Etikett: Mark Wahlberg

Publicerat

TED

 

Jag gillar leksaker. Jag är ganska barnslig i huvudet. Jag älskar Family Guy. Allt detta sammantaget borde betyda att jag befinner mig i målgruppsepicentrum för filmen Ted, regisserad av Seth MacFarlane, mannen som ligger bakom den tecknade serien om Peter Griffin och hans galna familj.

Jag har sett Ted två gånger. Första gången såg jag den rätt igenom, tjoff tjoff liksom och tyckte det var en mysig film. Tjommig, glad och med en teddybjörn som är fullständigt bananas och totalt gränslös. Sen pratade jag med en filmbloggarkollega om filmen och han satte griller i huvudet på mig. Vad har filmen för syn på manligt och kvinnligt egentligen? Är den inte rätt idiotisk? Och hur många gånger har man inte sett ett liknande scenario på film: en alldaglig man som har en odräglig kompis och en supervacker flickvän med väääärldens största tålamod. Cable guy? Nån? Att kompisen i detta fall är en nallebjörn är egentligen rätt ointressant. Han är idiot. Punkt.

Vid andra tittningen kommer jag fortfarande fram till att det är en ganska kul film men jag får en bismak av både mans- och kvinnoförrakt. Det går inte att tycka om någon i filmen. Ted är ju söt men vafaaaan, han är världens mest pårökta ego. John (Mark Wahlberg) är ocharmig och tröttsam och hur han har lyckats lindat Lori (Mila Kunis) runt sitt finger i fyra år – och mer eller mindre tvingat henne att acceptera att en teddybjörn är den viktigaste personen i hans liv – är för mig en gåta. Den grejen känns mer otrolig än att det finns nallar som pratar och knullar snabbsköpskassörskor.

Lägg av, kanske du tänker. Sluta överanalysera en dum jävla komedi. Visst ska jag göra det. Jag ska inte och tänker inte bryta ner den här filmen i mikroskopiska beståndsdelar för att hitta saker att dissa men jag kan heller inte blunda för att vissa delar av filmen retar mig och att dessa gör filmen mindre rolig. För mig.

Jag tycker Ted är en underhållande film men jag ser hellre ett par tre avsnitt av Family Guy om jag känner för att skratta sådär från tårna.

Publicerat

WE OWN THE NIGHT

Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och  kriminalitet?

Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.

Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.

We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.

Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!

Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.

Publicerat

Veckans Sarandon: FLICKAN FRÅN OVAN

För att uttrycka mig diplomatiskt, det händer ibland att jag träffar på människor via mitt jobb som är aningens…. annorlunda. Jag tänker just nu på en specifik man som satt på ena sidan av sitt köksbord och jag på den andra och vi diskuterade vilka kulörer han skulle ha på sina väggar. Mitt i samtalet blir han alldeles tyst, han funderar i över en halv minut, tittar på mig och säger:

Måste allting vara så roligt jämt? Räcker det inte med att det är lite trevligt? Trevligt är väl egentligen bättre än roligt?

Jag vet inte, har han rätt? Jag vet inte heller varför hans ord dyker upp som ett mantra i min skalle när jag ser den här filmen men det kan bero på att den är varken eller, den är inte trevlig och den är definitivt inte rolig.

Unga Susie Salmon (Saoirse Ronan) är död, det står klart redan i filmens början. Susie blir mördad och hon vet av vem och snart vet även jag som tittar det. Susie är död men har hamnat nånstans mittemellan livet på jorden och himmelriket och försöker på alla sätt hon kan ge sina föräldrar (Mark Wahlberg och Rachel Wiesz) ledtrådar till vad som hänt och vem som bragt henne om livet. Visst är det flummigt men fy fan så sorgligt om man tillåter sig känna efter. Själv försöker jag svälja empatiklumpen många gånger, jag har så sjukt svårt att se sånt här utan att ta åt mig.

Det här är en film som kryllar av begåvning. Peter Jackson har regisserat och för att vara en Peter Jackson-film så är den väldigt annorlunda. Lågmäld och fin och visst är det effekter men inga gorillor eller dvärgar med håriga fötter så långt ögat når. Susan Sarandon spelar Susies mormor, Mark Wahlberg och Rachel Weisz är trovärdiga både som sörjande föräldrar och som par, Stanley Tucci gör återigen ett hästjobb med sin karaktär (han börjar bli lite av en favvis känner jag) och Saoirse Ronan, denna fantastiska lilla tjej, går från klarhet till klarhet.

Den här filmen må vara så långt ifrån en trevlig och rolig film man kan komma men den är mycket annat, väldigt mycket annat. Den är full av kärlek, av hopp och tro och även i filmens mest jobbiga stunder (när jag får ett tryck över brösten och skulle behöva andas i pappåse) så finns det en strimma av solstrålar, vårtecken och såndär positiv fågelsång som är så satans enerverande när fågeln i sig sitter på fönsterbrädan och trudiluttar innan solen ens gått upp.

Filmens enda nackdel är att den är ojämn i tempo och pendlar mellan betygen men helheten är en fyra, om än inte jättestark.