Nästan lika bra som Rocky IV
Idag är vi ett gäng filmbloggare som gemensamt skrivit om ett och samma tema. Temat är mat och som vanligt är det endast fantasin och kreativiteten som sätter gränser för hur detta ord ska knorvlas* in i texter om film.
Klicka på bloggens namn för att komma till matinlägget. Smaklig läsning.
Rörliga bilder och tryckta ord
[*knorvla är ett hittepåord, jag behöver inga kommentarer om att det inte finns med i Svenska Akademins Ordlista och därför inte är korrekt svenska för jag vet det.]
Om män och kvinnor kämpar för att bli så jämlika som möjligt så finns det EN aspekt där det fortfarande är extremt orättvist. Jag pratar givetvis om ätande på film.
En kvinna som äter på film sväljer i stort sett aldrig. En kvinna som dricker på film sippar ur fint glas, låtsasdricker Starbuckskaffe ur pappmugg eller njuter av en kopp thé drucken ur en stor handdrejad keramikmugg, givetvis hållen med tvåhandsfattning sittandes i en soffa med uppdragna ben och en alldeles för stor stickad kofta/ljusblå skjorta som tillhör snygg välklippt pojkvän. En man som äter på film äter. Stoppar i munnen, tuggar, sväljer. En man som dricker på film dricker som män gör, eller kvinnor med för den delen om man ser till kvinnor som lever i verkligheten, kvinnor som inte kan leva på mat motsvarande en oblat om dagen.
Vill du specialstudera detta fenomen kan du titta på vilken amerikansk film som helst med en stor kvinnlig filmstjärna i huvudrollen. Du kan se dom hålla i en tröstande bytta med glass, du ser en sked i handen, du ser skeden närma sig glassen, du ser glass på skeden, du ser skeden närma sig munnen och i nåt specifikt fall ser du att glassen lämpas av inuti munnen men innan du hinner tänka ”det där vore gott” så fokuserar kameran på nånting annat och skådisen kör en glassig spottloska i nån plasthink utanför bild. Vill du göra samma studie fast med en manlig skådespelare är mitt förslag att du hyr ett par filmer med Brad Pitt. Ingen äter nämligen på film som Brad Pitt.
Med några enkla knapptryckningar hamnade jag på Vulture.com, en sida som handlar om film, musik, TV – och Brad Pitts ätande. Specialstudien visade sig redan vara fixed unt färdisch. Här är Mr Pitts matvanor på film:
– bagel (Mr. and Mrs. Smith)
– baguette (Inglourious Basterds)
– baked beans (Johnny Suede)
– bar nuts (Ocean’s Eleven)
– battle food, Greek (Troy)
– carrot, cooked (Meet Joe Black)
– carrot, raw (JS)
– caviar (Curious Case of Benjamin Button)
– cereal (Smith)
– cheeseburger, bacon (Eleven)
– cheeseburger, regular (Moneyball, Kalifornia)
– chewing gum (Burn After Reading, Ocean’s Twelve, Ocean’s Thirteen)
– chicken breast (Smith)
– chili* (Kalifornia)
– cookies, Christmas (Moneyball)
– cookies, regular (MJB)
– corn chips (Twelve)
– corned beef and cabbage (The Devil’s Own)
– cotton candy (Eleven)
– dumplings (Thirteen)
– eggs and bacon (MJB)
– French fries (Moneyball)
– ham (Legends of the Fall)
– human blood (Interview With a Vampire)
– ice cream/sorbet concoction (Moneyball, Eleven)
– Jamba Juice smoothie BAR)
– jelly doughnut (JS)
– lollipop (Eleven)
– meatloaf (JS)
– meat and potatoes* (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford)
– nachos (Eleven)
– olive (Smith)
– pancakes (Smith)
– peach (Smith)
– peanut butter (MJB)
– popcorn (Benjamin Button, Moneyball)
– Popsicle (BAR)
– pot roast (Smith)
– prison gruel (Seven Years in Tibet)
– ramen or maybe udon noodles (BAR)
– room service (Twelve)
– sandwich, ham, cheese, and sardine* (A River Runs Through It)
– sandwich, turkey (MJB)
– sandwich, unidentified (Devil’s Own)
– shrimp cocktail (Eleven)
– soup ( Tibet)
– stir-fry (Thirteen)
– sunflower seeds (Moneyball)
– toast (MJB)
– takeout, Chinese ( Button, Kalifornia)
– takeout, unidentified* (The Mexican)
– Tibetan knot pastry (Tibet)
– trail mix (Tibet)
– Twinkie (Moneyball)
* denotes foods that Brad Pitt orders and spends significant amounts of screen time with, but does not ultimately eat.
Min egen subjektiva tanke om detta är att amerikansk film är absolut värst. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta men jag tycker inte det känns lika tabubelagt i europeisk film till exempel. Och efter att ha sett Nermina Lukač tugga sig igenom Äta sova dö så kan jag inte racka ner på svensk film heller, hon käkade så det räckte för hela 2012 på film.
Är det här nåt du har funderat över?