Som en nattorienterare med pannlampa och laminerad karta försöker jag ta mig igenom regissör Denis Villeneuves filmer. Målet är att till slut ha sett dom alla. Han känns som en av världens mest intressanta regissörer, egensinnig och modig och han verkar vilja filma enbart mörka och väldigt starka historier, Polytechnique är inget undantag.
Filmen utspelar sig på École Polytechnique i Montreal den 6:e december 1989. Det är ett universitet för framtida ingenjörer och vi får till en början se hur en av dom kvinnliga studenterna har svårt att få praktikplats. En företagsledare i kostym och övre medelålder tittar skeptisk på henne och rabblar anledningar till varför hon är fel person varav könet är det enda egentliga problemet. Hon är kvalificerad på pappret men hon är kvinna. Det är en sida av feminism i den här filmen.
Den andra sidan handlar om Marc Lépine, en 25-årig man som hatar kvinnor och tycker att feminismen förstört hans liv. Han bestämmer sig för att lösa problemet på sitt manligt (?) kreativa vis och går till Polytecnique-skolan med sitt laddade gevär. Nu ska han ”kämpa mot feminismen” på riktigt. Tjugo minuter senare har han dödat fjorton kvinnor, skadat fyra män och tio kvinnor svårt samt skjutit sig själv.
Filmen är baserad på en sann historia precis på samma vis som Gus Van Sants skolskjutningsfilm Elephant. Berättelser från verkligheten som är så grymma att det är svårt att ta in. Reptilhjärnan reagerar omedelbart med att vilja mejla rektorer och ta ur barnen från skolan men andra halvan av hjärnan tänder ett värmeljus, klappar på en kattunge och försöker lugna ner den där tigermamman. Det är knappast vettigt att bli livrädd för dårar som Marc Lépine men heller inte konstigt. Hur kan människor, hur kan hjärnor, bli så sjuka?
Polytechnique är en film utan onödigt tjafs. Det som hände berättas rakt upp och ner, det är inget att vänta på. Därför tycker jag filmen tappar en del sista tjugo minuterna då det blir lite övertydligt, lite väl förklarande poetiskt sett till resten av filmen. Jag vet heller inte varför Villeneuve valde att göra filmen i svartvit men jag hade hellre sett att den var i färg. Å andra sidan är det bara smaksaker, petitesser, det är inget regelrätt gnäll för filmen är bra rätt igenom.
Villeneuve fortsätter hålla en kvalitet så hög att jag nu tar tag i stiftklämman, trycker den genom startkortet vid kvadraten märkt Polytechnique 2009, tittar på kartan och fortsätter springa, fortsätter leta efter dom sista två filmerna i spänd förväntan på Sicario.
Polytechnique är den tredje långfilmen Denis Villeneuve gjort och efter denna har han gjort tre till. Sex filmer totalt alltså. Jag har sett Prisoners (2013), Enemy (2013) och Nawals hemlighet (2010), kvar att se är Maelström (2000) och Un 32 août sur terre (1998). Dom två sistnämnda är dock inte helt lätta att hitta men en orienteringslektion är inte över förrän den är över.
