Etikett: Marlon Brando

Publicerat

PYSAR OCH SLÄNDOR

Vägarna till en filmtitt kan ibland vara outgrundliga. Som varför jag överhuvudtaget tittar på Pysar och sländor, en musikal från 1955, med Frank Sinatra och Marlon Brando. Ja, Marlon sjunger! Också!

Originaltiteln på denna fånigt översatta svenska filmtiteln är Guys and dolls och DÄR har man hux flux en musikal som är aningens mer känd än Pysar och sländor. Den utspelar sig i New York och handlar om att Nathan Detroit (Sinatra) slår vad med Sky Masterson (Brando) om att den sistnämnda ska kunna övertala Sarah Brown, en frigid frälsningssoldat (Jean Simmons), att hon ska åka med honom till Kuba.

Inte världens mest spännande premiss kanske men låtarna kanske är sköna? Nej, dom är ju inte det. Det här är nämligen en musikal helt utan musikaliska inslag som sätter sig. Ovanligt och kanske även lite obegripligt. Ingen ”höjdpunktssång” alls. Allt är liksom bara en transportsträcka från A till Ö men det är en sträcka som är väldigt mysig. Den är färgglad. Det känns som att Damien Chazelle tittat en hel del på den här filmen innan han gjorde La la land.

Två timmar och trettio minuter senare är filmen slut och ja, den var helt okej. Förvånande mysig. Jag hade inte tråkigt men jag kommer heller aldrig mer att avsätta 150 minuter av mitt liv för denna berättelse, vare sig det är på film eller live på scen. Den är helt enkelt inte intressant nog.

Publicerat

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: SUPERMAN

1978 hände något stort, något världsomvälvande i seriehjältar-på-film-genren. Christopher Reeve drog på sig Stålmannens trikåer i en telefonkiosk och på nåt sätt gav han hela genren ett ansikte. Människor som aldrig skulle höja på ögonbrynen åt gamla tiders Batman & Robin gick plötsligt på bio och njöt av en enkel handling som kretsande kring det onda mot det goda och som spetsades till med en massa effekter.

Hela historien börjar på planeten Krypton. Den är på väg att explodera och alla invånarna som vill överleva måste evakueras. Stålmannen är bara en liten oskyldig bebis när han blir lämnad av sina föräldrar som båda tänker avsluta sina dagar på Krypton. Han förflyttas till Jorden där han sedan hittas nånstans i den amerikanska mellanvästern av ett gammalt barnlöst par och där växer han upp som Clark Kent.  Han är en annorlunda grabb på många sätt. Snabb. Stark. Egensinnig. Kanske inte alltid en superenkel kombination för en ung kille. Åren går, pappan dör och när han berättar för sin gamla mamma att han tänker lämna gården – och henne – kommer en liten scen som påminner en hel del om Lilla huset på prärien, både vad gäller känsla, ljussättning, stråkar och näsdukemåsten.

Superman har en hel del svagheter som film tycker jag och den största är bristen på tempo. Filmen är nästan två-och-en-halv timme lång men känns som fem. Första timmen är så seg att blodet knappt rör sig i kroppen och det är inte förrän filmen tagit sig till Metropolis, Lois Lane introducerats och Superman blivit gammal nog att Christopher Reeve kan spela honom som den börjar på riktigt. Reeve är stilig som Clark Kent i perfekt lagd frisyr och stora svarta glasögonbågar och många är dom komiska scenerna när han ska verka klumpigare och svagare än han egentligen är. Han har bra kemi ihop med Margot Kidders Lois Lane, dom är fina tillsammans.

Marlon Brando är inte med så mycket men han spelar Pappa Stålmannen och lyckas med konststycket att spela över Brando-style dom få minutrarna han är i bild. Gene Hackmans namn kommer först i förtexterna, innan Supermanloggan till och med och visst var han ett mycket större namn än Christopher Reeve när det begav sig och visst tar Lex Luthor en hel del plats i historien men sett till vad han uträttar med sin screentime så borde han hamna ganska långt ner i rollistan.

Effekterna känns med rätta lite mossiga men dom är ändå gjorda med charm och finess och håller förvånandsvärt bra fortfarande. Regissören Richard Donner gjorde sitt bästa med tanke på att han förutom Omen endast regisserat episoder i TV-serier innan detta, om än en hel drös sådana.

Som helhet så gillar jag Superman rätt mycket men kanske mer som nostalgikick än som film. Jag såg den första gången när jag tjatade mig till en hyrhelg med moviebox nånstans i början på 80-talet och visst kändes den fräsigare då än den gör nu men Christopher Reeve håller hundraprocentigt fortfarande. Han är superfin som Stålmannen, jättecharmig och cool och med en glimt i ögat som jag sällan ser hon skådespelare varken då eller nu. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det tragiska som hände honom och att hans liv blev blev alltför kort men det är sant som det är sagt, livet är inte rättvist. Å andra sidan kan man alltid titta på Superman igen och njuta av en kärlekshistoria på hög höjd och med synlig bluescreen.

Filmen finns att se på Voddler för 19 kr för den som vill. Det var långt mycket dyrare att se den på moviebox 1983.