Etikett: Melanie Griffith

Publicerat

SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

Publicerat

Fredagsfemman # 89

5. TV-tips för nattsuddare

För ganska exakt två år sedan skrev jag om en film som på svenska heter Trassel i natten. En helskön film från 1985 som glidit mig mellan fingrarna i alla dessa år. Vid midnatt idag visas filmen på SVT1 och har du inget bättre för dig – se den! Reklamfritt dessutom. Heja Jeff Goldblum! Heja Michelle Pfeiffer! Heja SVT!

.

.

.

4. Jag har sett en heeeeel TV-serie den här veckan!

Kors i taket va? Och nej, det är inte Breaking Bad. Jag har fortfarande bara sett fyra avsnitt av Breaking Bad och det kommer inte bli fler. Jag har nämligen lyssnat på Har du inte sett den-poddens lysande genomgång av serien så nu vet jag till och med hur den slutar. Serien som fick mig fast den här veckan var första säsongen av The Killing. Det är så JÄVLA bra och danskheten genomsyrar hela produktionen och det är så härligt. Sen att vyerna över staden påminner om vyerna i Bron  gör inte saken sämre. Blir det en säsong 2? Nån som vet? Fast nu har jag fastnat i ännu en serie. Hade glömt hur mysigt det är.

.

.

.

3.  Vad är A-märkt?

A-märkt är en ny märkning av film som kan och kommer att användas av biografer, festivaler, tidningar, filmtjänster – och kanske även av filmbloggare?  A-märkningen fungerar som en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Det är ju förjävligt att det ens ska behövas men vid närmare eftertanke, hur ofta händer det?  Hur många filmer klarar A-märkningen (eller Bechdeltestet som det också kallas)? Å andra sidan, är du kvinna? Skulle du klara A-märkningen i ett samtal med vänner i verkliga livet? Ärligt nu.

.

.

.

.

2. En utvald festivalbloggare

Det är nåt med det här att bli utvald. Det är nåt speciellt med det. Jag blev alltid kvar till sist när det skulle väljas fotbollsspelare på skolgympan. Jag var en del av böset, av dom sämsta, en som klasskompisarna både kunde ha och mista och som det fnissades åt. Det var inte alls samma sak när det gällde volleyboll eller basket men det är enbart känslan av fotbollslektionerna jag minns. Utanförgrejen. Att inte vara bra nog. Nu såhär några dagar efter att nyheten är ute att Fiffis filmtajm blivit utvald till en av dom officiella festivalbloggarna under Stockholms filmfestival försöker jag vänja mig vid tanken.  Jag är så himla glad! Det känns så himla kul! Och jag skulle vilja säga ett liiiiiiite hånfullt HA till fotbollsstjärnorna i grundskolan. Jag kanske var toksämst på att sparka fotboll när jag var elva men vad fan spelar det för roll – egentligen?

.

.

.

.

1. Mitt enda liv

Jag har följt Jonas Gardell sen jag var femton år gammal och såg hans bok Präriehundarna i bokhandeln där hemma. Jag tror dom köpt in ETT ex, det är väl ingen som vill läsa sånhär skit, kanske dom tänkte, bokhandelsägarna. Det är väl ingen som vill läsa om Percy, Lena, Reine, Pia och Anders – vanligt fölk! Men JAG ville läsa. Jag köpte boken, jag läste, jag läste om. Det är en suverän bok! 1989 när jag satt framför TV:n och häpnade åt Kim & Jonas, humorn, den galne lille mannen på scen. Det var länge sedan nu. Nu vet alla vem Jonas Gardell är. Så var det inte 1987 när jag försökte prata med mina vänner om Präriehundarna och författaren jag tyckte så mycket om. Nu i helgen är det dags, nu ska jag få se Jonas Gardell summera sitt liv såhär långt i showen Mitt enda liv. Jag tycker om summeringar. Det är som att tänka igenom allt, sätta ner klacken, andas ut, andas in och sen starta motorn på nytt. Det kommer bli en härlig kväll, jag känner det på mig.

Publicerat

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: I MAKTENS SKUGGA

Kitt Devereux (Melanie Griffith) är en höjdaradvokat som inte räds jobbiga fall som manglas i massmedia. När en ung kvinna som också är dotter till en rik affärsman sexmördas och den store rapstjärnan Bobby Medina är misstänkt gärningsman åtar sig Kitt fallet. Hon känner på sig att Bobby är oskyldig och har egentligen inte nåt mer än magkänslan att gå på. Hennes ex, åklagaren Jack Campioni (Tom Berenger) blir också inblandad i fallet som mer och mer drar åt konspirationshållet.

Nja. Jag vet inte. Känner mig lite skeptisk här. På ett sätt är I maktens skugga en ganska stereotyp Tom Berenger-thriller. Han är snygg och effektiv i bild och handlingen skyndar sig från A till Ö med ett tempo som visserligen är rätt sävligt men ändå snabbt nog för att lösa trådar ska hinna sopas under mattan.

Jag har absolut inget emot Melanie Griffith men hon är inte hypertrovärdig som klipsk advokat och speciellt inte när man får lära känna henne lite mer i filmen. Men det är klart, hon var fortfarande ett  relativt stort namn 1998 och ansågs säkert kunna matcha Herr Berenger. Jag personligen är mer tveksam.

Det här är en film som jag vet att jag såg när den var ny men jag minns inte ett dugg. När jag nu sett om filmen måste jag erkänna att redan till eftertexterna är den borta igen. Det är inget bra betyg trots att den inte är outhärdlig på något sätt medans jag tittar. Den är liksom bara…onödig.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Berenger: FEAR CITY

Fear City är en av dom få filmer jag sett som jag hade haft samma utbyte av om jag varit blind. Det är helt otroligt egentligen vad viktig ljud och musik är i filmer och i 80-talsfilmer mer än vanligt.

Med en ögonbindel hade jag förstått att Melanie Griffith strippade, även om jag inte sett att det var just Melanie Griffith. Jag hade förstått att det låg en elaking i gränderna som spanade efter snygga tjejer som jobbar i porrklubbskvarteren och som misshandlar dom illa. Jag hade utan tvekan kunnat sätta mig in i historien om Matt (Tom Berenger) som är ex-boxare och olyckligt kär i den stora strippstjärnan Loretta (Griffith) och att dom varit tillsammans men inte längre är det.

Med bongotrummor, kongas och synthar skulle jag kunna se dom långa och många halvnakna ”dansnumren” framför mig och kanske till och med tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp se pudelpermanentade åttiotalsbrudar i minimala string.

Det enda av värde jag hade missat om jag sett denna film som gravt synskadad är uppenbarelsen av hur enormt lik en ung o-opererad Melanie Griffith är en ung o-opererad Nicole Kidman. Samma näsa, samma mun, samma sätt att slicka sig om munnen. Kanske har Nicole Kidman stil nog att inte tatuera in en jordgubbe på skinkan men nån större skillnad än så går knappt att se och det är en jämförelse som aldrig slagit mig förut.

Hur är då filmen? Förutom att den dryyyyyper av 80-talskänsla när den är som sämst så är det en överdriven Abel Ferrara bakom spakarna, en Jack Scalia som varken är eller någonsin har varit en karaktärsskådespelare av rang och Melanie Griffith med en klädkonto som luktar tillgodokvitto på en hundring på Myrorna. Men det är ju inte därför jag ser filmen. Tom Berenger är anledningen och han gör mig inte besviken. Han är härligt 80-talspumpad och solariebränd med uppknäppt svart skjorta och skinnjacka och han säger inte många stavelser i onödan. Det hade jag missat om jag varit blind och det hade ju varit tråkigt.

Här finns filmen.