Etikett: Mary Poppins

Publicerat

Fredagsfemman #227

5. Kan man se vilken film som helst ensam på bio?

Jag är en typ av människa som tycker om att gå på bio själv. Jag tycker det är både skönt och mysigt och har inga som helst problem med vad ”andra ska säga” för att man smyger in där helt solo. Jag känner mig alltså inte ”forever alone” när jag ser film själv, tvärtom. MEN, att se vissa  skräckfilmer ensam på bio, där nånstans kan jag känna ett motstånd, i alla fall när det gäller skräckfilm som jag på förhand anar faktiskt kommer göra mig riktigt jävla rädd. Som Conjuring 2. Som går på bio nu. Som jag inte har sett. Än.

.

.

.


4. Grabbkultur och blåsta skattepengar

Gudarna ska veta att jag inte alltid håller med Hannes Holm, i alla fall inte när han ger sig på mig och mitt skrivande. MEN, vår beef är passé och nu följer jag med spänning debatten som pågår angående Hannes Holms modiga outande av SF Studios och hur det går till med filmfinansiering och vart pengarna faktiskt tar vägen (länk till text i DN här). Personligen tycker jag hela frågan är ytterst beklaglig. Det handlar till mångt och mycket om hur våra skattepengar används och det konstiga är att det inte finns lagar och regler kring vad det statliga filmstödet ska gå till. SF Studios är ett vinstdrivande företag och har egentligen inte gjort något olagligt, dock känns deras beteende vansinnigt omoraliskt – men det är en annan femma. Men upp med skiten på ytan nu, lös problemet! Att 30% av produktionspengarna går direkt ner i fickan på SF Studios är långt mycket värre än att det görs för få filmer med kvinnliga regissörer. Tycker jag då.

.

.

.

3. Nicolas Winding Refn

Han gjorde Drive, denna fantastiska film. Sen gjorde han Only God Forgives och jämfört med Drive blev den ett enda stort frågetecken. Idag har hans nya film The Neon Demon biopremiär och jag är väldans nyfiken på den. Kanske vinner den på att förväntningarna på honom sänkts en aning? Hur som helst, det är en film som SKA ses. Frågan är bara….när?

.

.

.

2. Behöver världen en ny Mary Poppins?

Rob Marshall, mannen som regisserat två av filmvärldens sämsta musikaler (Chicago och Into the woods) ska nu alltså regissera Mary Poppins 2 eller Mary Poppins Returns som är filmens egentliga titel. 2018 kommer vi kunna få se Emily Blunt som den sjungande och dansande damen med paraplyet och frågan är: är detta verkligen en nödvändig film? Har världens samlade befolkning saknat en uppföljare? Och Rob Marshall? Whyyyyyy….

.

.

.

1. FOTBOLLS-EM börjar idag!

Precis så är det. EM börjar idag och därmed börjar även VM i logistik för Europas fotbollsintresserade förvärvsarbetare (som inte tagit fyra veckors semester). Hur ska man få ihop allt? På plussidan ligger matchtiderna, nattsömnen blir inte lidande MEN ändå, det finns ju andra grejer som bör hinnas med. Nåja. Jag tar en dag i taget och kommer se så många matcher som det bara är möjligt. Och Sverige ger sig in i mästerskapet på måndag. MÅNDAG. Anteckna!!

.

.

.

Publicerat

Veckans klassiker: MARY POPPINS

Efter klassikern Snövit kommer här ännu en Disneyfilm som solklart platsar i detta tema.

Mary Poppins, sagan om barnflickan-som-ser-ut-som-en-tant, hon med paraplyet, rosiga kinder och dom käcka små sångerna och klänningarna, är en film som många generationer funnit glädje i sedan den kom 1964. Att mina bloggkollegor Sofia och Filmitch har höjt den till skyarna gör inte förväntningarna lägre direkt.

Det var många månader sedan jag köpte filmen, den har liksom stått på hyllan och pyrt ut nån form av trollerigrus, sånt som sätter sig i mina ögonvrår och som skaver som dåligt samvete. Jag borde ha sett den tidigare. Jag borde vara sugen på tjolahopp-tjolahej-musikaliska nummer, världens charmigaste Julie Andrews och a spoonful of sugar men jag har inte varit det. Den har åkt in och ut i DVD-spelaren fler gånger än Citizen Kane, jag har aldrig varit i rätt sinnesstämning för att ta den till mig – inte förrän nu.

Mary Poppins kan vara den snällaste av alla snälla filmer som finns. Den vill ingen något illa. Den är som att äta en lagom stor påse av färgglatt godis med ofarliga E-nummer – om det fanns nåt sånt. Filmen är helt enkelt väldigt trevlig. Den version jag har en en specialutgåva med restaurerade färger och trots att kulörerna ”sticker ut” och gör att filmen ibland känns lite tecknad (vissa delar ÄR tecknade) så gör det inget, det gör bara filmen ännu lite…piggare.

Jag märker att jag tänker mycket i 50-talstermer när jag ska försöka beskriva filmen. Den känns gammalmodig på ett sätt som nästan blir modernt idag och det vräker jag ut mig utan att kunna peka på något speciellt. Dom musikaliska numren är trallvänliga och håller sig på rätt sida av skämskuddegränsen och Julie Andrews är – självklart – helt perfekt i den här rollen. Filmen funkar på mig som ett Hello Kitty-plåster på en skrapsårsskadad fyraåring, jag känner mig lite glad, lite uppspelt och samtidigt lite töntig som gillar det här utan att blinka. Jag kan inte säg att jag bryr mig så mycket om själva historien, filmen är mer en konstig upplevelse av färg, form, nostalgi och saga.

Betygsmässigt blir det ändå bara en stark trea för hur jag än vrider och vänder på det så är det här en film jag sannolikt inte kommer se om, inte ens när jag känner för att se vuxna människor ståsurfa på tecknade sköldpaddor.