Etikett: Matthew Broderick

Publicerat

En ladylike sommar: LADYHAWKE

Ibland när man ser (om) filmer från ”förr” kan man lätt fråga sig hur i helskotta det gick till, hur kunde filmen ens produceras? Inte sällan ställer man sig även den berättigade frågan ”hur i hela friden kunde jag tycka att detta skräp var BRA?” Sen nångång ibland sådär när jag ser om en film jag vet att jag sett men inte minns ett jota av så dyker en annan känsla upp: ”det här är galet dåligt men samtidigt….samtidigt….samtidigt….kanske så underbart”.

Ladyhawke är urtypen av en sån film. Lökig som ett helvete, ren larv egentligen, en redigt banal 80-tals-klyscha i allt från färger till musik till Michelle Pfeiffer i instagrampudrade filter långt innan Instagram ens fanns, Rutger Hauer som flawless ridande stonefacehjälte och Matthew Broderick i narrliknande kläder. Det är verkligen inte bra det här, ändå sitter jag och ler. Ja, jag gör det, jag ler. Det är som ett ihopkok av en filmisk tidsera som – turligt nog – aldrig kommer komma tillbaka och jag kan inte göra annat än att underhållas.

Turligt nog har jag dock en hjärna och hjärnan skriker nooooooooo medans det rycker i kinderna. Jag provar att stänga av ljudet under några minuter och DÅ sjunker filmen som en gråsten. Musiken visade sig vara allt. Musiken är det som gör att jag hamnar i 80-tals-bubblan, den mysiga, den hemtama, den pastelliga.

Som helhet är filmen givetvis inte toppen men den är bra mycket bättre än jag kunde tro. Den är dock två timmar lång och efter första timmen känner jag att det räcker. 60 minuter hade varit perfekt. Då kanske betyget hade blivit ett annat.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om. Med denna film kommer både jag och bloggen att gå på semester ett par veckor men lördagarna tickar på som vanligt med ladyfilmer.

Publicerat

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

THEN SHE FOUND ME

Helen Hunt regisserar sig själv i huvudrollen. Hon är April, en medelålders kvinna med stor längtan efter ett eget barn och lika stor motvilja att adoptera. Hon är adopterad själv och har sett sin mammas blickar, känslan av att mamman jämfört April med den biologiske sonen och att sonen alltid varit den mest älskade.

April är gift med Ben (Matthew Broderick), en ytterst blek snubbe och urtypen av ett förväxt barn. Colin Firth spelar Frank, en lite tufsig pappa bränd av kärlek och man vill bara gifta sig med honom och Bette Midler är Aprils riktiga mamma som letar upp henne på äldre dar.

Alltså. Jag vet inte. Är det här en bra film egentligen? Det som är bra är att alla inblandade är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är hjälte eller hjältinna, alla har sina specifika orsaker att bete sig som dom gör. Jag behöver inte förstå deras agerande, jag behöver bara acceptera och det är nog där skon klämmer för mig.

Then she found me är en film som har en hel del av ”verklig” stämpel över sig. Det är inte en saga, inte fiction på något vis och när vissa karaktärer beter sig som seriefigurer så blir det lite konstigt faktiskt.

Colin Firth är – föga förvånande – anledningen till att jag valde att se filmen och han gör mig sällan (aldrig) besviken. Suck. Tyvärr finns det alldeles för få Colin Firths i verkligheten. Helen Hunt är Helen Hunt. Hon spelar samma Helen Hunt som hon alltid spelar, en roll som ibland funkar alldeles ypperligt och ibland funkar sisådär. Här är det det sistnämnda.

Filmen ligger i en vågskål mellan betyg 2 och 3 men just idag väljer jag att hellre fria än fälla. Men det är banne mig ingen stark trea.

Publicerat

TOWER HEIST


Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.

Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.

Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor.  Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.

Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.

Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.

Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?

Publicerat

GODZILLA

Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.

Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.

Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.

Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.

Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.

I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.

Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.

Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.