Etikett: Megan Fox

Publicerat

HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA

I avdelningen miserabla svenska filmtitlar har vi nu kommit till Hopplös och hatad av alla. Visserligen en helt korrekt titel sett till filmens handling MEN originaltiteln How to Lose Friends & Alienate People är riktigt catchy tycker jag. Men VARFÖR denna titel kanske du – liksom jag – frågar dig, mig och oss? Det är faktiskt helt logiskt.

Filmen baserad på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla kom 2007, jag kan bara anta att den svenska titeln på något sätt skulle travestera den. MEN, Toby Young skrev boken How to Lose Friends & Alienate People redan 2003 och den översattes snabbt till svenska, redan då med titeln Hopplös och hatad av alla. Så nu till den stora frågan: NÄR skrev Martina Haag boken Underbar och älskad av alla? Jo! 2005! Det är alltså Martina Haags titel som är en travesti på Hopplös och hatad av alla. Allt är sjukt glasklart och plötsligt känns inte filmtiteln fullt lika värdo.

Sidney Young (Simon Pegg) har en längtan in i den innersta kretsen av dom mest förmögna och framgångsrika inom filmens värld. A-listan. Hans längtan är så stor att han är beredd att göra precis vad som helst för att nå dit. Han bor i Storbrittanien och driver ett egdy magasin där han skriver om och driver med mediafolk och han gör det med sån idoghet att hans namn når ända till New York och chefredaktören för den stora glossy tidningen Sharp Clayton Harding (Jeff Bridges).

Harding erbjuder Sidney jobb men är väldigt tydlig med att han börjar längst ner på golvet. Han har nån hat-kärleks-relation med kollegan Allison (Kristen Dunst) och han verkar mer intresserad av karriärsklättringen i sig än att faktiskt göra ett bra jobb.

Man skulle kunna säga att Sidney Young är en rent BEDRÖVLIG människa. Jag avskyr honom. Dom sekunder här och där när han lugnar ner sig och släpper på balla-killen-garden är sekunderna som gör filmen tittbar över huvud taget, det och att historien handlar om en del av filmvärlden (och skådespelare) som man sällan ser men ofta anar. Baksidan. Skithögarna. Bimbosarna. Som übervackra Sophie Maes (Megan Fox) som gör ALLT för att få löpsedlar och där procenten visad hud är viktigare än prestationerna framför kameran.

Jag tycker om Simon Pegg som skådespelare men inte när han är sådär over-the-top-fladdrig som han är i stora delar av denna film. Sista scenen gör dock att filmen slutar på en high note och eftersmaken är uthärdig (och kanske till och med lite god). Men det jag lärde mig av att se den här filmen är dock bara detta: John Cusack uttalar inte efternamnet cUsack utan cuSACK. Som kosack fast med cu.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

Fredagsfemman #185

5. Rectify på Netflix

När jag läser på Moviezine att Rectify är en av dom bästa TV-serierna dom senaste fem åren, den ligger till och med före Game of Thrones, så är det klart jag blir nyfiken. Jag blir också väldans glad när jag hittar den på Netflix samma dag som regnet öser ner och jag är ledig. Jag ser således hela första säsongen under en och samma dag och ja, visst är det en bra serie men är den verkligen SÅ bra? 3/5 skulle jag säga. Skönt tempo, bra skådespelare, okej manus.

.

.

.

4. Megan och Brian skiljer sig

Jag har länge tänkt att anledningen till att Megan Fox inte riktigt har blivit den där massmediahypade dock-vackra bimbon som hon castades som i Transformers är att hon varit tillsammans med – och sedan gift med – Brian Austin Green, C-skådisen som är ”känd” från Beverly Hills 90210 och inte så mycket mer än så (och det var 25 år sedan). Nu ska dom skiljas efter elva år tillsammans. Mitt stalltips är att Megans milf-aktier kommer stiga vrålsnabbt och Brian-aktierna kommer sjunka som lossade betongfundament över Marianergraven.

.

.

.

3. En vecka till Peace & Love-filmfestival

Nästa söndag (30/8) börjar Peace & Love-filmfestival som nu flyttat från mysiga Borlänge till mysiga Örebro. Massor med film kommer visas i dagarna sex, det blir utomhusbio, barnfilm, dokumentärer och en himla massa annat kul. Hade festivalen varit någon annan vecka på året än just denna hade jag varit på plats men nu krockar det lite med en annan härlig grej (plats nummer ett), för även om dom inte är precis samtidigt så säger både livet, jobbet och rumpan nej till två veckors filmfestivalande i rad. (Info om Peace&Love finns här)

.

.

.

2. Madeleine Martin och Filip Berg

Idag har filmen Odödliga premiär. Idag kommer Madeleine Martin och Filip Berg bli ett såntdär odödligt filmpar för massor av unga människor som ser filmen, dom kommer förknippas med sina rollfigurer Em och Isak resten av sina yrkesliv – och det på ett bra sätt. Isak och Em är som en svensk variant av Mickey och Mallory, fast mycket lättare att tycka om.

.

.

.

1. Malmö Filmdagar!

På måndag bär det av mot Malmö och årets upplaga av Malmö Filmdagar. I dagarna tre ska det konsumeras film från tidig morgon till sen kväll och en hel drös av höstens stora filmpremiärer ska avnjutas. Och det ska drickas enorma mängder kaffe, ätas dammsugare, skrivas recensioner, pratas med andra filmfantaster och sovas lite för lite. Bästa och mysigaste veckan på året är i antågande! Hurraaaaaa!

Publicerat

THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.

Publicerat

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.

Publicerat

THE DICTATOR

Det satt två killar i 20-års åldern bakom mig i biografen. När Men in black 3-trailern var slut hörde jag den ena killen säga ”Wååååw, den här måste jag se. Den verkar helt klart spännande.”

Spännande, tänkte jag. Det är väl kanske inte ord som jag skulle använda för att beskriva Men in black men hey, vem vet hur många filmer han sett i sitt liv? Vem är jag att döma? Jag har ju ingen aning.

Nittio minuter senare är The Dictator slut. Eftertexterna har slutat rulla och lamporna tänds. Jag vänder mig om för att titta på killarna bakom mig. Den ena har stora stora ögon och dom är nästan lite vattniga när han vänder sig mot sin kompis och säger: ”Det här kan vara den allra bästa filmen jag någonsin sett.” Där fick jag svar på min fråga. Han kan ha sett tio filmer i sitt liv, topps.

The Dictator spelar i samma liga som Hangover-filmerna och dom flesta flabberierna med Jim Carrey i huvudrollen. Jag vet precis vad jag får när jag köper en biobiljett och jag tycker det är rätt härligt faktiskt. Den kommer definitivt inte upp i Borat-klass, en film som i mitt tycke är en modern komediklassiker men fullt jämförbar med Brüno är den. Fast där Brüno hade några få riktigt höga toppar och ganska mediokra små dalar så är The Dictator mer en helgjuten film. Det är inga meserier, det är hundraprocentig underbältethumor, det är lågt, det är fjantigt och ganska dumt. GANSKA dumt förresten, det är helt jävla AP-DUMT men det är samtidigt precis det jag trodde innan att jag skulle få.

Jag undrar hur The Dictator hade funkat om den hade varit Sacha Baron Cohens första film? Jag undrar hur amerikanarna hade mottagit den skäggige generalen Aladeen under samma premisser som den kazakstanska Borat. Jag tror dom hade blivit rädda, kanske hade han råkat illa ut på riktigt om han hade närmat sig befolkningen utan redigt kamerateam och andra kända skådespelare i närheten. Att skämta om 9/11 är fortfarande inte riktigt kosher även om jag personligen tycker att man kan och bör skämta om allt.

Sacha Baron Cohen är helt gränslös i sin humor. Ingenting är för konstigt eller för äckligt att skämta om. Däremot får jag känslan av att filmbolaget har en annan syn på saken. Flera gånger är det som att en rolig scen inleds och det som borde vara scenens klimax är gravt nedkortad och/eller bortklippt helt. En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på i dess inledning slutade i ett blekt jahaaa och det tror jag inte var manusförfattarens mening. Hahaha. Hur sjukt lät inte det? ”En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på”. Hade jag någon cred som recensent så förlorade jag den just precis här men det bjuder jag på. Jag tycker ju det här är kul. Dumt men kul och precis perfekt när man är på det humöret.

Det kostade 430 spänn att ta med familjen på det här lilla fåniga äventyret och att det var värt varenda krona tyckte vi alla fyra.