Han kan göra bajskorvar till guldtackor, Tom Hardy! Vilken skitfilm som helst blir sevärd med honom i rollistan och alla som tror att jag på riktigt skriver detta av den ytliga anledningen att jag tycker han är snygg kan hoppa upp och sätta sig på en grep eller nåt.
Okej, visst ser han bra ut och visst är han supercool när han går (speciellt filmad bakifrån, i kostym, med sina sluttande brottaraxlar) och visst skulle han kunna få sitta i fåtöljen i vardagsrummet och hålla monolog på fredagskvällarna men ”snyggsnygg” tycker jag inte han är. Han har en blick som är supernärvarande och denna typ av intagande utstrålning har ingenting med snygghet att göra, inte på film och inte i verkligheten.
Med det sagt och med Legend i färskt minne, FY FAN vilket förhandlingsläge han har när det ska snackas gage framöver. Han kan ju bara droppa en utomjordisk siffra innehållande zillifillijoner nollor och vilken producent som helst borde kasta sig upp från stolen, spilla ut bubbelvatten, kaffemuggar och torra kanelbullar runt konferensbordet och vråla: HONOM SKA VI HAAAA med gult dreggel i mungipan. För SÅ bra är han!
Brian Helgeland har skrivit och regisserat denna film som handlar om tvillingarna Ronald och Reggie Kray som var gangsterkungar i London på 60-talet. Ron var den mer ”normale” av dom två, Reggie var inlagd på psyksjukhus/behandlingshem i perioder. Ron träffade Frances (Emily Browning), blev kär och gifte sig och Reggie var frigjord homosexuell och träffade bland annat en tahitier som han enligt egen utsago ”gjorde till en kringla”. ”I hurt him very very much”. Han är en man av extremt sköna onliners den där Reggie. Och inte så väldans stabil.
Ronald är inte heller stabil på sitt sätt och inte heller så bra på att hålla sina löften, något som Frances bittert får erfara. Om det nu är så bittert egentligen? Jag får känslan att Frances – logiskt – vet mer än väl vad hon gett sig in på men att nerverna inte riktigt håller för denna typ av leverne. Hon tar oss hur som helst genom filmen som berättaröst och även om jag kan tycka att det ”taget” kan vara mysigt på film (typ Harrison Ford i Blade Runner) så känner jag ofta att det är en billig lösning när manuset inte håller. Och det håller inte här.
Manuset är inte bra, musiken är verkligen inte bra, varken valet av instrumental ”mood music” eller dom tidstypiska hitsen. Helgeland har gjort det ALLDELES för lätt för sig. Att dra till med ”Chapel of love” med The Dixie Cups när det vankas kyrkobröllop, alltså va faaaaan. Tror han att vi biobesökare födda igår eller? F Ö R simpelt alltså. På många sätt lider Legend dessutom av dom sedvanliga based on a true story-fällorna där slutresultatet blir ett ”helt okej” men inte mer än så och i detta fall räddas detta ”helt okej” av….just det….du gissade rätt: Tom Hardy!
Hardy håller hela filmen på sina fyra axlar och han visar med sina versioner av Ronald och Reginald att han är kanske DEN – nu levande – bästa manliga skådespelaren av dom alla. Hade filmen varit bättre hade han varit en självklar oscarskandidat men nu känner jag mig tveksam till det. Hoppas dock jag har fel. Det är Tom Hardys år, det är Tom Hardys film, klart karln ska ha en oscarsnominering!
Vill du höra mig prata lite mer om Legend? Lyssna på avsnitt 12 av podcasten Snacka om film.