Etikett: Mascots

Publicerat

MASCOTS

Om man ser till komedigenren så är Christopher Guest lite av en husgud hos mig. Efter skrattfester som A mighty wind, Waiting for Guffman och Best in show kan han inte vara annat.

Nu har han alltså gjort en film som handlar om nåt så otäckt som maskotar, alltså vuxna människor som kläder sig i oversized teddyoveraller föreställande djur eller andra figurer som till exempel fungerar som publikuppvärmare på sportarenor OCH han har gjort filmen direkt för Netflix. Lyxigt, i alla fall för oss som har den streamingtjänsten.

Så visst var det lite av julafton i magen när jag satte mig ner för att se filmen och visste blev det lite av antiklimax i hjärnan när filmen var slut. Meeeh, var det inte mer än såhär? tänkte jag. Vaaaah, var den inte roligare? Sen gick livet vidare och jag och la mig och när jag vaknade morgonen efter tänkte jag inte alls på filmen, det var inte förrän jag och en kollega började prata om den på jobbet som det började. Fnisset. När jag skulle försöka återberätta vissa scener och skrattet bara kluckade. Fan, vad kom DET ifrån?

Christopher Guests lägstanivå är larvigt hög och det är Mascots problem men kanske även Guests smala lycka. Många Netflix-tittare är antagligen inte så bevandrade i hans äldre filmer och ser därför Mascots som ett tomt vitt papper och då tror jag filmen kan flyga. Formatet som Christopher Guest gör sina mockumentärer på är väldigt lika varandra, det är till och med samma typsnitt i filmerna, så kanske är det igenkänningen som är ”problemet” för såna som jag, inte bristen på humor.

Hur som helst är det MUMS för själen att återse hela ensemblen igen med Jane Lynch, Parker Posey, Jennifer Coolidge och John Michael Higgins i spetsen!

Publicerat

Fredagsfemman #245

5. Maskotarna!

Jag har skrivit om filmen här förut på fredagslistan men det tåls att upprepas och speciellt nu eftersom jag har goda nyheter. IGÅR hade nämligen Mascots premiär på Netflix så nu ska det bara vara att titta på filmen. Och jag som har en hemlig fobi för sånadär utklädda människor i fluffdräkter. Aja, den är kanske inte så hemlig längre men jag avskyr dom som pesten. Kunde inte ens äta lunch i personalmatsalen på Grönan när jag jobbade där, inte när Tivolina hade lunch samtidigt.

.

.

.

4. Glöm mig – nä inte en chans!

”Många glas på bordet, halvdruckna vinglas, drinkglas med isbitar, mamma rullar en cognac-kupa med ena handen, hon gör det så elegant, den mörka vätskan ser ut som kiss från en sjuk människa.” Att läsa Alex Schulmans bok Glöm mig gör mig förbannad. Jag vill kunna skriva som honom. Han är helt jävla genial när det kniper!

.

.

.

3. Att fastna med David

Jag skulle egentligen sova men så hux flux hade jag klickat in mig på dokumentären om David Lagercrantz på SVTPlay, den som handlar om cirkusen kring skrivandet av Millenium 4. Bra skit. Intressant man. Snygg film. Och otroligt härligt att han är så öppen med sina tillkortakommanden. Han känns så mänsklig. En timme som bara swishade förbi och det var värt att offra lite nattsömn för att se klart den. Länk till filmen här och den går att se ända till september 2017!

.

.

.

2. Sofias galna zombietema

Alltså, klå det här om du kan! Sofia skriver om zombiefilmer varje dag HELA oktober och SOM hon gör det. Jag tycker ALLA som någon gång sett en zombiefilm, är intresserad av zombiefilm, inte har en aning om vad en zombiefilm är för nåt, är fanatiska fans av zombiefilm, ja alla som tror sig vara en zombie eller är rädd för zombiesar ska klicka sig in på Sofias blogg och läsa hennes geniala analyser av allsköns zombiefilmer. Det är både kända och såna du garanterat knappt visste fanns. Hon lägger dessutom till ”zombietyp, omfattning, vapen och fristad” som extra parametrar vid varje film, förutom sedvanligt betyg. Här hittar du Sofias blogg.

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Imorgon är det dags! Härligt med en redig filmspanarträff igen, det var länge sedan nu, hela två månader. Och det är Joel som väljer film och Joel kan man lita på. Det kommer bli en mysig träff imorgon. Vi ses, filmspanare!

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #240

5. Vad tycker vi om Sveriges Oscarsbidrag?

Jahopp, då är det klart att det blir En man som heter Ove som vi skickar som vårat bidrag till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan 2017. Världens bästa utländska filmer (alltså sett från USA:s synvinkel) ska kivas om dom endast fem platserna som det finns att tävla om. Frågan är nu, vad tycker vi om valet och har Ove en chans i sammanhanget? Vad tror du?

.

.

.

4. The Blacklist

Ja jag är sist på bollen IGEN när det gäller TV-serier men jäklar i min lilla låda va bra The Blacklist är! James Spader är långt ifrån den där 90-talshottin han en gång var, här är han mer Hannibal Lecter men utan Chiantin. Första säsongen käkade jag nästan upp på en dag och nu kör jag vidare utan att ha foten i närheten av bromspedalen för det här är en serie jag snabbt blev beroende av. Hösten kan va räddad (och serien finns på Netflix)!

.

.

.

3. En av dom starkaste premiärhelgerna på bio – i år.

Idag har den spanska filmen Vänner för livet premiär. OCH Suburra (som jag skrev om igår) OCH den svenska Den allvarsamma leken (min recension kommer på måndag) OCH Clint Eastwoods biopic Sully med Tom Hanks i huvudrollen OCH Nick Cave-filmen OCH hajfilmen The Shallows som jag sett fram emot så länge! Och vet du, jag har faktiskt redan sett den och recensionen kommer lite senare idag. Jag kan dock inte tänka mig ett bättre helgtips än att köpa sig en biobiljett, eller två.

.

.

.

2. Mascots!

Det här är en film vars trailer får mig att börja gråta. Alltså, jag är så LYCKLIG över att den här filmen finns – och att den kommer direkt till Netflix. Christopher Guest är lite av min husgud efter filmer som A mighty wind, Best in show, Spinal tap, Waiting for Guffman och For your consideration, underbara komiska filmpärlor! Och HELA skådespelarligan som är så välkända i dessa filmer är tillbaka också. Och nu börjar jag böla. Igen. Fy fan va braaaaa!!

.

.

.

1. Snacka om film fyller 1 år!

Imorgon är det ett år sedan första nervösa avsnittet av min och Steffos podcast Snacka om film såg – och hörde – dagens ljus. Fy tusan va vi var skakiga då och det var så otäckt att höra sin egen röst. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte ”men vem ÄÄÄÄÄÄ det som pratar???” när avsnitten skulle genomlyssnas. Nu har jag vant mig vid Steffos röst (haha) – och även min – och tur är väl det för imorgon ska nämligen ettårsavsnittet spelas in med och framför en förhoppningsvis engagerad publik. Det ska bli SÅ HIMLA KUL! Och jag avslutar på ett totalt ojantigt sätt genom att säga GRATTIS till både mig och Steffo och podden. Bra jobbat av oss, tycker jag!