Etikett: Martin McDonagh

Publicerat

Fredagsfemman #310

5. Black Mirror

Det här en TV-serie (som finns på Netflix) som på sitt sätt är alldeles genial. Varje avsnitt är unikt, man behöver inte se dom i ordning. Det känns även som att varje avsnitt har långfilmsbudget (och då snackar vi inte svensk långfilm utan åtminstone brittisk). Första avsnittet i första säsongen är tillräckligt udda för att till och med jag skulle höja på ögonbrynen och liksom fastna. Titta vettja!!

.

.

.

4. Underbara Frances! Underbara Martin! Underbara alla i Ebbing, Missouri!

Idag har Three Billboards Outside Ebbing, Missouri biopremiär. Det är en fantastisk liten stor film tycker jag. Jag tycker så HIMLA mycket om den. Det är en Film-Film. Riktig liksom. Välskriven. Välgjord. Perfekt liksom, på alla sätt som går. Att gå och se den är ett HELGTIPS utöver det vanliga

.

.

.

3. Jim Gaffigan kommer till Sverige

För såna som jag som ser en hel del stand-up på Netflix är Jim Gaffigan ett känt namn. Han har gjort fem comedy specials och även om dessa varierar i skojighet så är lägstanivån riktigt hög. Han har uppträtt inför ett fullsatt  Madison Square Garden (vad nu det betyder i verkligheten? Dragit ett skämt i pausen på en NBA-match?) och på onsdag kommer han till Sverige. Det krockar rejält med #1 på listan men det är ett I-landsproblem jag gärna hackar i mig. Klart jag ska gå!

.

.

.

2. Grattis Allison!

Natten till i måndags var det dags för den årliga Golden Globe-galan. Som vanligt var det ingen svensk TV-kanal (eller dyl) som snappade upp storheten i galan och sände den men men….hur som helst… Jag vill säga GRATTIS till Allison Janney som knep ”Best Performance by an Actress in a Supporting Role in any Motion Picture” för sin roll som konståkerskan Tonya Hardings mamma i filmen I, Tonya. Så. Himla. Välförtjänt. Ta Oscarn också nu! (Resten av vinnarna kan du se här. )

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

I mitten på nästa vecka är det dags för första halvårets kanske bästa filmiska dagar när biograf Victoria fullkomligt nedlusas av oss som på ett eller annat sätt recenserar film och klassas som ”media”. Det är dags att bänka sig i biomörkret och tugga i sig MASSOR av storfilmer som har biopremiär inom dom närmsta månaderna. Fint ska det bli. Och kul och mysigt. Och hej filmspanare! Vi ses på onsdag!

Publicerat

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Den underbara känslan av att se en Film-Film. Det är inte mycket som klår den känslan med kläderna på. Här har vi en film som börjar med synen av tre stora reklamtavlor mitt ute i spenaten och bara där fattar man att det inte är en vilken-som-helst-film man kommer att få se. Det budskap som tapetseras upp på dessa tre skyltar utanför Ebbing, Missouri ger eko i hela den lilla staden.

Martin McDonagh har alltså skrivit och regisserat tre långfilmer i sitt liv, In Bruges, Seven Psychopaths och dagens film. Vilken jävla track record! Tre filmer som alla är 4/5 i min bok. Annorlunda, skruvade, välskrivna manus med karaktärer som är invecklade men som utvecklas och som alla är rent igenom mänskliga. I Three Billboards är det Mildred Hayes i Frances McDormands gestaltning som är navet utifrån vem händelserna kretsar, mer eller mindre.

Det är sheriffen Bill Willoughby (spelad av Woody Harrelson som jag tror karriärspeakar 2017 med sex filmer och lika många outstanding prestationer), det är Dixon, en av hans anställda och mer moraliskt tveksamma poliser (spelad med den äran av Sam Rockwell), den är den kortvuxne James (Peter Dinklage) som gillar Midred mer än Mildred gillar honom och det är Mildreds exman (John Hawkes) som verkar konversera mest med knytnävarna. Sen tillkommer en handfull roller till som har betydelse för handlingen men jag tycker det räcker såhär.

Jag tror jag har lyckats få fram att det här är en otroligt bra film, en film man MÅSTE se om man säger sig tycka om film, det här är en film vars titel kommer dugga tätt bland nomineringsklasserna på Oscarsgalan nästa år och det här är definitivt en film som höjer Martin McDonagh till skyn på riktigt.

Men varför inte en femma kanske du frågar dig? Ja, det är en rimlig fråga. Det är SÅ nära en femma som en film kan komma utan att få en. Den saknar det där lilla lilla som gör att den stannar som en smäll i magen eller låter tårarna trilla. Men som sagt, det är gränsfall och vid en omtitt är det inte alls omöjligt att jag höjer den ett snäpp. Otroligt bra är den hur som helst!

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och den har inte vanlig biopremiär förrän i början på 2018 MEN den visas 12, 13 och 14 november på Stockholms filmfestival. Passa på att se den! Ja, passa på oavsett när du vill passa på. Även om det blir nästa år. Henke och Jojje såg den också i Malmö (OCH JOJJE HAR BYTT HEADER!) och Christian passade på på filmfestivalen.

Publicerat

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

Publicerat

IN BRUGES

Varför vill alla döda Brendan Gleeson hela tiden?

Jag blir bekymrad här. En sån härlig skådespelare, en man med en sådan varm aura, varför måste hans liv stå på spel i varenda film jag ser?

Okej, varenda film är att ta i. För inte så länge sedan såg jag Calvary och blev totalt knockad av denne skådis som jag sett i så himla många filmer men aldrig förut brytt mig om. Nu skulle jag vilja sitta med honom i en skumt belyst hotellobby, dricka mörkt urinfärgade drycker i breda kristallglas och prata om livet, kanske med en sprakande öppen spis i bakgrunden och uppstoppade djur med horn på väggen. Av nån anledning tänker jag mig att jag är barfota och att jag trycker in tårna i en djupt lurvig och – för att vara en hotellobby – otroligt ren matta men det är en bisats i tankeverksamheten. Huvudsaken är Brendan Gleeson.

Jag fick ett twitter-tips om att se In Bruges då Gleeson är med och filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh, bror till John Michael McDonagh som skrev och regisserade Calvary och självklart lyssnar jag på tips. In Bruges har legat på min bör-se-lista väldigt länge men då jag och Colin Farrell inte är några BFF:s direkt ramlar den alltid ner i förmån för andra, mer lockande, filmer. Men nu, en plötsligt ledig fredagsförmiddag, blev det av. Frukostmys och en filmisk resa till Belgien med två kriminella män kändes på pricken rätt.

Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) försörjer sig som lönnmördare. Efter en misslyckad ”operation” i London blir dom beordrade av sin överordnade Harry (Ralph Fiennes) att fly till Brygge (ja det är det svenska ordet för Bruges), en liten stad i Belgien.  Ken tycker att det är ganska najs, han gillar den gamla staden, att se sig omkring och dricka en öl eller två. Ray däremot han klättrar på väggarna och tycker livet suger. Två veckor ska ha bo i ett hotellrum tillsammans med gubben Ken, vilket jävla mörker!

Dom båda försöker dock göra det bästa av situationen på sina olika vis vilket leder till förvecklingar, galenskaper, slagsmål, förälskelse, en dvärg, hästbedövning, nyttjande av pistol samt blodmos.

Jag tyckte om filmen under första halvan, den kändes som en stabil trea, en BRA film helt enkelt. Gleeson och Farrell kompletterar varandra bra och jag gillar att det är så många närbildsscener. Man kan se varenda rynka, skäggstrå, ögonryckning, tår, skådespelarna kommer inte undan, dom kan inte gömma sig bakom smink och balla filter. Men när halva filmen har gått så händer det nåt. Det är som att man slagit på undersidan en upp-och-nedvänd ketchupflaska i fyrtio minuter och sen plötsligt säger det ploffs och den torra ketchupen liksom…vaknar. Saker och ting ställs på sin spets och storyn hettar till ordentligt.

Filmen tar slut lagom till sista klunken kallt kaffe, eftersmaken sitter i länge och det är inte kaffet jag syftar till. Brendan, ååå Brendan Gleeson. Jag lider med dig och dina snälla ögon. Colin Farrell är bra här men han imponerar inte så det känns i magen. Kanske får jag vänta på andra säsongen av True Detective för att han ska nå dit?

Nu ska jag ta mig an John Michael McDonaghs The Guard och Martin McDonaghs Seven Psychopaths. Ett par till lediga förmiddagar bara så.