Det här med att få veto när det gäller filmval, att efter en halvtimme kunna få säga stoppåbelägg, nu byter vi film, är ett väldigt schysst erbjudande att få när det vankas filmkväll. Denna gången gällde det dock inte riktigt när det kom till kritan.
Henke satt och mös så förträffligt framför den hårdkokta Denzel Washington i filmen The Equalizer och trots att jag är inte världsbäst på att läsa mellan raderna så förstår jag att ”faaan va cool han är” och ”kolla alltså, han kommer dööööda honom och han har inte ens vapen!” och ”han är stenhård Denzel, stenhård!” är värdeladdade uttalanden som gör det omöjligt för mig att föreslå ett filmbyte till The trip to Italy.
Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag samtidigt var lite nyfiken på filmen. Visst måste den vara bättre än den verkade till en början, visste måste den det? Väl? Inte kan det vara så att när alla är döda efter tjugo minuter så är filmen slut? Eller när vi pausar efter en timme och tjugo minuter och jag ser att det nästan är EN TIMME kvar men typ ingenting av storyn. Jag såg nog ut som ett frågetecken då.
Regissören Antoine Fuqua har gjort filmer som Tears of the sun (2/5), King Arthur (1/5), Training Day (1/5 + 3/5) och Olympus has fallen (2/5). I mitt huvud blandade jag ihop honom med regissören till Tropa de Elite men det var ju helt fel. Hur som helst är Fuqua (uppenbarligen) ingen favvoregissör för mig och det smärtar att det är just han som ska regissera Jake Gyllenhaals nästa film, boxarrullen Southpaw. Fuqua har en nästan osund förkärlek för slowmotionscener och hur cool Denzel än ser ut när han kommer gåendes med sina långa älgkliv runt ett hörn i slowmo, gärna i regn också, så är det rätt tradigt fjärde, femte, sjätte, tionde gången det händer.
Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en ”polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????
Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder ”Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. Men sen kommer den, scenen jag aldrig trodde mig få se. Tamejtusan, Denzel SPRINGER! Han tar fyra snabba steg ”av språngmarschkaraktär” och jag jublar lite. Jag undrar hur mycket extra filmbolaget fått punga ut med för att han skulle gå med på denna förnedrande once in a lifetime-aktivitet.
Denzel Washingtons Robert McCall behövde 132 minuter för att få grejerna gjorda i den här filmen. Hade Gerard Butler haft huvudrollen hade filmen klockat in på 125 minuter och John Rambo hade fixat det på actionexemplariska 89. Längden har i detta fall en tämligen stor betydelse. Filmen håller nämligen inte, storyn är lövtunn, karaktärerna är karikatyrer och det blir aldrig spännande. Att dom ”hemliga poliserna”, ryssarna, hallikarna, bovarna ringer varandra och deras riktiga namn lyses upp på mobilskärmarna med STOOORA LÄTTLÄÄÄÄSTA BOKSTÄÄÄÄVER, dom zoomas in, alltså det är ju skrattretande. Den östeuropeiska halliken heter SLAVI. Kom igen, Slavi?
Filmen är vad jag förstår inspirerad av en TV-serie från 80-talet med samma namn, men som på svenska hette McCall. Serien har 7,7 i betyg på IMDb, dagens film har 7,4. Kan vi komma överens om nu att IMDb-betygen är ett skämt?
Att jag inte ger The Equalizer det lägsta betyget beror på två saker: Denzel Washington ÄR stenhård här, han är svincool. Samtidigt är han som ängeln (Cary Grant) i The Bishop´s Wife, han går runt och är snäll mot dom snälla hela tiden, han ställer upp på alla, oavbrutet. Cool och snäll är en bra kombo. Att han även är en iskall mördare väljer jag att bortse ifrån just nu.
Henke och Steffo har också sett filmen, samtidigt men på olika platser i Sverige.
r polisen Tadek (Jim Carrey) får för sig att han kan lösa ett mordfall via en roman han läst. Det finns flera beröringspunkter mellan bokens handling och mordets genomförande och han lyckas få författaren – och sadisten – Kozlov (Marton Csokas) häktad. Nu har han 48 timmar på sig att hitta mer bevis, ge fan i att knulla Kozlovs prostituerade flickvän Kasia (Charlotte Gainsburg), hålla sig från fallet så pass att hustrun inte lämnar honom och samtidigt försöka behålla lugnet. Inget av det går särskilt bra.
Ta-daaaaam, här kommer filmen om Mark Felt, FBI-höjdaren som är en av den amerikanska historiens största visselblåsare. Under smeknamnet ”Deep Throat” hjälpte han journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att få information kring Watergateskandalen 1972. Alltså dom två snubbarna som spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford i filmen Alla presidentens män från 1976.
