Etikett: Martin Wallström

Att återigen och en sista gång få se JW och Jorge på film, alltså, det går att ha sämre fredagkvällar. Många med mig måste ha tyckt detsamma för den stora salongen var fylld till bredden av förväntansfulla biobesökare.

Första filmen kom 2010, andra 2012. Jag har sett båda men gick och såg filmen med en kille som inte sett någon av föregångarna. Det kändes vanskligt men det visade sig vara lugnt. Det blev desto värre för mig.

Filmen börjar med en snabb ”förklaring” av karaktärerna, kanske för att friska upp minnet på såna som jag eller bjussa på nån form av bakgrund till dom som inte har nån aning om vilka alla är. Tanken är god, genomförandet hafsigt. Det är så mycket text att inte ens en snabbläsare som jag hinner med allt, kanske för att texten ibland är högerställd, ibland vänsterställd OCH att det används olika typsnitt OCH att det samtidigt visas bilder som man känner att man borde titta på – samtidigt. Rörigt värre alltså.

Men förtexterna visade sig bara vara början av nåt som i mina ögon är bland det rörigaste och sämst klippta jag någonsin sett på bio. För det första så är grundhistorien spretig. Flera olika historier ska vävas samman, det klipps in scener från föregående filmer, det hoppas i tid och flera gånger hänger jag inte med. Det blir luckor som kanske egentligen inte är ologiska men som på grund av illa klippning blir just det. Sen är det rent av klantigt att presentera den nya karaktären Martin (Martin Wallström) som just Martin i flera scener och sen hux flux referera till honom som Hägerström. Har man inte läst boken eller sett trailern vet man inte vem som åsyftas och frågetecknen duggar tätt i salongen.

Filmen kryllar av barnsjukdomar, sånt som helt enkelt inte får finnas i denna typ av film. Under en rån-scen (viss spoilervarning utärdas här!) ser Jorge till att två män ligger ner på golvet genom att trycka till dom i ryggen med ett vapen. Männen ligger då mitt i lokalen. I scenen efter står samma män längst bort i lokalen, lutade mot ett trappräcke av metall och det är väldigt oklart hur dom kom dit. Jorge skulle ju skjuta dom om dom rörde sig, inte fan reser man på sig självmant  i det läget – mitt under ett rån – och ställer sig en bit bort?

Det är väldigt många bitar jag inte får ihop, det är många gånger jag tänker ”meeeeh lägg aaaaav, försök lura nån annan”, det är helt enkelt en film som i mina ögon inte är ett värdigt avslut på denna trilogi. Den enda som gör filmen sevärd är Matias Varela. Han gör Jorge till en mänsklig snubbe, så väldigt lätt att tycka om att jag orkar bry mig ända till slutet. Den stencoola trumslagarmusiken som matas på i dom spännande scenerna hjälper till att få upp pulsen från komatos till vaken men det är banne mig inte mer än så. Inte ens mitt favvo-balkan-husband Andra Generationen som gjorde ett inhopp som Radovans inhyrda liveband gjorde mig genuint glad, vilket dom alltid lyckas med annars.

Sen är det det här med språket. Mycket av dialogen är på spanska. Detta är textat på svenska. Jag kan ingen spanska alls, ändå tyckte jag mig förstå betydligt mer av den spanska dialogen än jag gjorde med den svenska. Jag satt alltså i mitten på rad tre, det var väldigt hög volym och jag har i princip perfekt syn (med glasögon). Jag såg bra, jag hörde ljudet högt och tydligt och jag kunde läsa på läpparna, ändå gick det inte att höra mycket av det som sas – på svenska. Kom igen, texta hela filmen. Ge folk en chans att höra vad som sägs! Det är svårt nog att hänga med i filmen som det är, sluddrig artikulering är som lök på laxen.

Jag är helt enkelt besviken, jag är tom och jag är lite betuttad i Matias Varela. Det är själva essensen av detta inlägg OCH ungefär detsamma som jag hörde många muttra om på vägen ut från salongen. ”Den var ju inte alls sådär bra”, hörde jag en tjej säga och pekade på den upphaussade tidningsannonsen med mängder av plus, getingar och andra betygsgrunkor. Jag håller med. Den är inte alls sådär bra. Egentligen är den inte bra alls.