Etikett: Matt Damon

Publicerat

Måndagar med Matt: EN NY START

Jag visste inte mycket om den här filmen innan jag började titta, inte mycket mer än att Matt Damon spelade huvudrollen och att den hade en nästan lökigare originaltitel än den svenska varianten. En ny start eller We bought a zoo, ingen av titlarna får mig att transpirera av lycka direkt.

Om jag däremot hade vetat att det var regissören bakom filmer som Jerry Maguire, Almost Famous, Elizabethown, Singles och Vanilla Sky som gjort även denna, ja då hade det nog gått liiite fortare och liiiite lättare att trycka igång filmen. Cameron Crowe är nämligen en såndär regissör som borde ha en guldstjärna påsydd på kragen. Jag tycker ofta han lyckats göra det där lilla extra även av medelmåttiga historier, kanske lyckas han även med denna, jag hoppas det. På pappret är filmen nämligen ingen pulshöjare.

Benjamin Mee (Damon) har precis förlorat sin fru och sonen och dottern sin mamma. Han behöver en omstart, nåt att leva för, ett mål. När sonen blir relegerad från skolan säger han upp sig från jobbet, tar lilltjejen i hampan och köper en djurpark långt ute i obygden. Kelly (Scarlett Johansson) är en söt tjej som ser sig själv som en looser då hon flyttat hem till mamma igen och mockar skit utan pröjs hela dagarna för att hålla liv i djuren Benjamin nyss köpt. Det finns inte ett bettingföretag i världen som skulle ge mig ens pengarna tillbaka om jag vill sätta en hundring på att dom två blir ett par innan filmen är slut.

Det är julafton imorgon, en dag för familjer, hela som trasiga, funktionella som förfärliga. Den här filmen är urtypen av en familjefilm som funkar att se tillsammans, en hel soffa full av familj. Det är en film som inte retar upp någon, som inte är läskig eller knasig, som inte bjussar på skämmiga sexscener eller otrevligheter. Det är en hygglig film både i betydelsen snäll och bra. Däremot kan jag inte förstå att det är Cameron Crowe. Han måste ha sålt sig, dyrt hoppas jag. Filmen känns nämligen mer Lasse Hallströmsk än Crowesk.

Publicerat

Måndagar med Matt: FINDING FORRESTER

Matt Damon är en spännande liten gynnare. Han kombinerar jättestora roller i storfilmer med lite mer lågmälda alster och biroller så små att hostar man på fel ställe så riskerar man missa hans närvaro. Just det hände mig när jag tittade på Finding Forrester.

Jag såg hela filmen – trodde jag – men måste ha förflyttat blicken nån halvmeter åt sidan för ett par sekunder för Matt Damons Steven Sanderson var ingen man jag la märke till. Så jag fick spola tillbaka. Leta. Ta fram förstoringsglaset. Putsa det. Kisa. Och DÅ, ja, kanske kanske en liten Matt Damon dök upp där minsann! Men det är klart att hans namn om än i knappt läsbara bokstäver säljer in en film. Jag är ett levande bevis på att jag aldrig sett den här filmen om det inte var för honom trots att Gus Van Sant regisserat och Sean Connery spelar huvudrollen. Jag trodde helt enkelt inte att filmen skulle vara bra. Filmaffischer som ser ut som Paulo Coelho-pockets är sällan det.

Precis som i Good Will Hunting handlar Finding Forrester om en otippad högintelligent ung pojke, denna gång en fattig svart kille vid namn Jamal Wallace (Rob Brown). Och precis som i Good Will Hunting springer pojken på en otippad omtänksam äldre vis fadersgestalt som här heter Willam Forrester (Sean Connery). Alltså, hela filmen är så motståndslös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Den är som att äta rostbröd utan pålägg och utan rost. Inget tuggmotstånd, inga vitaminer, ingen smak, ingenting.

136 minuter i Gus Van Sants sällskap kan vara underbart även om det är eftertänksamt och saktfärdigt berättat men i det här fallet är filmen bara långsam och tråkig. Det finns inget Van Sant:skt i uttrycket, inget finurligt, inget udda. Sean Connery spelar dessutom över. Galet va? Över! Under första halvan av filmen hade jag hopp, den kändes lite mysig, lite skön. Sen blev den till…ingenting.

Matt Damons microsekund i strålkastarljuset går inte att recensera. Filmen däremot, den går.

Nu tar Måndagar med Matt lite semester och återkommer om två veckor (30/12). Det finns så många filmer jag vill ha med så han får helt enkelt hänga med även en bit in på nästa år.

Publicerat

Måndagar med Matt: GOOD WILL HUNTING

När vi befinner oss mitt i chocken över att Ben Affleck 1. är snygg i skägg, 2. visat att han är en hejjare på att regissera film, att The Town inte bara var ett lyckokast och 3. att han ska spela Batman så får man inte glömma en sak: Ben Affleck har vunnit en Oscar.

Jag vet, det är så världsfrånvänt att klockorna stannar men det är likväl sant. 1998 fick Ben Affleck och Matt Damon ta emot en Oscar för Bästa originalmanus och lika välförtjänt som jag tycker det är NU, lika fel tyckte jag det var DÅ. Då gillade jag nämligen ingen av grabbarna nåt speciellt, fattade inte grejen med Good Will Hunting som film heller och Robin Williams var väl bra som Sean Maguire men var han verkligen värd en Oscar för Bästa biroll?

Nu när jag ser filmen blir jag förbaskad att Matt Damon inte vann. Han var nominerad för Bästa skådespelare men Jack Nicholson knep statyetten det året för Livet från den ljusa sidan. Å andra sidan gör Matt Damon fortfarande bra ifrån sig på vita duken medans Jack Nicholson inte längre kan läsa manus.

Will Hunting (Damon) är en kille som kommit både rätt och fel i världen kan man säga. Hans enda nedslag i den akademiska världen är att han städar skolkorridorer men samtidigt är han hyperintelligent, smartare än både elever och professorer. Men han bråkar, slåss, tillåter sig ingen lycka, håller äkta känslor långt ifrån sig och man förstår att det här inte är en kille vilken-som-helst, han har varit med om skit, han har inte levt ett friktionsfritt liv men han har ett läshuvud av Guds nåde.

Will känner sig trygg i sitt kompisgäng med Chuckie (Ben Affleck) i spetsen, ständigt tjafsande med sin bror i verkliga livet, Casey. Matematikprofessorn Gerald Lambeau (Stellan Skarsgård) tar Will under sina vingar och försöker se till att han får hjälp. Inte det lättaste kan man säga då Will inte vill bli hjälpt. Men så kommer Geralds gamla polare Sean (Robin Williams) i deras väg och det visar sig vara en mänsklig ängel i manskläder.

Den där svala trean jag gav filmen efter att ha sett den på bio tar jag och lägger i soptunnan som värsta uppeldade Sverker Olofsson. Det här är ingen film som förtjänar ett mellanmjölksbetyg, den här filmen är bättre än så. Det tog mig sexton år men nu fattar jag. Will Hunting. Vad blev det av dig? Får man se en uppföljare måntro?

Publicerat

Måndagar med Matt: FÄST VID DIG

Bob och Walt Tenor är inte bara tajta bröder rent psykiskt, dom är även sammanväxta vid midjan. Det kan medföra vissa komplikationer speciellt eftersom Walt (Greg Kinnear) är en utåtagerande ladies man med skådespelardrömmar och Bob (Matt Damon) är hemmakär, lider av scenskräck och får tunghäfta i kvinnors sällskap.

Med tanke på svenska översättares faiblesse för hejsan-hoppsan-hittipåtitlar så är jag förvånad att denna film inte fick heta Ingenting är omöjligt på svenska, gärna uttalat med Gunde Svans påhejjande dalmålsaccent direktimporterat från Fort Boyard. Filmen handlar nämligen mer om just det än om att Bob och Walt är siamesiska tvillingar.

När bröderna Farrelly gör en film är mina förväntningar alltid höga. Har man gjort en av världshistoriens roligaste filmer (Dum & Dummare 1994) så är det liksom nåt man får räkna med. Fäst vid dig spelar inte i samma komediliga som Dum & Dummare och det beror på att detta inte är någon dum-flams-komedi. Det här är mer en twistad dramakomedi än nånting annat. Den har ett stort hjärta, den har en svärta, den är bitvis nästan jobbig att se tycker jag och att den tar sig in så innanför skinnet på mig beror helt och hållet på Matt Damon och Greg Kinnear som lyckas spela bröderna med kärlek och ryggrad. Samtidigt är den ju rolig. Såklart. Men precis som med en film som Cable Guy så fastnar skrattet i halsen ibland. Empatin tar över, på gott och ont.

Det jag tycker om med filmen är det som gör att jag inte gärna ser om den. Jag såg filmen när den kom för tio år sedan men har inte sett den sedan dess och jag vet varför. Den tar. Den tär. Den är liksom allt samtidigt, härlig och mysig, jobbig och sorglig och filmer som har allt det kan jag inte enbart se i underhållningssyfte. Den äter lite av mig och det får den gärna göra. Det är bara synd att den säljs in som ”trams”.

Matt Damon är så himla jättebra här i sin standardmundering för stora blåjeans och mockabrun jacka. Jag känner för att gråta lite. Tror jag ska göra det nu. Det är en jävla komedi att ha såna biverkningar.

Publicerat

VINNAREN I 4-ÅRS TÄVLINGEN

Vilken DRÖS med tävlingsbidrag som damp ner i min inbox! Tack till alla, fantastiskt kul! Eftersom det inte fanns något rätt eller fel svar på själva tävlingsfrågan så har jag helt enkelt valt en vinnare genom lottning och det visade sig att vinnaren dessutom var den som allra snabbast skickade in sitt filmförslag (det tog inte många minuter).

Filmtajmpaketet innehållande Crazy Stupid Love (DVD), 50/50 (Blu-ray), The skin I live in (Blu-ray), Bourne-filmerna (DVD) och lite annat kul kommer skickas till Michael från Blomstermåla!

Självklart ska jag även redovisa vilka av Matt Damons filmer som ni läsare tycker är bäst. Av dom 66 tävlingssvar jag fick in röstade över häften på filmerna på plats 1-3 vilket jag aldrig hade kunnat gissa på förhand.

.

10. Eurotrip

9. Saving Private Ryan

8. The Informant!

7. Elysium

6. The Bourne Ultimatum

5. Oceans Eleven

4. The Departed

3. The Bourne Identity

2. Good Will Hunting

1. The talented Mr Ripley

.

Om ett år kör vi en 5-årstävling. Då ska det firas ännu mer ordentligt. Boom shak-a-lak.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE INFORMANT!

Jag undrar om inte The Informant slår i taket vad gäller ointressant grundstory: priskarteller i lysinbranschen.

Det går både bra och lätt att hålla sig för skratt trots att jag läst mig till att filmen ska vara en dramakomedi baserad på en verklig händelse. Vari ligger det roliga? Nån som vet? Upplys mig gärna i kommentarsfältet för den där humorn gick mig helt förbi.

Det står helt klart att Matt Damon tillhör en av Steven Soderberghs favoritskådespelare efter samarbetet med denna film, Oceans-filmerna, Contagion, Che – Gerillaledaren och senast Behind the candelabra. Jag förstår Steven. Matt Damon är det där perfekta esset i rockärmen, snubben som det alltid går att trolla fram när det ska bli beige magi på filmduken. För beige är han Mark Whitacre, Damons rollfigur i den här filmen. Han är beige nåt så in i bängen.

Whitacre har ett lukrativt jobb på majsförädlingsföretaget Archer Daniels Midland. Men när han blir varse om företagets priskrig med resten av världen avslöjar han kartellen för FBI och ser sig själv som nån form av hemlig agent. Han ljuger, förvränger, säger delar av sanningen eller inte alls, helt efter eget huvud och filmen kan mycket väl inneha nordamerikanskt rekord i antal sagda ord per minut. Om det är en lugn stund nånstans så plockas Damons röst in berättare av Whitacres vardagliga funderingar, tankar som för det mesta är mer intressanta än filmen i sig.

Jag tycker inte lysinbranschen är så spännande, jag tycker inte historien är stark nog hela vägen, det blir för tjatigt och enahanda. Matt Damon är däremot en fröjd att beskåda med femton extrakilon, mustasch och pilotglasögon. Och visst är filmen snygg, den är oklanderlig men det är ack så långtråkig. Utan en Damon-demon i huvudrollen hade jag nog stängt av.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE DEPARTED

Oscarsgalan 2007 var julafton för Martin Scorsese och hans Departed-gäng. Filmen hade visserligen ”bara” fem nomineringar med sig in på Kodak Theatre i Hollywood men handväskorna var desto fullare på väg ut. Filmen knep fyra av fem statyetter, varav två var tungviktarna Bästa regi och Bästa film.

Den enda nominerade som fick lunka ut som en looser var Mark Wahlberg. Att han ens var påtänkt som Bästa manliga biroll gör mig i och för sig brydd men nu vann han ju inte så jag orkar inte elda upp mig. Personligen tycker jag att den enda av filmens skådespelare som hade förtjänat en nominering är Leonardo DiCaprio. Jag tycker han gör underverk med sin karaktär, infiltratören Billy.

Annars tycker jag The Departed är som vilken gubbarulle-a-la-Scorsese som helst. Stora namn, stora skådespelande män i samtliga roller, hårt, mörkt, elakt. Men till skillnad mot till exempel Scorseses Maffiabröder lider The Departed av en skumhet som jag inte gillar. Filmen är säkert superproferssionellt genomtänkt och troligtvis är vartenda klipp vägd på guldvåg men jag blir fantamej galen av att se den här filmen. Det klipps till en annan scen innan den första scenen är klar men bakgrundsmusiken följer med mellan scenerna på ett sätt jag inte sett i någon annan film varken före eller efter denna.

2002 kom en film från Hong Kong som fick den engelska titeln Infernal affairs (originaltitel Mou gaan dou). The Departed är en remake på denna och – tycker jag – en mycket blek kopia. Jag bryr mig liksom inte, jag struntar helt i hur det går för både DiCaprios Billy och Matt Damons Colin och definitivt för Jack Nicholsons Frank Costello.

Det enda uppfriskande med filmen är Matt Damon-Leo DiCaprio-rockaden. Det naturliga i 99 filmer av 100 hade varit att casta Damon i rollen som Billy och Leo som Colin men Scorsese valde att göra tvärtom. För detta ska han ha cred och även för att han har den goda smaken att aldrig ge upp hoppet om Leonardo DiCaprio. Nu ser jag fram emot The Wolf of Wall Street. Som faaaan!!!

Publicerat

Måndagar med Matt: LEGENDEN OM BAGGER VANCE

Legenden om Bagger Vance känns som Hollywoods variant av den svenska klassikern Persona.

Charlize Theron är Bibi Anderssons syster Alma, Matt Damon är Gunnar Björnstrands herr Vogler och Will Smith är läkaren i Margareta Krooks tappning. Filmens regissör Robert Redford är givetvis Ingmar Bergman himself. Övriga jämförelser mellan ett svenskt svartvitt närgånget drama och en amerikansk golf-film tänker jag inte ge mig in på men nånstans tycker jag känslan av ”riktig film” slår mig. Legenden om Bagger Vance är en riktig film.

Vad är det som gör att det här är en riktig film…..då? Jo. Det finns absolut ingenting att klaga på vad gäller produktionen. Allt från scenografi till klippning till ljussättning, musik och smink är perfekt. Inte en miss så långt ögat – eller min mulle-lupp – når. Skådespelarna är perfekt castade, huvudroll som biroller och statister. Jag får känslan av att ingen har haft bråttom, att det finns en redig budget att greppa dollarsedlar ifrån, det är liksom ingen panik, allt hinns med. Sen hjälper det nog till att jag är barnsligt förtjust i både Damon, Theron, Smith, Redford – och golf!

Rannulph Junuh (Damon) är en golfspelare som tappat stinget, greppet, swingen, putten och livsgnistan efter en sejour som militär. Kriget satte spår och intresset ligger mer i att se botten av glaset än att reda ut förhållandet med Adele Invergordon (Theron) som rann ut i sanden när han gick ut i krig. Adele ärver en…..herrgård?….med tillhörande golfbana och i ett försök att få fason på ekonomin lyckas hon få två av  USA´s  mest kända golfspelare att spela mot varandra med en vinstsumma på 10000 dollar i potten. Men stadens egen golfson Junuh borde ju vara med på ett hörn tycker Adele men det tycker inte Junuh. Inte förrän en mystisk caddie letar upp honom och trycker på rätt knappar.

Caddien Bagger Vance (Smith) vet inte bara vilken klubba som är bäst att använda vid varje givet slag, han vet även vad han ska säga – i alla lägen. Han känns lite som jesusfigur på det sättet, en jesusfigur med golfbag.

Alltså, jag tycker om det här. Vilken jävla mysig film! En riktig söndagfrullefilm är det, gärna med en balja thé, nybakade scones, philadelphiaost och björnbärsmarmelad. För den är lång, 126 minuter, så det behövs nästan brunch under tiden. Men det gör inget. Golfmys the Redford Way är aldrig fel. Inte Matt Damon i fortsatt brunbeige mundering heller.

Publicerat

Måndagar med Matt: DOGMA

Anledningen till att jag på fjorton år inte har sett en måste-se-film som Dogma är inte en utan tre.

1. Ben Affleck är med. Fram tills han gjorde The Town hade inte Mr Affleck några som helst försonande drag i min värld.

2. Jag var sjukt less på ordet dogma efter den massmediala superexponeringen av Lars von Trier och hans dogmaprojekt – att filma ”icke artificiellt” (läs mer här om du vill). Jag har hela tiden vetat att von Triers dogma inte har något alls att göra med Kevin Smiths Dogma, ändå har jag valt att dissat denna film. Moget och genomtänkt? Nej, inte så värst.

3. Patricia Arquette är med. Hon är en skådis jag tål endast i små doser och i väldigt bra filmer. Jag trodde inte Dogma var en sådan.

När jag på grund av min nyfunna betuttning i Matt Damon äntligen sett filmen kan jag konstatera att jag på två punkter av tre faktiskt hade fel.

1. Ben Affleck är med och han är verkligen inte bra. (CHECK! RIGHT!)

2. Dogma eller dogma, spela roll? Så jävla omoget att reta upp sig på ett simpelt ORD! (CHECK! WRONG!)

3. Patricia Arquette är inte med i filmen! (CHECK! SUPERWRONG!)

Filmen handlar om dom kanske inte alltför trevliga änglarna Loki (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som lever i nåt slags limbo. Vad kallas det när man är ängel? Fallna? Hur som helst så har dom kommit på en vattentät idé som ska göra att dom kan komma upp i himlen. Dom ska ta sig till New Jersey där en präst utlovat syndernas förlåtelse till alla. Det låter ju bra men usch så tokigt det kan bli. Lyckas dom är det nämligen ett bevis för att Gud inte är ofelbar, att det här med rätt och fel, gott och ont inte spelar nån roll. En avlägsen släkting till Jesus (Linda Fiorentino) blir anlitad av serafen Metatron (Alan Rickman) för att lösa problemet.

Filmen kryllar av bibliska referenser och även om man inte är hundra insatt i religion så är den rätt underhållande. Vissa scener är ruskigt bra men sen kommer långa transportsträckor där min hjärna beger sig iväg till andra dimensioner, sen kommer ett svisssch och jag är med i matchen igen. En ganska svajig filmisk upplevelse alltså.

Matt Damon då? Hur skötte sig han? Jorå. Det var annorlunda att se honom som elak men då han filmen igenom har sedvanlig Matt Damon-outfit (för stora jeans och rumplång höstjacka) så blir krocken inte alltför stor. Ben Affleck däremot. Herregud, vilken sopa.

Publicerat

Måndagar med Matt: CHASING AMY

Okej, Matt Damon är inte med många sekunder i den här filmen men han är med och det räcker för en temarecension. Å andra sida är hans partner in crime Ben Affleck med desto mer OCH den här filmen är producerad samma år som deras oscarvinnare Good Will Hunting så ja, Chasing Amy får vara med på ett hörn.

Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) tecknar serier tillsammans. På en serietidningsmässa träffar dom på Alyssa (Joey Lauren Adams), en tjej som med sin blotta uppenbarelse totalt golvar Holden. Alyssa har dock en sida, en egenskap, som Holden inte riktigt räknat med i sin iver att förföra henne. Alyssa är lesbisk.

Kevin Smith har skrivit och regisserat en film som i många stycken är helt briljant. Dialogen är knivskarp, historien både ytlig och bråddjup på en och samma gång men det finns brister, en del jag helt enkelt inte kan blunda för.

Ben Affleck är ungefär lika självklar som en skalad banan i omloppsbana runt jorden och lika välkomnande som en inflammerad finne i pannan på sin egen bröllopsdag. Han funkar inte och jag är inte förvånad, mer förbannad. Jag försöker tänka mig nån annan, nån bättre skådespelare i hans roll och ungefär alla namn som dyker upp känns bättre. Tyvärr för filmens skull stör jag mig precis lika mycket på Joey Lauren Adams.  Det går så långt att jag får kalla kårar när hon pratar. Att dom två som par inte klickar för mig är kanske föga förvånande.

Jason Lee däremot sticker ut som polaren Banksy och egentligen alla utom huvudrollerna är utmärkta. Fan, vad ger man en film som denna för betyg? Den är bra mycket bättre än genomsnittet, huvudrollsinnehavarna är hiskeliga men trots det hade jag hade en mysig stund (även om jag sänkte ljudet till ett minimum när Joey klafspratade som mest). Det tål att tänkas på det här.

Att vela är inte likt mig.

Jag bestämmer mig direkt.

Typ, nu.

Det är riktigt jävla bra det här. Ändå. Liksom.

Nu hoppar Måndagar med Matt-temat över en vecka och återkommer 4 november. Nästa vecka blir det nånting heeeelt annat här på bloggen. Mohahahaaaaa.

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

Måndagar med Matt: ROUNDERS

Tänk att du sitter vid ett köksbord. Framför dig har du ett vitt papper och barnkritor i regnbågens alla färger. Din uppgift är att rita Matt Damon – med kläder. Kanske funderar du en stund, kanske går det per automatik men jag är tämligen stensäker på att 99,99% av alla skulle rita Matt Damon i beiga – och för stora – chinos. På överkroppen kanske det skulle bli en enkel T-shirt eller en V-ringad lammullströja men det skulle också kunna bli det jag uppfattar som en typisk Damon-överdel: en stjärtlång mörk höstjacka, också den aningens för stor.

Tror du mig inte? Titta på Rounders och säg sen att jag har fel. Här han han nämligen den klassiska Matt-Damon-som-klippdocka-outfitten. Inget fel i det. Kanske är det i denna basicgarderob som mycket av hans storhet sitter. Det går att känns igen sig i honom, han är vanlig. Han är ingen larger-than-life-filmstjärna, han är bara…Matt. The kid from the block liksom. En svennig grabb. Den manliga varianten av the girl next door. Han har dessutom en mycket behaglig berättarröst vilken används flitigt i den här filmen.

Mike McDermott (Damon) är en vanlig juridikstuderande kille som på ett ovanligt sätt betalar terminsavgiften: han spelar poker. Allt går enligt planerna till en kväll när han i ett tillstånd av hybris och felräknande förlorar vartenda öre han äger. Som för alla andra människor som hamnar på botten är det då – och bara då – som den inneboende kunskapen om kreativt problemlösande sätter in. Han lovar sin flickvän att sluta spela och han tar ett nattjobb som budbilschaufför. Säkra pengar måste in.

Allt går enligt planerna tills Mikes bästa polare Worm (Edward Norton) släpps ut ur fängelset. Karaktären, klokskapen, relationen med Jo (Gretchen Mol) och vänskapen med Worm sätts på prov.

Rounders är en riktig söndagsmorgonfilm. Lågmäld, mysig, välspelad. Inga stora ord och gester bara skön musik, en bra historia och Damons röst som en förklarande ciceron genom filmen. Filmen ger mig behagliga 80-tals vajbs trots att den kom 1998 och duon Damon/Norton är då, precis som nu, bland det bästa man kan se på film i skådespelarväg. Att jag sett filmen förut och gav den en stabil trea spelar ingen roll, jag såg den nu med nya ögon och den förtjänar mer än så.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE ULTIMATUM

The Bourne Ultimatum börjar på samma sätt som The Bourne Identity och The Bourne Supremacy. Det känns som om filmerna är gjorda att ses på det sättet jag nu gjorde: direkt efter varandra.

Känslan av att se en påkostad TV-serie är påtaglig, det är till och med samma grafik både i för- som eftertexter och trots att jag inte har det minsta tråkigt är det svårt att förstå att filmen hade en budget på 110 000 000 dollar och att den i november 2007 – bara några månader efter premiären – spelat in 227 137 090 dollar. Undrar vad summan är uppe i nu? Det är inte konstigt att franchisen fortsatte trots att Matt Damon tackade nej (The Bourne Legacy).

Om jag inte hade kastat mina två hyllmeter gröna svindyra inbundna uppslagsböcker hade jag kunnat få användning av dom just idag. Jag hade kunnat sätta mig i skräddarställning på golvet, sträckt mig efter bandet med bokstaven K på ryggen, låtit musklerna i armen samarbeta för att orka lyfta denna bok, tung som en skivstång utan vikter. Jag bläddrar fram till KLANTIG KLIPPNING och sedär, där ser jag texten:

Det som till viss del började redan 2005 med The Bourne Supremacy fick sin kulmen 2007 med The Bourne Ultimatum. Klipptekniken som i folkmun brukar kallas klantig är ett effektivt sätt att hålla nere produktionskostnaderna då actionscener kan effektiviseras och klippas ihop på så sätt att publiken inte ser vad som händer. Ej att förväxlas med nonchalans eller nedvärdering.

Det är uppenbart att The Bourne Ultimatum är nån form av favvofilm för skaparna av dom senaste Bond-filmerna. Ibland känns det som att det kopierats scener rätt av. Som parkourprylen, väldigt lik den i Casino Royale men även färgskalan, sen sandiga känslan känns igen både i Casino Royale och Skyfall.

Matt Damon har växt i actionsnubbeskjortan och är bra krallig under flanellskjortan men den där ”vanlig kille-looken” kan han aldrig träna bort – och jag gillar det. Jag gillar att Matt Damon är Matt Damon oavsett vem han spelar, precis som Hugh Grant är Hugh Grant. Fast i Hugh Grants fall så är rollbehärskningen aningens snävare. Jag har mycket svårt att se honom uppumpad i Elysium-size med metallskrot inopererad in övre nackkotan men å andra sidan var jag skeptisk till att Matt Damon fixa det också. Fast det gjorde han. Matt Damon fixar det mesta – utom att göra The Bourne Ultimatum till en godkänd film för undertecknad, surkartet.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE SUPREMACY

Jason Bourne har gömt sig för sina forna arbetsgivare på andra sidan jorden. Han försöker analysera sina jobbiga minnen och drömmar, skriver ner dom på papper, försöker bli hel genom att leva ett lugnt och spartanskt liv med sin Marie (Franka Potente).

Men – såklart – verkligheten kommer ikapp dom. En snubbe som Jason Bourne blir inte ointressant bara för att han själv vill det. En yrkesmördare letar upp honom för att tysta honom en gång för alla och det blir inte sin egen död Bourne tvingas hantera, det blir livet på ett nytt sätt.

The Bourne Supremacy förvånar mig. Mitt minne av filmen från när jag såg den första gången är att den var på´t ungefär som första filmen. Samma historia, samma känsla, samma tempo. Okej, mycket av filmerna ÄR stöpta i samma form men här tycker jag att det brummas bra mycket coolare när det trycks på gaspendalen. Musiken som funkade ypperligt även i första filmen har fått ett bättre tryck och blir som en pulshöjande ljudmatta genom hela filmen. Matt Damon har växt in i rollen och är inte alls den pojkspoling han var i The Bourne Identity. Nu är han actionkille. Tuff liksom. Stenhård. Funktionell.

Joan Allen spelar Pamela Landy, kvinnan i chefsposition som ska se till att Bourne hittas. Jag tycker hon är jättebra här, både i genussamspelet med Brian Cox och som målinriktad intelligent kvinna. Chris Cooper hade lite av samma roll i första filmen och ingen skugga över honom men Joan Allen känns som ett fräscht inslag, idiotmän i maktposition ser man överallt.

Det här var helt klart en energiboost. Jag känner mig glad, upprymd och sugen på mer. Matt Damon och The Bourne Ultimatum – here I come!

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.