Etikett: Maude Apatow

Publicerat

ASSASSINATION NATION

Vad händer om storebror ser dig men storebror inte är en storebror utan någon random människa i en liten stad som beslutar sig för att pytsa ut ALL information om dig offentligt. Alltså inte sån information som ingen höjer på ögonbrynet åt utan sånt du kanske inte är superstolt över. Personliga mejl. Foton. Sms. Sånt som kan vara komprometterande om det hamnar i fel händer. Sånt som du av många anledningar vill ha hemliga och privata.

Assassination Nation är en färgstark, grafisk, verklighetstrogen dystopi – om nu något kan vara både ock. Det här är något som skulle kunna hända, som har hänt, som borde kunna hända och som många borde vara rädda för men självklart är historien en smula överdriven då detta är en film och inte en dokumentär.

Som film betraktad är den otroligt underhållande. Jag njöt från första sekunden till den sista och trots att huvudrollsinnehavaren berättar redan i filmens början att vi kommer få se en hel del av våldsamheter, sex, blod och andra grisigheter är det aldrig FÖR mycket.

Lily (Odessa Young), Em (Abra), Sarah (Suki Waterhouse) och Bex (Hari Nef) är en utomordentlig huvudrollskvartett och Sam Levinson en dito manusförfattare och regissör. Det här var en riktigt skön filmupplevelse, en sån som sitter kvar långt efteråt.

Publicerat

OTHER PEOPLE

En vuxen gaykille flyttar hem till byhålan när mamman diagnosticeras med cancer. Det är själva grund-premissen till den här filmen. Lite elände och sorg, lite vardagshumor och lite bögdrama, javisst, Other people är urtypen av en festivalfilm.

Affischen till vänster försöker skvallra om att det är något alldeles extraordinärt det här men det tycker jag inte alls att det är. Däremot är vissa av skådespelarprestationerna riktigt bra och det är speciellt Molly Shannon som mamman (som även kan ses i en finfin biroll i TV-serien Divorce) och Jesse Plemons som sonen David (precis, det var han som var med i Black Mass, han som kommer få alla roller som Philip Seymour Hoffman fick för femton år sedan).

Other people är en film man både kan ha och mista OM det inte är så att man själv lever/har levt under det tunga oket av att man har en väldigt sjuk familjemedlem i sin omedelbara närhet. Har man den erfarenheten kanske filmen kan funka lite mer som en skön filt för psyket än den gjorde för mig. För mig blev den nämligen bara en-film-som-alla-andra, en sån som rann av mig i samma sekund som den tog slut.

Det här är sista filmen av dom jag sett under Stockholms filmfestival. Det blev inte så många i år men bättre med några än inga alls tänker jag.

Publicerat

THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.