Tänk att det finns människor färgstarka som näbbmöss. Jag visste inte det.
Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en sådan man. Han är en man iklädd den beige mannens kamouflage. När han går på stan försvinner han helt mot husgrunder och betongfundament. Han är som en asfaltskameleont och han verkar inte lida nämnvärt av det annat än när det gäller svårigheten att bli intim med det andra könet. Sån lyx får han köpa sig, hur skulle det annars gå till? Vilken kvinna skulle självmant och frivilligt komma på tanken att göka med en näbbmus?
Wiesler är inte bara objektivt osynlig han är en läbbig jävel också. Kombinationen Stasiagent, perfektionist och paragrafryttare är inte charmig men ingen kan säga att han inte är duktig på sitt jobb. Han är fenomenal helt enkelt.
Han blir satt på det viktiga jobbet att avlyssna den kände manusförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) och hans sambo, den ännu mer kända skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck) som är en kvinna kulturminister Hempf har ett alltför gott öga till och detta inte enbart varje torsdag då han drar ner sina bruna byxor och blottar sin vita röv när han tvingar henne till sex i sin Volvolimousine för att hon ska få behålla sitt arbetstillstånd. Han vill ha henne helt för sig själv och Dreyman är i vägen.
Det finns få metoder som är så effektiva för att hålla en befolkning under kontroll som att isolera människor i gruppen och få dom att misstänka – och ange – varandra för sin egen överlevnad. När filmen utspelar sig (1984 i Berlin) hade Stasi över 90000 anställda och över 100000 var ”frivilliga” informatörer. Hållhakarna var många åt både höger och vänster och inte ens ett simpelt skämt i personalmatsalen sågs med blida ögon utan kunde utan att någon höjde på ögonbrynen anmälas.
Om ordspråket ”kärt barn har många namn” stämmer så var denne films regissör ett mycket älskat barn. De andras liv är Florian Maria Georg Christian Graf Henckel von Donnersmarcks debut både som regissör och manusförfattare och hur mycket jag än imponeras av denna film så är hans yrkesutövning något som gäckar mig. Han gör denna film, han vinner en mängd priser för den (bland annat en Oscar för bästa utländska film och 63 (!) andra), sen gör han ingenting, ingenting, ingenting och sen gör han…häpp!… The Tourist. Brann det en säkring hos Herr Henckel von Donnersmarck eller vad hände? Vad fan hände egentligen? Det är ju en film lika färglös som råttan Wiesler!
De andras liv är en film som jag tycker varenda högstadieelev skulle se på samhällskunskapen. Eller på en historialektion. Eller tyskan, svenskan, biologin, kemin, herregud, skit-i-samma, men den skulle tvingas ses och analyseras efteråt för det är en viktig film, det är ett tidsdokument över en samtid och en företeelse som inte är så långt borta vare sig i årtal räknat eller i mil. Den saknar det där yttepyttelilla känslomässiga kaos som jag önskar uppleva hos en film som får maxbetyg men det är nära, ack så nära det är.
Sofia har också sett filmen. Hon upplevde det där sista jag saknade.
