Etikett: Melanie Lynskey

Publicerat

THE INTERVENTION

Fyra par träffas över en weekend i ett sommarhus. Det är Annie (Melanie Lynskey) som varit den drivande till att denna sammankomst skulle bli av och den primära baktanken är att tre av paren ska säga till det fjärde att dom måste skiljas. Det fjärde paret anar dock ingenting av vad kompisarna tänker säga men vi som tittar på filmen kan lugnt se att Peter (Vincent Piazza) och Ruby (Cobie Smulders) inte är direkt varma och kärleksfulla mot varandra.

Alla människor har dåliga sidor och ingen relation är helt perfekt, i alla fall inte objektivt. Det är därför inget svårt att ställa sig frågan: hur mycket har man rätt att lägga sig i andras liv? Vad är okej? Är det inte upp till var och en att säga nej när det är nog, ska vänner vara kompispoliser och sätta ner foten?

Clea DuVall spelar inte bara en av huvudrollerna i denna film, hon har även skrivit manus och regisserat alltihop. Ett tämligen smart manus och ett gäng bra skådespelare gör detta till en angenäm film att titta på trots det svåra ämnet.

Publicerat

LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

SEEKING A FRIEND FOR THE END OF THE WORLD

21 dagar kvar till jordens undergång. Det finns inga men eller ifall eller kanske, jorden KOMMER gå under om tre veckor. Vad skulle du göra under dessa dagar? Vilka människor skulle du umgås med? Skulle du puttra på i sedvanlig vardagslunk eller skulle du tänka YOLO och dra dit näsan pekar?

Dodge (Steve Carell) säljer försäkringar och går till jobbet precis som vanligt. Hans fru tänker dock precis tvärtom och lämnar Dodge vind för våg. Dodges granne Penny (Kiera Knightley) har strul med sin pojkvän och vill göra slut och i samma veva hittar Dodge ett brev från sin high school sweetheart och bestämmer sig för att leta upp henne.

Det är nån vansinnigt fint över denna film. Den serverar verkligen den ödesmättade känslan på ett silverfat och det är Steve Carell som håller i fatet. Jag märker att min blick punktmarkerar honom varenda sekund han är i bild (vilket är dom flesta) och även om han oftast är väldigt bra i alla filmer han är med i (även om filmerna i sig inte alltid är toppen) så kan jag tveklöst säga att hans roll som Dodge LÄTT är topp-tre-någonsin. Kanske ännu högra faktiskt.

Tyvärr matchas inte Carells briljans av en kvinnlig skådespelare av samma kaliber och det är SYND för filmens skull men inte för Steve Carell för han lyser ju om möjligt ännu mer utan nån att ”tävla” mot. Men jag orkar inte skriva en enda negativ rad till om Kiera K, det får vara bra så nu. Obegripligheten i att hon kan försörja sig inom detta gebit är och förblir en gåta för mig.

En väldigt sevärd film är det hur som helst och tycker du om Steve Carell det allra minsta ska du verkligen inte missa denna lilla pärla. Den finns att se på Netflix.

Filmen:

Steve Carell:

Den här filmen är Filmklubbsfilm i avsnitt 56 av podcasten Snacka om film så både jag och Steffo pratar en hel del om den där.

 

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

Fredagsfemman #167

5. Daredevilhajpen

Ibland dyker det upp företeelser som på nåt sätt blir större än sig själva. Serien Daredevil på Netflix till exempel. I New York täckte Charlie Cox´s nuna hela skyskrapsfasader och mina någorlunda normala förväntningar höjdes en smula. Det kanske ÄR stort det här? Daredevil utan Ben Affleck, visst ökar pulsen en smula? Så kom jag hem och sociala medier översvämmas av superlativ från folk som sett serien. Jubel och visslingar, applåder och stampa takten och sen det tomma livet när serien var slut och sedd. Jag har sett serien nu och jag måste säga att hajpen var en….hajp. En välregisserad hajp. Jag tycker serien är bra, välgjord, snygg och sevärd men mer än 3+ kommer den inte upp i.

.

.

.

4. Red Army

För alla som gillar hockey (eller alla som gillade hockey då när det begav sig, när Sovjet vann allt och precis hela tiden) borde Red Army vara rena rama julafton. Själv får jag nostalgifrossa och vill typ springa till biografen. Filmen har biopremiär idag (på Zita och Bio Rio). Här kan du läsa mer.

.

.

.

3. Melanie Lynskey

Hon har setts i så många filmer och så många TV-serier, ansiktet är så välbekant att hon känns som en släkting. Men nu – ÄNTLIGEN – har Melanie Lynskey fått kliva fram i det riktiga rampljuset i och med att hon har en av huvudrollerna i serien Togetherness. Togetherness är en alldeles YPPERLIG serie, skapad av Duplass-bröderna Jay och Mark och med samme Mark i den andra huvudrollen, den som make till Melanie. Det är värt en HBO-prenumeration bara för att se den här serien!

.

.

.

2. Amanda Peet

Den andra kvinnliga huvudrollen i Togetherness innehas av Amanda Peet, detta träblåsintrument till skådespelerska – normalt sett. Men här blommar hon ut i all sin prakt och spelar nåt som borde vara helt utanför sin vanliga comfort zone, den som alltid är ”bara” den snygga tjejen. Att hon hamnar tvåa och Melanie trea beror på att jag VET att Melanie är bra medans Amanda förvånar mig som fan. Hon är galet bra här! Se hela serien så förstår du vad jag menar.

.

.

.

1. The Filmspanarträff

Imorgon är det dags för den månatliga filmspanarträffen. Biobesök, middag och mys. Spännande tider, vad blir det för gemensam film vi ska se? Det känns som lite stiltje på biofronten nu innan The Avengers 2 kliver in nästa vecka. Men vad det än blir så blir det bra, vi ser ju på filmen tillsammans.

.

.

 

Publicerat

Måndagar med Matt: THE INFORMANT!

Jag undrar om inte The Informant slår i taket vad gäller ointressant grundstory: priskarteller i lysinbranschen.

Det går både bra och lätt att hålla sig för skratt trots att jag läst mig till att filmen ska vara en dramakomedi baserad på en verklig händelse. Vari ligger det roliga? Nån som vet? Upplys mig gärna i kommentarsfältet för den där humorn gick mig helt förbi.

Det står helt klart att Matt Damon tillhör en av Steven Soderberghs favoritskådespelare efter samarbetet med denna film, Oceans-filmerna, Contagion, Che – Gerillaledaren och senast Behind the candelabra. Jag förstår Steven. Matt Damon är det där perfekta esset i rockärmen, snubben som det alltid går att trolla fram när det ska bli beige magi på filmduken. För beige är han Mark Whitacre, Damons rollfigur i den här filmen. Han är beige nåt så in i bängen.

Whitacre har ett lukrativt jobb på majsförädlingsföretaget Archer Daniels Midland. Men när han blir varse om företagets priskrig med resten av världen avslöjar han kartellen för FBI och ser sig själv som nån form av hemlig agent. Han ljuger, förvränger, säger delar av sanningen eller inte alls, helt efter eget huvud och filmen kan mycket väl inneha nordamerikanskt rekord i antal sagda ord per minut. Om det är en lugn stund nånstans så plockas Damons röst in berättare av Whitacres vardagliga funderingar, tankar som för det mesta är mer intressanta än filmen i sig.

Jag tycker inte lysinbranschen är så spännande, jag tycker inte historien är stark nog hela vägen, det blir för tjatigt och enahanda. Matt Damon är däremot en fröjd att beskåda med femton extrakilon, mustasch och pilotglasögon. Och visst är filmen snygg, den är oklanderlig men det är ack så långtråkig. Utan en Damon-demon i huvudrollen hade jag nog stängt av.

Publicerat

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.