Regissören Mats Arehn har både skrivit manus och regisserat den näst sämsta svenska filmen genom alla tider: Vita lögner. Janne Loffe Carlsson har huvudrollen i den sämsta.
Vad är det då som händer i mitt huvud när jag hittar filmen Persona non grata på Viaplay? Jag läser manus och regi Mats Arehn och Janne Loffe Carlsson i huvudrollen sen trycker jag på play utan att blinka. Kan det vara nån slags slumrande masochistisk sida som gör sig påmind här? Kan jag vara den felande länken, undantaget som bekräftar regeln att trial-and-error faktiskt funkar? Nej, det är faktiskt enklare än så, det beror helt och hållet på Alexandra Rapaport.
Att en film kan bli intressant enbart på grund av en enda skådespelares medverkan är hur vanligt som helst. Således har det inte brunnit totalt i skallen när jag valde Persona non grata som söndagsfilm. Att det står att det är ett kammarspel gör mig heller ingenting. Det kändes helt enkelt bara….kul….att se den här filmen.
Hur känns det nu efteråt då? Lika kul? Ja. Faktiskt. Kanske till och med ännu kuligare för filmen var bra. Till och med riktigt bra.
Sture (Carlsson) är en pensionerad lärare som trivs med ensamheten och gärna sitter på en bänk vid vattnet med en god bok. En dag sätter sig en kvinna bredvid honom på bänken. Anna (Rapaport) heter hon och hon har solklara motiv till varför hon sätter sig just bredvid Sture och ingen annan stans. Men Sture har ingen aning. Anna däremot, hennes mål är att se till att Sture får reda på agendan – men på hennes villkor.
Jag är medvetet luddig i min beskrivning av filmen för om jag kan få någon människa på jorden att se filmen så är det bättre att veta så lite som möjligt om handlingen. Jag visste liiite för mycket men tillräckligt för mycket för att det i efterhand skulle reta mig. Annars är det här en film som det är svårt att reta sig på. Den är ack så enkel i uppbyggnad men ack så svår att göra bra. Men trion Arehn, Carlsson och Rapaport visade sig vara toppen tillsammans och trots att fyran i betyg inte är av det superstarka slaget så är filmen bra mycket bättre än medelmåttig och som teaterpjäs på scen borde den vara rent fenomenal.
