Etikett: Matt Walsh

Publicerat

LIFE OF THE PARTY

Jag har alltid tyckt om Melissa McCarthy som skådespelare, åtminstone är det vad jag alltid trott. Men nu, nu med ett gäng sedda filmer med henne i större och mindre roller undrar jag om det verkligen är henne som skådespelare jag gillar. Är det inte vissa rollfigurer jag gillar och Melissa McCarthy råkar spela dessa?

I Tammy och St Vincent är hon underbart klockren, i The Heat och Bridesmaids är hon väldigt rolig men så har vi The Boss, Spy, Identity thief, dom där halvadana filmerna som funkar som snabbmat men där Melissa McCarthy/hennes rollfigurer är svåra att få grepp om. Dom ska liksom vara roliga, det förstår jag, men min kropp vill inte riktigt skratta. Det känns…skevt. För mycket liksom. Som att det handlar om lyteskomik av sig själv, typ.

Life of the party är en film som hör hemma i den där sista kategorin och det STÖR mig för jag förstår inte hur det kan bli så. Melissa McCarthy har själv skrivit manus tillsammans med sin äkta make Ben Falcone och han är även filmens regissör. Således borde det (väl?) inte gå att få till en filmkaraktär som passar McCarthy mer som handen i handsken än filmens Deanna? Om detta antagande stämmer då tycker jag nog inte lika mycket om Melissa McCarthy som skådespelare som jag tror att jag gör.

Filmen handlar om Deanna, en medelålders gift kvinna som genom åren omedvetet förfulat sig själv på i princip alla sätt. Kläder, frisyr, alltså, hon ser verkligen inte speciellt härlig ut, inte ens bekväm i sitt eget liv. Dottern Maddie (Molly Gordon) ska i filmens början börja sitt sista år på universitetet och det visar sig att det var just detta sista år som Deanna aldrig fick chansen att själv gå då hon var gravid och barnets far/maken Dan (Matt Walsh) tyckte att det räckte om han gick klart utbildningen och fick en karriär. Deanna var ju mamma. Det räckte väl?

Som sagt, nu är Maggie stor och ska lämnas på skolan för sitt sista år. Bilen hinner bara rulla iväg från skolområdet innan Dan stolt proklamerar ”Jag vill skiljas. Jag ligger med Marcie, mäklaren” och Deanna tvingas omvärdera hela sitt liv på ett ögonblick.

Det låter kanske mest som ett familjedrama men det är en komedi, eller…”komedi” för det är fanimej inte kul det här. Maya Rudolphs rollkaraktär är så underligt skriven att det mest känns som en fars från Glada Hudik-teatern. Inget fel på Glada Hudik-teatern men meningen med Life of the party är knappast att det ska vara en överdriven fars.

Nä, det här var inte min bag. Vissa scener från skolan var okej, men inte så mycket mer. En svag tvåa blir betyget och jag ska ta mig en funderare på vad jag egentligen tycker om Melissa McCarthy.

 

Publicerat

INTO THE STORM

I perioder växer det katastroffilmer som på träd. I perioder gör det det inte. Nu har det varit halvsegt på katastroffilmsfronten ett bra tag och då det är en genre jag verkligen uppskattar blir jag glad åt vilka katastrofsmulor som än kastas till mig.

Into the storm kan ses som just en smula, en smula av något bröd som antagligen var perfekt jäst och härligt hårdgräddat om man fått sätta tänderna i hela limpan men en smula är en smula och en smula gör ingen människa mätt. Snarare mest sugen på mer.

Into the storm lider av en konstig tvärtomsjuka när det kommer till katastroffilmer, i alla fall filmer som inte klassas som enormt påkostade blockbusters. I den här genren, precis som i alla andra, finns det filmer med prefixen B, C, D och hela vägen ner till typ…Q. Dom flesta filmer som inte är i A-klassen lider av att budgeten är begränsad när det kommer till effekter. CGI:n är hellre än bra och det är liksom nåt man vant sig vid men här är det konstigt nog precis tvärtom!

Grundstoryn är enkel, karaktärerna lider brist på personlighet så dom blir i det närmaste genomskinliga, jag bryr mig inte ett dugg om dom lever eller blåser bort. Filmen är så menlös underlig i dom vanliga mellanscenerna, scenerna som inte innefattar blåst och tornados, att det knappt är sevärt. En mindre anal person än jag hade säkerligen inte bara fingrat på spolknappen utan faktiskt tryckt både en, två och tre gånger.

Det är dock dom katastrofala effekterna som räddar filmen för dom är allt annat än katastrofala i negativ mening, dom är grymma! Det blåser så håret står bakåt i soffan, det är läbbigt, det känns som att jag är där. Så gillar man denna genre är Into the storm definitivt en film att lägga ögonen på men den kommer inte blåsa bort någon vad gäller betyg, tror jag.