Efter att jag 1. nyligen sett Safe house, 2. fortfarande inte riktigt får kläm på varför jag gillar Moneyball så mycket som jag gör och 3. är på ständig jakt efter smarta filmer i stil med Alla presidentens män så blev jag glad som en speleman när jag hittade Spy game i en realåda på Ica Maxi. Spy game kändes som själva essensen av tankar och inspiration just idag.
Jag såg Spy game på bio när den kom 2001 men jag minns i stort sett ingenting av filmen. Det är inte helt vanligt när det gäller mig. När jag sätter mig i soffan och tittar på filmen förstår jag varför.
CIA-agenten Nathan Muir (Robert Redford) ska snart gå in pension när han blir uppkallad till högsta cheferna för att hjälpa till i en spionfråga. Tom Bishop (Brad Pitt) har fängslats i Kina anklagad för spionage och skall avrättas inom ett dygn. Tom är Nathans vän sedan många år och Muir är villig att göra allt han kan för att hjälpa honom ur knipan. Det gäller bara att ”hjälpa” på rätt sätt eftersom han inte vet vilka som är vänner och vilka som är fiender.
I sedvanlig Tony Scott-anda pangas det och smäller, exploderar och tjongar, det är snabba klipp och jäkligt snyggt. Storyn är smart på ett bra sätt och både Redford och Pitt sköter sina kort helt rätt. Det filmen saknar är det där som gör att den sätter sig i medvetandet. Jag glömmer den strax efter att den är slut men det gör inget, jag ser gärna om den om tio år igen.
