David Strathairn, är han singel?
Det är en återkommande tanke som susar runt i skallen när jag ser John Sayles långsamma relationsoutbackdrama Limbo. Jag vet att jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Vilken jävla snubbe han är David Strathairn! Han är en skådespelare solid som vilken gotlandsrauk som helst. Han bara är. Han är lika naturlig som källvattnet i Bergslagen, lika naturlig som Yvonne Ryding var när hon blev Miss Universum 1984.
Vi befinner oss i den lilla staden Juneau i Alaska. Allt kretsar kring fiskenäringen och det känns som det pysslas en hel del med inavel i stugorna. ’Jumpin’ Joe Gastineau (Strathairn) är en tystlåten man som jobbar med lite av varje men självklart även som fiskare. Han känns som en man som accepterat ensamheten men när sångerskan Donna (Mary Elizabeth Mastrantonio) dyker upp i byn blir han intresserad – och hon med. Som kringflackande ensamstående mamma till tonårsdottern Noelle (Vanessa Martinez) tycker hon att Joe känns som en klippa (jag säger ju det!) och dom inleder en relation.
Det här är en finfin film. Det är en film mycket finare än mitt betyg säger men jag blev så jävla irriterad av själva slutet att betyget sjönk som en gråsten. Fan-fan-fan säger jag bara. Varför då? Hur tänkte John Sayles? Har jag missat nåt? Tänker inte spoila nåt alls här utan mer ge ett tips: se filmen och skriv gärna en kommentar om du gillade slutet eller inte. Och om du sett filmen, vad tyckte du?
