Etikett: Martin Scorsese

Publicerat

SILENCE

Om en regissör inte är bättre än sin senaste film så kan Martin Scorsese hälsa hem nu.

.

.

.

.

.

Jaha. Vill du läsa mer? Vill du att jag förklarar vad jag menar?

Silence är två timmar och fyrtio minuter så avancerat sömnpiller att kroppen inte ens KAN somna. Den stänger liksom inte av utan hamnar i nån form av väntläge, men sällan har jag väntat så länge på nåt som aldrig kommer. Prästerna Sebastião Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (en helt utmärglad Adam Driver) beger sig till Japan för att leta reda på deras mentor father Ferreira (Liam Neeson) som försvunnit.

Martin Scorsese har tydligen sett detta som en form av ”passion project” och den har funnits i pajpen sedan 1990. För mig är det bara religiöst dravel med tre hollywoodfejs för att sälja in filmen och ett gäng extremt överspelande japaner för att fixa autenticiteten. Filmen är vare sig spännande eller snygg, den har helt enkelt INGENTING av bestående värde mer än att den gav mig en jävla träsmak och jag missade chansen att äta middag på Stockholm Filmdagar.

.

Vad tyckte mina filmbloggande kamrater om filmen? Klicka får du se.
Sofia
Christian
Carl

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

David O. Russell – American Hustle

David O. Russell var Oscarsnominerad för Bästa regi både 2011 för The Fighter och 2013 för Silver Linings Playbook men har båda dessa gånger fått gå hem tomhänt. Med rätta. David O. Russell kan vara en av världens mest överskattade regissörer och det finns inte en chans i helvete att han kommer vinna för American Hustle och definitivt inte när man ser vilka han tävlar mot. Jag tänker inte ens bli upprörd över nomineringen, jag tänker helt enkelt blunda när han visas i bild. OM han visas i bild.

.

.

.

Alfonso Cuarón – Gravity

Children of men (2006) är en film alla borde se. Harry Potter 3 (2004) är en film alla utom Movies-Noir har sett. Gravity är en film alla borde ha sett på bio. Great Expectations (1998) känner jag inte någon som har sett trots både Ethan Hawke, Gwyneth Paltrow och Robert De Niro i rollistan. Alfonso Cuarón är en intressant regissör, han hoppar mellan genres och gör sin grej där han landar och det han gjorde med Gravity var något alldeles exceptionellt fantastiskt.

.

.

.

Alexander Payne – Nebraska

Jag har ingenting emot Alexander Payne, tvärtom egentligen. Citizen Ruth, Sideways, About Schmidt, The Descendants, bra filmer, gott hantverk, jag är nöjd och glad. Men Nebraska lämnade mig av en tudelad känsla. Jag var 1. nöjd och 2. missnöjd. Nöjd med handlingen, skådespelarna och historien, missnöjd med utseendet, det fula svart-vita. Payne har två manus-oscars hemma, jag tror han får åka hem och klappa på dom efter galan.

.

.

.

Steve McQueen – 12 Years a Slave

2008 gjorde Steve McQueen en jobbig film som heter Hunger. 2011 gjorde Steve McQueen en modig film som heter Shame. 2013 gjorde Steve McQueen en viktig film som heter 12 years a slave. Michael Fassbender får slita hårt i alla tre filmerna och det är inget snack om att McQueen är en spännande regissör som jag med glädje kommer följa. 12 years a slave funkade lika lite på mig som den kommer funka mycket på oscarsjuryn. Det här är urtypen av en oscarsvinnarfilm i alla kategorier den nominerats i. Tyvärr får jag säga. Jag hejar nämligen inte på dig i år Steve. Jag hade hejat på dig om du blivit nominerad för Shame men det blev du inte, det är alldeles för mycket uppstoppade pinnar i röven på dom som bestämmer.

.

.

.

Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

Martin Scorsese nominerades för sin allra första regi-oscar redan 1981 för Tjuren från Bronx. Sen dess har han varit nominerad för detta pris sju gånger till (inklusive i år) men endast vunnit för The Departed. Jag har gnällt en hel del på denne man, speciellt innan Oscarsgalan 2012 när han var nominerad för Hugo, en film som i min värld borde ha hamnat direkt i 3-för-99-kr-realådan på Ica Maxi. Men nu kan jag inte gnälla längre. Jag älskar karln!!!

Jag tycker Martin Scorsese ska vinna – bör vinna – och jag tycker att Denis Villeneuve borde vara nominerad (istället för David O. Russell) för filmen Prisoners. För kalenderbitare kan jag meddela att medelåldern i denna kategori var 62,2 år 2012, 56,4 år 2013 och i år är den….55,6. Det går åt rätt håll tycker jag.

Vad Movies-Noir har för åsikt om dessa regissörer kan du läsa här.

Publicerat

Fredagsfemman # 103

5. Sweeney Jöback, Peter Todd

Det här med filmer som blir musikaler och musikaler som blir film kan vara tricky. Sweeney Todd började som musikal, hade premiär på Broadway redan 1979 och blev sedan film med Johnny Depp och Helena Bonham Carter framför kameran och Tim Burton (nähä??) bakom. Filmen var inte helgjuten då jag var (och är) ganska trött på den där trion (min recension hittas här) men nu har jag varit på Stockholms Stadsteater och sett Peter Jöback i rollen som Johnn….f´låt Sweeney och Vanna Rosenberg som Fru Lovett och det var inte en helgjuten upplevelse det heller. Men det är alltid härligt att se teateruppsättningar live på scen. Även en 3/5-musikal är värd vartenda öre.

.

.

4. Oldboy-sort-of-besvikelsen

Idag skulle den amerikanska versionen av Oldboy haft biopremiär om inte SF bara helt sonika plockat bort den från repertoaren. Jag och kollegan hade planerat detta biobesök sedan långt innan jul. Vi skulle se om det magnifika originalet och sen gå på bio och toksåga remaken, det var liksom redan bestämt. Vi skulle alltså göra som den amerikanska biopubliken redan gjort. Dom få som såg den. Oldboy är alltså en av förra årets största floppar men samtidigt, för att klassas som en flopp, kräver det inte att någon är förvånad?

.

.

3. Fittstimmet

”Sverige är enligt alla mätningar ett av världens mest jämställda och välmående länder. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi slipper strida för vår överlevnad. Därför finns det också utrymme för feminister att sväva iväg, högt ovanför dom grundläggande frågorna. Men det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut helt, för långt ifrån verkligheten, från människors riktiga problem.” Orden är Belinda Olssons. På SVT går just nu en programserie som heter ”Fittstim – Min kamp” där Belinda ”tar tempen” på dagens feminism. Jag häpnar. Är detta på riktigt? Är serien gjord enbart för att reta gallfeber på folk, driver hon med oss eller vad fan handlar detta om? Och vad har en mamma som inte vill berätta könet på sitt barn för någon med feminism att göra? Det är väl inte feminism, det är galenskap.

.

.

2. Den nyfunna filmtittarmoralen

Det går en film på biograferna nu, en liten anspråkslös kortfilm med okända namn i rollistan som heter The Wolf of Wall Street. Nåja. Tvärtom såklart. Men ingen filmintresserad människa har kunnat undgå snacket efteråt, tankarna om det eventuellt ickemoraliska i att som Martin Scorsese  göra en film om detta prakt-as Jordan Belfort som faktiskt finns på riktigt och som tjänar pengar på att filmen blir en flipp. Bland svenska bloggar har det även diskuterats kring det eventuellt omoraliska i att faktiskt gilla, hylla och bli underhållen av en film som denna. Min tanke idag är varför inte samma diskussioner kom upp gällande Pain & Gain? En vidrig och SANN historia som togs till vita duken av en annan välkänd regissör (Michael Bay), en historia som blev till en twistad actiondramakomedi med charmiga snubbar i huvudrollerna, glassigt, ballt och snyggt filmat, men där männen inte ”bara” lurat folk på pengar och varit moraliskt förkastliga gällande annat (som Belfort och gänget), dom kidnappade, torterade och mördade folk och dömdes till döden för sina handlingar. Vad beror skillnaden i? Varför blev det inte liknande diskussioner om Pain & Gain? Beror det enbart på att färre personer har sett den eller är det något annat?

.

.

1. Gillian Anderson

Det bästa jag sett på mycket mycket länge är TV-serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hyperventilerade när avsnitt 5 tog slut och det visade sig att det inte fanns fler. Det är frustrerande så det fradgar sig i munnen, spännande, kolsvart, välgjort och JAG VILL HA MEEEEEEER. NUUUUUUUU.

 

Publicerat

Filmspanarfilm: THE WOLF OF WALL STREET

Januari månads filmspanarfilm blev en film jag redan sett och redan skrivit om – Martin Scorseses knark-sex-ännu-mer-knark-å-sex-drama The Wolf of Wall Street. Den är tre timmar lång, jag gav den en trea i betyg och ändå tvekade jag inte en sekund att se om den. Bara där borde jag ha fattat att mitt betyg var aningens snålt.

Direkt filmen började kände jag att hela kroppen fylldes av en YNNEST att jag skulle få se den ännu en gång. En märklig känsla. Halva hjärnan var liksom en scen före hela tiden, förberedde mig på det som jag vet komma skall, andra halvan koncentrerade sig på att se nya saker med filmen, läsa textningen (såg den otextad förra gången) samt punktmarkera Leonardo DiCaprio med blicken.

Ibland när det visas stora fotbollsmatcher på TV följs lagens stora stjärnor med specifika kameror, dom punktmarkeras. Det går alltså att parallelltitta på just denna fotbollsspelare – enkom – om man vill. Det vill jag ibland. Det händer alltså att jag följer matchen med ena ögat, stjärnspelaren med det andra och mixar ihop det i huvudet så det känns bra. Så funkade The Wolf of Wall Street för mig den här gången. Filmen som helhet i ena ögat, Leo i det andra, mixen i hjärnan och WOW vilken jävla film det blev, vilken jävla mycket BÄTTRE film det blev!

Okej, jag blir fortfarande inte berörd av Jordan Belfort (DiCaprio) och hans utflippade leverne, hur skulle jag kunna bli det? Han är en jävla schmuck, en loser fast med stålar som beter sig som en gris fast det är en skymf mot riktiga grisar. Skillnaden mellan första gången jag såg filmen och denna gång är att jag känner filmen. Jag är med i matchen. Det händer så mycket, varje scen är maxad till bristningsgränsen och även om jag tyckte tre timmar gick fort förra gången så sprang dom iväg nu. Vilken jäkla underhållande film det här är och usch vad jag svär men det är vad man gör i brist på bättre ord.

Det Leonardo DiCaprio gör i den här filmen trodde jag inte honom om. Jag trodde inte han var kapabel till modigt, vidrigt, fysiskt och felfritt skådespeleri på den här höga nivån. Jag HOPPAS att han vinner en Oscar för den här rollen för gör han inte det kommer han aldrig att få någon.

Sen är det ju den där andra frågan. Den där jobbiga. Den som stöts och blöts. Jordan Belfort. Aset. Varför ska man gilla honom, varför ska han tjäna pengar på filmen, varför ska han bli världskändis och eventuellt glorifieras när det enda han gjort är att ha betett sig som en riktig low-life-scumbag? Han ljuger, bedrar, är kriminell och avancerad drogmissbrukare. Han skiter i allt utom i drivet att tjäna pengar.

Jag tycker såhär. Min åsikt om Jordan Belfort som snubbe och vad jag tycker om The Wolf of Wall Street som film är känslor som inte bör beblandas. Det här är en film, det här är Scorseses syn på två memoarer, det är konstnärlig frihet och en fest för ögat. Jag är nöjd. Jordan Belfort som mänsklig varelse skulle jag däremot vilja spotta en gul snorloska på och gnida in klegget med den vassa sidan på en grön Scotch Brite över båda kinderna men det hör inte hit.

För mig är filmen långt mycket bättre efter den här tittningen. Trean jag gav sist är long gone. Det blir en fyra, en riktigt svinstark fyra och jag vill se filmen igen. Snart.

 

.

.

Såhär tycker mina filmspanande vänner om filmen: Except Fear,  Fredrik on film, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, Jojjenito, Filmparadiset, Movies-Noir, Moving Landscapes, Filmitch, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord och här kan du läsa min förra text om filmen. Lyssna även på TNE-podden när dom pratar (läs toksågar) filmen, läs Sofias sammanfattning från varglyan, Toppraffels, Do you like Phil Collins och Allvarligt talats recensioner och Oliver på Filmmusik.nu skriver om både filmen och dess musik.

Publicerat

THE WOLF OF WALL STREET

Allting var inte bättre förr. Leonardo DiCaprio till exempel. Biografen Park däremot, den har sett sina bättre dagar.

Att se en tretimmarsfilm sittandes i en biofåtölj marginellt mjukare än en två tums planka skulle kunna vara en upplevelse två skinkhalvor aldrig glömmer, i alla fall om det är en film som inte lyckas hålla uppmärksamhetsnivån på topp från början till slut. Jag kan väl inte säga att bakdelen var helnöjd efter The Wolf of Wall Street men det kunde ha varit tusen gånger värre. Filmen var nämligen….bra.

När filmen börjar är Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) en rookie på Wall Street men med talets gåva och en näsa som älskar lukten av dollars mer än ett tryffelsvin gillar svamp jobbar han sig uppåt och uppåt och….UPPÅT. Men så blir det en börskrasch, Jordan blir av med jobbet och får börja om från början igen, nu i betydligt mindre skala hos ett förortsföretag som kränger värdelösa aktier till kombinationen dumma och giriga småsparare.

Detta är en klassisk uppgång-och-fall-historia och jag hade ingen aning om (när jag såg filmen) att historien faktiskt är sann. Ännu en biopic alltså! Manus är skriven efter Jordan Belforts två memoarer The Wolf of Wall Street och Catching the Wolf of Wall Street och jag kan förstå att det känns spännande att överföra detta livsöde till film. I regissören Martin Scorseses händer blir det en sprakande uppvisning i filmiskt hantverk, ett frosseri i allsköns missbruk och en Leonardo DiCaprio som litar på sin Marty och vågar släppa alla hämningar. Han har aldrig varit bättre och jag kommer bli väldigt förvånad om han inte får en Oscarsnominering – och kanske även en staty – för den här rollen.

Jag brukar alltid skriva mina recensioner så snart jag kan efter att jag sett filmen, jag behöver sällan fundera så mycket eller resonera om betyg med mig själv. Den här filmen har varit ett undantag. Det tog två veckor att bestämma mig för om filmen skulle få en trea eller fyra, det kändes plötsligt så enormt viktigt att välja rätt. Direkt efter visningen kändes den som en solklar fyra, dagen efter mindes jag knappt filmen som helhet. Vissa scener däremot, wohääääääj, jag lovar, vissa scener kommer gå till filmhistorien och bli klassiska klipp som generationer framöver kommer titta på men en handfull överjordiskt bra scener gör knappast en kanonfilm. Eller?

Jag har sett trailern till den här filmen säkert 300 gånger. Jag hade den på repeat på bussen mellan Göteborg och Borås i somras och sekunderna med Leo och Matthew McConaughey på restaurangen är bland det roligaste jag sett (vilket resten av bussresenärerna kan skriva under på när jag satt och skrattade och slog mig själv med handen på bröstkorgen). Den scenen är inte direkt sämre i filmen.

Fan. Jag vill ge filmen ett högre betyg men jag kan inte. Den berör mig inte. Samtidigt är den ju bra. Som tur är ska jag se om den på lördag, jag återkommer med eventuellt uppdaterat betyg efter det.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE DEPARTED

Oscarsgalan 2007 var julafton för Martin Scorsese och hans Departed-gäng. Filmen hade visserligen ”bara” fem nomineringar med sig in på Kodak Theatre i Hollywood men handväskorna var desto fullare på väg ut. Filmen knep fyra av fem statyetter, varav två var tungviktarna Bästa regi och Bästa film.

Den enda nominerade som fick lunka ut som en looser var Mark Wahlberg. Att han ens var påtänkt som Bästa manliga biroll gör mig i och för sig brydd men nu vann han ju inte så jag orkar inte elda upp mig. Personligen tycker jag att den enda av filmens skådespelare som hade förtjänat en nominering är Leonardo DiCaprio. Jag tycker han gör underverk med sin karaktär, infiltratören Billy.

Annars tycker jag The Departed är som vilken gubbarulle-a-la-Scorsese som helst. Stora namn, stora skådespelande män i samtliga roller, hårt, mörkt, elakt. Men till skillnad mot till exempel Scorseses Maffiabröder lider The Departed av en skumhet som jag inte gillar. Filmen är säkert superproferssionellt genomtänkt och troligtvis är vartenda klipp vägd på guldvåg men jag blir fantamej galen av att se den här filmen. Det klipps till en annan scen innan den första scenen är klar men bakgrundsmusiken följer med mellan scenerna på ett sätt jag inte sett i någon annan film varken före eller efter denna.

2002 kom en film från Hong Kong som fick den engelska titeln Infernal affairs (originaltitel Mou gaan dou). The Departed är en remake på denna och – tycker jag – en mycket blek kopia. Jag bryr mig liksom inte, jag struntar helt i hur det går för både DiCaprios Billy och Matt Damons Colin och definitivt för Jack Nicholsons Frank Costello.

Det enda uppfriskande med filmen är Matt Damon-Leo DiCaprio-rockaden. Det naturliga i 99 filmer av 100 hade varit att casta Damon i rollen som Billy och Leo som Colin men Scorsese valde att göra tvärtom. För detta ska han ha cred och även för att han har den goda smaken att aldrig ge upp hoppet om Leonardo DiCaprio. Nu ser jag fram emot The Wolf of Wall Street. Som faaaan!!!

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa regi

76-årige Woody Allen lämnar ingen oberörd. Alla tycker vi nåt om honom antingen som regissör, som manusförfattare, som jazzklarinettist eller som man.

42 långfilmer med en imponerande hög lägstanivå sedan 1966, är det inte helt otroligt? I år är han nominerad för myspysfilmen  Midnight in Paris och det stora samtalsämnet är: kommer han dyka upp på galan OM han vinner?

 

 

 

Som snart fyllda 45 är fransosen Michel Hazanavicius barnrumpan i sammanhanget.  The Artist är hans femte långfilm som regissör och den som utan minsta tvekan gjort mest väsen av sig. Själv tycker jag han ser ut som George Clooneys storebror som snott Steven Spielbergs glasögon.

 

 

 

 

Terrence Malick fyller 69 i november och har på dessa år lyckats värka fram inte mindre än fem långfilmer. Hur många av dom som är bra? I mina ögon ingen. Årets film, The Tree of Life, är inget undantag.

 

 

 

 

 

Alexander Payne har precis fyllt 51. Han är en regissör som inte k-pistar ur sig filmer på Woody Allen-vis direkt men  när det kommer en film så är det allt som oftast riktigt bra.  The Descendants är inte hans bästa film, den klår inte Sideways, men den är bra.

 

 

 

 

 

Här har vi en man på snart 70 jordsnurr som ser ofantligt pigg ut.

Martin Marcantonio Luciano Scorsese har med  Hugo fått sin sjunde nominering för Bästa regi men endast vunnit en (för den kanske sämsta filmen av dom han blivit nominerad för: The Departed, men det vill säga INNAN Hugo för den är kilometervis sämre än The Departed).

 

 

Det är riktigt gubbavälde i den här kategorin men det är i och för sig inget ovanligt. Medelåldern är 62,2 år och om detta kan man också tycka en hel del.  I år håller jag alla tummar jag har för Woody Allen, det vore så HIMLA kul om han fick vinna. Gammal är liksom äldst.

Publicerat

HUGO

Såna här filmer irriterar mig.

Hugo är en äventyrsfilm gjord för barn. Så långt är allting gott. Hugo är även en film som till största del är tillverkad vid en dator och det är också fine, såna filmer har en plattform, dom får fans och förtjänar en viss form av uppmärksamhet då dom oftast är oklanderligt gjorda.

Polarexpressen är också en sån typ film, liksom Time machine. Polarexpressen fick tre oscarsnomineringar 2005: bästa låt och två priser som handlade om ljud. Time machine fick en 2003, för bästa make-up. Hugo har blivit nominerad till inte mindre än elva (11!) Oscars i år och är därmed uppe i Ben-Hur-Titanic-Sagan om konungens återkomst-Purpurfärgen-klass (och två fler än till exempel Avatar) och det beror inte på att det är en särskilt bra eller annorlunda film, det beror på att MARTIN SCORSESE gjort en film han inte brukar göra. Tror jag. Nån annan förklaring har jag inte.

Det finns ingen synbar anledning till att hylla den här filmen. Jag har sett bättre, kidsen har sätt bättre, det är helt enkelt bara ett bra hantverk av en tämligen tunn story.  Kanske tycker du att jag med denna ”recension-eller-vad-det-nu-är” ger Oscar lite väl mycket cred och makt och det är sant, jag ger Oscar cred och makt eftersom det priset HAR med cred och makt att göra. Personligen tycker jag 2011 var ett riktig bra filmår och därför har en film som Hugo ingenting i Bästa film-kategorin att göra över huvudtaget. Det finns många filmer som med lätthet hade kunna tagit dess plats och därför blir jag irriterad, ja, nästan förbannad faktiskt.

Nu ska jag ta en Alvedon och lugna ner mig. Det är ju årets första Melodifestvial att se fram emot ikväll.

Publicerat

Om det här med filmcensur

I början av 90-talet gick jag en förberedande journalistutbildning. Som examensarbete skulle vi göra en egen tidning och alla elever fick välja ett ämne att skriva om som engagerade dom mest. Självklart valde jag redan då att skriva om film och min artikel handlade om filmcensur, något som då retade mig till max.

Jag var skräckfilmsfantast och sög i mig allt som andades blod, mord, klegg och läbbigheter. På den tiden var det inte ovanligt att dom värsta vidrigheterna klipptes bort med häcksax så att handlingen blev så stympad att filmen ibland blev i stort sett obegriplig. Dog nån? Hur? Varför? Va faaaan! Varför är hon bara BORTA?

För att kunna skriva min artikel ringde jag till Statens Biografbyrå. Dom skötte allt som hade med filmcensur att göra. Allt som klippts bort av en eller annan anledning var offentlig handling och det var fritt fram för vem som helst att se vad som censurerats, det enda som krävdes var att boka tid för en personlig visning. Så jag gjorde just det och några dagar senare satt jag i en skön fåtölj alldeles ensam i ett mörkt rum någonstans på Regeringsgatan i Stockholm och tittade på bortklippta scener uppradade efter varandra helt utan sammanhang. Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Hellraiser, Motorsågsmassakern, ja, jag minns inte allt i detalj, det kan jag inte säga, jag minns mest att det var en ganska surrealistisk upplevelse bara att vara där och att klippen var aningens…blodiga.

Det var enbart biofilmer som censurerades då och trots att censuren avskaffades så sent som i år så var Martin Scorseses Casino den sista film som censurerades i Sverige – och det var 1995.

Nu har det gått tjugo år sen jag satt i den där fåtöljen och argade upp mig över att andra bestämde vad jag skulle klara av att få se och det har hänt en del i min syn på den här frågan sen dess. Det känns liksom inte lika enkelt längre.

Jag är ingen förespråkare av filmcensur, inte alls, men det är inte en helt igenom enkel fråga tycker jag. När jag växte upp kunde film enbart ses på bio, hyrvideo (moviebox) eller någon enstaka gång på TV. Gick filmen på TV och innehöll våld gick den alltid sent på kvällen och TV-hallåan varnade alltid innan för starka scener.  Åldersgränser var således tämligen enkla att följa både för föräldrar och barn. Även om det gick att lura in sig på biografer fast man inte hade åldern inne eller få någon äldre kompis att hyra en film så var det inte helt o-meckigt. Nu är film bland det mest lättillgängliga som finns. Vad man än tycker om otillåten nedladdning så finns den och ungar kan med bara ett klick ladda ner och se i princip vilken film som helst när som helst och jag tror inte någon bryr sig nämnvärt om att filmer ens har en åldersgräns och att dessa finns av en anledning.

Att censurera film vars målgrupp är vuxna människor kan aldrig vara rätt, inte i min värld. Men det som glöms bort är att vuxenhet är en väldans luddigt begrepp. Det finns en vits med att inte se vissa filmer när man är för liten, det kan bli tok på många sätt. Jag har inga bra svar, inga universella lösningar, men jag tror det är bra att tänka efter lite ibland och prata om saken. Världen ser inte ut som den gjorde 1960, 1970, 1980 eller 1990. Allt är annorlunda. Allt. Verkligheten för dagens barn och ungdomar är inte lik min uppväxt på en fläck och inte heller deras sätt att se på film.

Det kanske är den dagliga överdoseringen av tecknad film på otaliga TV-kanaler som gör att barnen är ointresserade av Kalle och hans vänner på julafton? Vi snackar inte tre minuter Mordillio eller Hacke Hackspett i Godmorgon Sverige på lördagarna längre, eller Tom&Jerry i Lilla Sportspegeln. Barn har tillgång till tecknad film jämnt.

Kan den lilla delen som stavas ”julafton kl 15” förändras så drastiskt av lättillgänglig animerad film så kanske en ökning av gruppvåldtäkter kan ha en förklaring i att porrfilm av alla sorter finns bara ett klick bort och att varenda tonåring vet vad ett gang-bang är (enligt Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda våldtäkter/gruppvåldtäkter ökat från 1681 fall år 2000 till 5479 fall 2010)? Eller kan det faktum att en vanlig trettonåring har sett så många mord på film ha med att göra att han/hon inte reagerar när han/hon ser riktiga lik och avhuggna huvuden på Rapport?

Alldeles oavsett vad jag som vuxen människa tycker om filmcensur och konstnärlig frihet och att ingen annan ska tala om för mig vad jag får titta på eller inte, alla som tittar på film ÄR INTE VUXNA. Alla som tittar på vuxenfilm ÄR INTE VUXNA. Det är så verkligheten ser ut.  I verkligheten finns det även frånvarande, sönderstressade och kanske till och med ointresserade föräldrar PLUS att det finns en dator med internetuppkoppling i i stort sett vartenda barn-och-tonårsrum. Det är klart det kan bli krockar och tok av det, det känns ganska logiskt.

Det här med filmtittande och censur är intressanta och komplexa frågor och i min värld är ingenting gällande detta svart eller vitt men vi kan inte sluta fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. Film är alldeles för viktigt för det.

Vad tycker du i den här frågan? Skriv gärna en kommentar.

  • Bland kommentarerna på årets filmsnackis A Serbian Film pågår en diskussion om både censur och var gränsen egentligen går för en ”vanlig film” att få kallas just det.  Åsikterna går både varma och isär.
  • Statens Biografbyrå heter numera Statens medieråd. Deras uppdrag är att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Hemsidan hittar du här.

 

Publicerat

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.