i nåt som kallades Operation Red Wings. Hade allt gått bra hade det antagligen inte blivit varken bok eller film av det här, men ja, nu gick det mesta åt pipsvängen och det är klart att den ensamma överlevaren plitar ihop sina minnen i en biografi med den något tillbakadragna och tämligen enkla titeln ”Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10”.

Ja, jag skojade alltså. Det finns ingen tillbakadraget över den titeln, den fullkomligt osar slå-sig-för-bröstet-testosteron. Det går att dra en smörkniv över bokens omslag och bre en macka med testosteronet. Eller två. Mackor.

När jag googlar på ordet testosteron hittar jag denna förklaring: Testosteronets effekter kan delas in i viriliserande effekter och anabola effekter. De viriliserande effekterna handlar om utveckling av manligt kön och de anabola om fysisk prestation och uppbyggnad. Jag är alltså inte helt ute och cyklar när det känns som att jag tittar på en film som får Rovdjuret att kännas som en balettlektion med sexåriga flickor i rosa tyllklänningar.

Lone Survivor är macho-overload och det känns ganska jobbigt att veta att det nånstans är sant, verkligt, snubbar på olika ställen i världen gör såhär, ÄR såhär. Det känns så….ovärdigt. Om man bara har ett liv, varför sjabbla bort det på detta sätt? Varför dö sönderskjuten sittandes mot ett träd i en afghansk skog när man istället kan välja att köra buss, deklarera åt andra eller driva ett gym och i samtliga dessa fall pussa sin fru på kvällen?

Regissören Peter Berg har hittat en egen liten nisch i filmvärlden där han jobbar sig igenom olika genres med rätt mediokra resultat MEN han lyckas med EN grej i samtliga dessa filmer. Säga vad man vill om Battleship, Hancock, The Kingdom, Welcome to the Jungle och Lone Survivor men han hittar en STÄMNING som funkar, en känsla av visserligen ytlig men ändå väldigt välgjord film. Han har koll på den biten, mycket bättre koll än han har på casting och personregi (huh!) men i fallet med Lone Survivor räcker det, i alla fall för mig.

Lone Survivor är otroligt snyggt filmad, musiken är stämningshöjande och genomgående fin, skådespelarna gör vad dom ska (men herreguuuuud Peter, sluta casta Taylor Kitsch, jag fattar att han är din polare men han är fucking kass) och när det hettar till, när det krigas, då känns det som att man är där. På plats. Ser kulorna vina. Känner svedan i huden när man blivit skjuten. Det är inga förskönande scener, det är inte oblodigt i onödan om man så säger. Jag tror att Filip Hammar hade uttryckt det som att ”det är som det är”. Det är såhär det ser ut och även om solen strålar snyggt genom bladverket och solen går ner i motljus bakom bergen så går kroppen sönder när vapen används rätt. Och då blör det. Och då gör det ont. Och får man inte hjälp dör man.

Jag avslutar min modesta recension med Shane Pattons egna ord (Alexander Ludwig), när han återigen inte blir uttagen till stridens hetta utan får stanna i lägret och när han i ett peppande tal försöker få fram vilken härlig machostridis han är och det är klart han är härlig, han försöker ju till och med nödrimma lite!

”Been around the world twice. Talked to everyone once. Seen two whales fuck, been to three world faires. And I even know a man in Thailand with a wooden cock.

I pushed more peeter, more sweeter and more completer than any other peter pusher around. I’m a hard bodied, hairy chested, rootin’ tootin’ shootin’, parachutin’ demolition double cap crimpin’ frogman. There ain’t nothin’ I can’t do. No sky too high, no sea too rough, no muff too tough.

Been a lot of lessons in my life. Never shoot a large caliber man with a small caliber bullet. Drove all kinds of trucks. 2by’s, 4by’s , 6by’s and those big mother fuckers that bend and go ’Shhh Shhh’ when you step on the brakes. Anything in life worth doing is worth overdoing. Moderation is for cowards.

I’m a lover, I’m a fighter, I’m a UDT Navy SEAL diver. I’ll wine, dine, intertwine, and sneak out the back door when the refueling is done. So if you’re feeling froggy, then you better jump, because this frogman’s been there, done that and is going back for more. Cheers boys.”

Såhär tycker några av mina filmspanarkompisar om filmen: Movies-Noir, Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Flmr. Här kan du läsa Captain Charismas tankar.

Publicerat

THE HAPPENING

Regissören M. Night Shyamalan är lite som vår ”han kommer bli Sveriges nya Ingmar Stenmark-slalomstjärna” Jens Byggmark – karriären började med ett resultat i världsklass och sen gick det mest åt pipsvängen. Omvärlden har dock inte riktigt fattat nuvarande brist på form utan vidhåller sina skyhöga förväntningar, bara för att gång på gång påminnas om att motsatsen hade varit att föredra.

När jag läser en filmrecension där skribenten ger filmen lägsta betyg utan minsta pardon kan jag å andra sidan jämföras med en av sommarens mer ihärdiga spyflugor. Jag befinner mig sittandes på en tallrik av sedan länge kvarglömda grillrester, jag VET att det är sekunda käk jag stoppar i mig men jag kan liksom inte låta bli. Det är nåt med uppenbara filmiska lågvattenmärken som lockar mig.

När Jojjenito skrev om The Happening var det som att synapserna knastrade loss i kroppen. ”Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta” skriver Jojje och jag tänker ”han ger filmen en etta – huuuuu, det är Shyamalan – buuuuu – OCH MARKY MARK! – whääääää”. Och sen *timehop* sitter jag i soffan, har just sett filmen ifråga och kliar mig i hårbotten.

Jag tycker väldigt mycket om filmens affisch (se här ovan), jag tycker den är otroligt fin och mysigt olycksbådande. Sen tycker jag om M. Night Shyamalans manus, ja det gör jag. Jag tycker grundtanken är både finurlig och läskig och jag tror faktiskt att det hade gått att göra en film helt i klass med The Village, Signs och Unbreakable av det här. Det stora felet är att skådespelarna är så enormt felcastade. Alltså… E-N-O-R-M-T.

Mark Wahlberg ser ut såhär filmen igenom (se bild till vänster). Jag känner en obeskrivlig önskan att kasta pil på hans panna med botoxsprutor. Jag förstår att han gör det han kan för att gestalta jobbiga känslor men nej Mark, nej, att knorvla ihop ögonbrynen och transformera pannan till ett CD-ställ räcker inte.

Zooey Deschanel är tyvärr precis lika fel hon. Kombinationen av överspel och en antagligen rätt illa skriven karaktär gör att jag ibland sitter med rysningar längs ryggraden, speciellt när hon spärrar upp sina stora blå som ett slags ”bevis” för att hon är rädd. Eller ledsen. Eller inte vill springa mer. Eller har ätit tiramisu med en random kille som heter Joey. Eller tycker allt det övernaturliga är konstigt. Eller ska ta hand om ett barn. Eller tittar på sin man (som då är ovan nämnda Marky Mark).

Varken hon eller herr Wahlberg fixar denna typ av roll och jag tror helt utan ironisk syrlighet att med två andra – mer lämpade – skådespelare i huvudrollerna så hade filmen inte blivit så pjåkig alls. Många av scenerna är riktigt bra, hela första halvan av filmen tyckte jag var mer än okej men sista tredjedelen dalar den betänkligt och slutet kraschlandar på ovan nämnda grilltallrik.

Summa summarum, tack Jojjenito för att du gav filmen ditt lägsta betyg. Nu blev den ju äntligen sedd!

Publicerat

Måndagar med Matt: THE DEPARTED

Oscarsgalan 2007 var julafton för Martin Scorsese och hans Departed-gäng. Filmen hade visserligen ”bara” fem nomineringar med sig in på Kodak Theatre i Hollywood men handväskorna var desto fullare på väg ut. Filmen knep fyra av fem statyetter, varav två var tungviktarna Bästa regi och Bästa film.

Den enda nominerade som fick lunka ut som en looser var Mark Wahlberg. Att han ens var påtänkt som Bästa manliga biroll gör mig i och för sig brydd men nu vann han ju inte så jag orkar inte elda upp mig. Personligen tycker jag att den enda av filmens skådespelare som hade förtjänat en nominering är Leonardo DiCaprio. Jag tycker han gör underverk med sin karaktär, infiltratören Billy.

Annars tycker jag The Departed är som vilken gubbarulle-a-la-Scorsese som helst. Stora namn, stora skådespelande män i samtliga roller, hårt, mörkt, elakt. Men till skillnad mot till exempel Scorseses Maffiabröder lider The Departed av en skumhet som jag inte gillar. Filmen är säkert superproferssionellt genomtänkt och troligtvis är vartenda klipp vägd på guldvåg men jag blir fantamej galen av att se den här filmen. Det klipps till en annan scen innan den första scenen är klar men bakgrundsmusiken följer med mellan scenerna på ett sätt jag inte sett i någon annan film varken före eller efter denna.

2002 kom en film från Hong Kong som fick den engelska titeln Infernal affairs (originaltitel Mou gaan dou). The Departed är en remake på denna och – tycker jag – en mycket blek kopia. Jag bryr mig liksom inte, jag struntar helt i hur det går för både DiCaprios Billy och Matt Damons Colin och definitivt för Jack Nicholsons Frank Costello.

Det enda uppfriskande med filmen är Matt Damon-Leo DiCaprio-rockaden. Det naturliga i 99 filmer av 100 hade varit att casta Damon i rollen som Billy och Leo som Colin men Scorsese valde att göra tvärtom. För detta ska han ha cred och även för att han har den goda smaken att aldrig ge upp hoppet om Leonardo DiCaprio. Nu ser jag fram emot The Wolf of Wall Street. Som faaaan!!!

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.