Etikett: Maura Tierney

Publicerat

BEAUTIFUL BOY

Close your eyes
Have no fear
The monster’s gone
He’s on the run and your daddy’s here
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
.
Så sjöng John Lennon och Yoko Ono på plattan Double Fantasy och så sjöng David Sheff (Steve Carell) för sin son Nic när han var liten parvel och hade svårt att sova.
Nick, den vackre lille pojken som växte upp till Nic tonåringen (Timothée Chalamet) med det odefinierbara svarta hålet som växte i bröstkorgen och som han försökte få att läka med hjälp av alkohol och allehanda droger. När han får smak för crystal meth är det dock ”kört”, där tar beroendet honom i sina obönhörliga klor och pappa David står handfallen. Vad fan GÖR man som förälder? Hur hjälper man, hur kan man ens förstå att ens lilla oskyldiga barn nu är någon helt annan?
.
Manuset till denna film är baserad på två memoarer, ”Beautiful Boy” av David Sheff och ”Tweak” av Nic Sheff. Med detta sagt vet vi alltså att filmen kommer sluta så pass ljust som det ändå kan, dvs med att ingen av dessa två dör. Ändå har jag en domedagskänsla från första scenen till nästan den sista. Det är så svart så svart alltihop och så jobbigt för ett föräldrahjärta och samtidigt så väldigt konstigt filmat, klippt och musiksatt att det är nästintill omöjligt att ta till sig filmen.
.
Jag tycker och tror att det är regissören Felix van Groeningens ”fel” att filmen inte är mer helgjuten än den är. Det känns som han har haft lite för höga konstnärliga ambitioner med en berättelse som inte behöver det för att vara bra. Både Steve Carell och Timothée Chalamet är dock jättebra i sina roller, det finns ingenting att klaga på där. Filmen däremot, nja, nä, som helhet tycker jag den är alltför svag för att bli godkänd men trean är nära.
.

 

Publicerat

DIGGERS

Det känns som att en av Paul Rudds specialiteter har blivit att karaktärisera killar med  annorlunda yrken. I Prince Avalanche till exempel, där målade han trafiklinjefärg som vägarbetare och här är han musselfiskare eller vad det nu kan heta. Han fiskar upp musslor i alla fall, han har en båt, han har överdragsbyxor och höga gummistövlar.

Diggers har en hel del gemensamt med lördagens recenserade film We don´t live here anymore. Båda filmerna var godkända under själva tittningen men det finns ingenting med filmerna som direkt fastnar. Inte tusan kan det bli ett okej betyg om hela filmen är som bortblåst såhär nära inpå?

Å andra sidan, Diggers är en film som borde vara julafton för alla som gillade Prince Avalanche, vilket mig veterligen var EN person i Sverige (*host* Henke).

Publicerat

Christopher Nolan-helg: INSOMNIA

The Dark Knight Rises har haft premiär (recension kommer på måndag), jag klurar fortfarande på slutet på Inception och efter att ha köpt The Dark Knight på Blu-ray och blivit stående en halvmeter från TV:n i två timmar bara för att begrunna den helt makalöst klara bilden kände jag att det var dags för en helg tillägnad Christopher Nolan här på bloggen.

Jag har två av hans filmer kvar som jag inte skrivit om än och dessa två tänker jag beta av nu. En idag och en imorgon. Vill du läsa mer hittar du recensionen av The Prestige här. Batman Begins tänker jag faktiskt inte ge en andra chans, maken till tråkig film….Liam Neeson…hua. Men nu till något helt annat.

Alaska är inte ett dumt område att använda som spelplats i en film, det är nästan lika bra som dom norska fjällen.

Insomnia är från början en norsk film som gjordes redan 1997. Erik Skjoldbjærg regisserade och i huvudrollerna fanns Stellan Skarsgård och Sverre Anker Ousdal. 2002 gjorde Christoper Nolan en remake på filmen, förflyttade scenariot till Alaskas karga natur, plockade in den knasiga kombon Al Pacino och Robin Williams i rollistan och vips hade han fixat till en rätt annorlunda thriller, i alla fall med amerikanska mått mätt.

Al Pacino spelar den stentuffa Los Angeles-polisen Will Dormer som skickas till Alaska för att hjälpa den lokala polisen lösa ett flickmord. Med sig har han sin kollega Hap (Martin Donovan) som han inte riktigt drar jämnt med.

Alaska, liksom dom nordiska delarna av vårt eget land, har en egenhet som kan upplevas som sjukt konstig i dom ovanas ögon: det blir liksom aldrig mörkt på sommaren. Natten är lika ljus som dagen och för en man som Will som inte har ap-lätt att somna är detta ett gissel. Dagar av sömnlöshet adderas till varandra, hjärnan spelar honom spratt och han ser ut som han har valnötter inopererade under ögonen.

Den lokala polisen Ellie (Hilary Swank) har tagit med sig duktig-flicka-devisen ända in på arbetsplatsen. Hon är metodisk, noggrann och tråkig så klockorna stannar men när hon osar ugglor i mossen så är den otäcka lukten oftast rätt och hon låter inte gapiga storstadspoliser köra över henne, inte ens en polis hon verkligen ser upp till.

Jag har sett Insomnia fyra gånger genom åren, varje gång startar jag filmen med föresatsen om att den ska vara himlastormande bra. Det är den inte. Insomnia är en habil thriller med en hel del sköna välskrivna scener men den biter sig inte fast hos mig, den rinner mer förbi som en vild sommarflod. Eftersmaken är god,  Nolan har fått till en tuff stämning bland alla dessa oformliga stenar och Al Pacino gör mig glad trots att han spelar över och vägrar artikulera med någon annan kroppsdel än underläppen.

Insomnia är i mina ögon den Christopher Nolan-film som är mest mainstream. Detta är inte på något sätt negativt menat, filmen är sevärd och speciell men som thriller betraktad är den ganska medelmåttig. Allt är liksom…..lagom. Utom Al Pacino då. Han kan inte ens stava till det ordet.

Publicerat

SEMI-PRO

Jackie Moon (Will Ferrell) är basketspelare, smörsångare och ägare av basketlaget han spelar i. Man kan säga att han lever basket fast det går inte så bra varken för laget – Tropics – eller för honom. Drömmen om en plats i NBA vägrar dock ge med sig och när basketligan ska göras om och det räcker att komma fyra för att få en plats i den högsta ligan bestämmer sig Tropics för att göra allt – ALLT – för att inte låta chansen gå förlorad.

Såna här infantila komedier kan vara rätt kul ibland och i enstaka fall riktigt underhållande. Semi-pro är inte det. Nittofyra minuter känns som två-och-en-halv-vecka och trots att jag vill skratta och stundtals faktiskt försöker så får jag bara sveda i mungiporna.

Lika glad som jag blir av att se Woody Harrelson på film, lika bedrövad blir jag av Will Ferrell som i mina ögon är en av dom mest överflödiga skådisar världen skådat. Jag väntar fortfarande på den film som ska få mig att tycka att han är okej, inte bra men okej.

Nämen om jag skulle ta och trycka ihop högerhanden i ett smällvarmt våffeljärn. Det känns vettigare än att skriva mer om den här skiten.

Här finns filmen att hyra.