Etikett: Marley Shelton

Publicerat

A PERFECT GETAWAY

Varma sommarkvällar är som gjorda för skönt hjärndöda filmer, alltså hjärndöda i betydelsen låt-cellerna-fortsätta-ha-semester-för-här-behövs-dom-inte-jag-fattar-filmen-ändå. Så när jag satte på A Perfect Getaway nickade jag till hjärncellerna att fortsätta dricka Pina Colada med sugrör i randiga solstolar, dom gjorde tummen upp tillbaka och nynnade simultant på Saxofuckingfon.

Jag satt i soffan och mös. En thriller i paradismiljö, det här kan bli härligt. Steve Zahn, Milla Jovovich, Timothy Olyphant och Chris Hemsworth har roller av varierande storlek och då ingen av dessa på förhand är några av mina stora favoriter var förväntningarna på filmen tämligen lika filmens titel. Det var ett perfekt tidsfördriv, perfekt att åka iväg mentalt en stund, jag och min semestertomma hjärna.

Det här är en film som – förstår jag – lever på att det finns en twist, ett AHA-moment som kommer dyka upp någon gång under – typ – sista tredjedelen av filmen. När det hade gått en kvart av filmen trodde jag mig ha avkodat hela storyn och sen satt jag och eldade upp mig IFALL jag nu skulle ha fel. Tyvärr hade jag inte fel. Jag skriver tyvärr för OM jag blivit överraskad, OM filmen fått mig på fall så hade jag tyckt så sjukt mycket bättre om den. Nu blev den lite för enkel, i alla fall för en som mig som van att se film och att hitta planteringar i historien som leder en rätt.

Cliff (Steve Zahn) och Cydney (Milla Jovovich) är på bröllopsresa på Kauai, den lilla gröna fantastiskt fina Jurassic Park-liknande Hawaii-ön (ja, Jurassic Park spelades in där) och dom ”stöter på patrull” kan man säga i form av två andra rätt skumma par som också är där på semester. Samtidigt ser dom på nyheterna att någon blivit mördad av ett par – som flytt till Kauai! Huuua. Spännande tider!

A Perfect Getaway är en film som absolut fyller sitt syfte, om syftet är en stunds tidsfördriv. Jag tycker det är en helt okej film, speciellt under tiden jag tittade. Efteråt försvann den fort vilket kanske kan förklaras av att det ekar semestertomt mellan öronen – eller så beror det på att filmen inte är hundraprocentigt väl genomförd. Lite för hattig och lite för enkel, men fina bilder från en av dom mest magiska platser jag varit på.

Flmr och Fripps filmrevyer har också sett filmen – och är liiite mer givmilda med betygen.

Tips för den nyfikne: imorgon kväll kl 01:05 visas denna film på TV3.

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?