Etikett: Mello

Publicerat

Fredagsfemman #266

5. Fina Hugh Jackman

Han är en hårig tuffis på film, en charmig skådespelare som alltid levererar på topp oavsett vilken film han är med i och han har precis gått igenom ännu en canceroperation. Det är lätt att glömma bort Hugh Jackman, att ta honom för givet för att han gör inte så mycket väsen av sig men den här veckan tänker jag tjonga upp honom på listan. Jag såg nämligen Logan i onsdags. Ja det gjorde jag.

.

.

.

4. Guldbaggehelg på Filmhuset

Hela helgen visas det gratisfilm på Filmhuset, ALLA Guldbaggenominerade filmer! ALLA! Max två biljetter per person och visning kan botas och det är alltså helt spritt språngande GRATIS. EN superbra anledning att gå och se BRA SVENSK FILM alltså! Länk till skojigheterna finns här.

.

.

.


3. Herremingud dom är tillbakaaaa!

Igår körde den nya säsongen med Brynolf & Ljung igång på TV4 och herresötejesus vilka grejer dom gör. Och fortsätter hitta på. Det blir liksom värre och värre, mer och mer förfinat och jag har inte på femton år varit så förbannad på en chipspåse som jag blev igår. Titta, snälla bara titta och SEN kan ni säga att jag har fel när jag sitter och katatoniskt gungar fram mitt mantra: ”Nääää, nämen näääää, hur faaaaan gör dom?? Dom är HELT otroliga!”

.

.

.

2. Mellofinal

Tänk vad sex veckor går fort när man har roligt! Årets Mello HAR varit rolig även om det kanske inte har varit något toppenår musikmässigt. Första gången jag hörde Loreens låt trodde jag den skulle gå direkt till final, vinna finalen och sen vinna hela Eurovision – SÅ bra tycker jag den låten är. Men det är jag det och det här året verkar jag inte tycka lika som kreti och pleti – alls. Så imorgon vet vi hur resten av befolkningen röstar. Spännande ska det bli hur som helst.

.

.

.

1. King Kong FTW!

Ikväll smäller det! Fi fan alltså! Årets första jag-går-ner-i-brygga-premiär på bio är här och jag har haft kaninpuls hela veckan. Fredagkväll, gorillafilm och IMAX. Detta livet alltså, det är bra najs!

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #209

5. What´s the catch med Domhnall Gleeson?

Okej, om vi ser till enbart dom tre senaste åren så har vi sett Domhnall Gleeson i dessa filmer: About Time, Frank, Calvary, Unbroken, Ex Machina, Brooklyn, Star Wars: The Force Awakens och The Revenant. Inga små fjösfilmer direkt. Men hur kommer det sig att denna – i mina ögon – måttligt habile aktör lyckas ro hem både huvudroller och tongivande biroller gång på gång på gång? Nån som fattar grejen med honom? Storheten? Alltså jag tycker inte han är helt usel, det är inte det jag säger, jag tycker bara han är alldeles för blek jämfört med rollerna han förväntas axla.

.

.

.

4. Chelsea Does

En riktigt skön komma-hem-från-jobbet-och-titta-med-ena-ögat-men-snart-sitter-man-i-soffan-med-en-kopp-kaffe-serie som finns på Netflix. Komikern Chelsea Handler testar grejer och ifrågasätter både det ena och det andra. Ytligt och djupt samtidigt – och roligt!

.

.

.

.

3. Nostalgifest med Arkiv X anno 2016

Det räcker att höra introt så är jag hemma. Jag tyckte så MYCKET om Arkiv X när det gick ”förr” och jag tycker om det nu också. Det är som om tiden stått…..still. Himla himla härligt!! Och synd att det bara är sex avsnitt.

.

.

.

.

2. Rocky Balboa

En sån superfin filmkaraktär han är egentligen, Rocky Balboa! Och vilken resa han startade 1976, Sylvester Stallone, när han skrev manuset till Rocky, lyckades få några snubbar med stålar att fatta grejen, vägrade se Burt Reynolds i rollen och stod på sig. Fick han inte spela rollen själv blev det ingen film. Fyrtio år har gått. Rocky är gammal nu men i filmen Creed är han inte bara äldre utan även BÄTTRE än någonsin! Det finns INGENTING som tyder på att NÅGON kan slå Stallone på fingrarna på Oscarsnatten. När han vinner ska jag liveblogga och dricka skumpa samtidigt och kanske gråta en skvätt. Så det så.

.

.

.

1. MELLOOOO!!!

Ett år går så fort, imorgon börjar det igen, Melodifestivalen! Årets sex bästa lördagar och dom radas upp som ett discoblinkande pärlband under årets mörkaste tid. Himla himla mysigt!!

.

.

.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 104

5. von Triers Ben-Hur

Ben-Hur brukar användas som exempel och ”skällsord” när det pratas om extremt långa filmer. Ben Hur är 212 minuter lång. Idag har Lars von Triers Nymphomaniac biopremär. Fyra timmar och tjugo minuter lång! Det torde vara den längsta film jag kommer att ha sett på bio under mina år här på jorden. Att se den känns mer som att åka på en liten resa eller vara med om ett äventyr än att ”bara” gå på bio.

.

.

.

4. True Detective

Jag undrar när man sprang på en twittersnackis som TV-serien True Detective sist. Efter första avsnittet twittrades det hårdare än under det sämsta av SVT Debatt-program och det vill inte säga lite. Jag upphör aldrig att förvånas att över hur många som faktiskt SER Debatt, live, på TV. För det första är det det sämsta diskussionsprogram världen skådat, till och med sämre än Kvällsöppet på TV4, för det andra trodde jag det var ute med realtids-TV om det inte är sport som visas. Tänk så fel man kan ha och tänk så rätt twitter hade om True Detective. Matthew McConaughey OCH Woody Harrelson i samma serie. Gud hör bön ibland.

.

.

.

3. Jills veranda

Jag var skeptisk, gosh jag var skeptisk och jag vet inte ens varför jag var det. Men bara tanken på en countryprogramserie från Nashville med Jill Johnson och hennes veranda i centrum kändes ganska *gäsp* – men som det INTE är det. Det är supermysigt! SVT visar IGEN att gammal inte bara är äldst, gammal kan vara bäst också. Jag har dessutom fått en ny musikfavvo: Linda Martell. (SVT1 onsdagar kl 21)

.

.

.

2. Mellofest!

Det känns som det var två månader sedan det var Melodifestival sist men det var det inte. Det var ett år sen och nu är det dags igen. Jubel i busken, putsad discokula och brutalmys – imorgon drar hela tjottaballongen igång igen och årets roligaste sex TV-veckor börjar. 

.

.

.

1. SHERLOCK!

Jag läste Baskervilles hund som bänkbok i tredje klass, det är min enda närkontakt med den litterära figuren Sherlock Holmes. Sir Arthur Conan Doyle inspirerade mig liksom inte vidare, inte när Stephen King lurade runt hörnet. Jag har gått förbi 221B Baker Street i London många gånger, sist frågade jag barnen om dom visste vem Sherlock Holmes var och fick ”han som spelar Iron Man” till svar. Nu sitter vi som fastklistrade framför TV-serien Sherlock och jag fascineras av varför. För att det är bra? Självklart är det det. Serien är FÖR bra. Det är såna kluriga men ändock banala gåtor att det knappt går att hänga med, ändå är det nästan aldrig spännande, bara….intriguing. Efter åtta säsonger med House känns det helt rimligt att jag fastnar för ännu en överintelligent man med antisocial personlighetsstörning. Å andra sidan finns det bara tre säsonger av Sherlock. Fast man kan se dom nio avsnitten igen. Och igen. Och igen.

.

Apropå störning.

Publicerat

Fredagsfemman # 54

5. Full prepp och fix inför oscarsveckan

Nästa vecka kommer ingenting bli sig likt på bloggen, sådär som det har varit varje år veckan före Oscarsgalan. Det är liksom full fokus på nominerade skådespelare, regissörer och filmer och jag har hunnit se samtliga nominerade filmer som jag rimligtvis ”borde” se (utom A royal affair och det STÖR mig). Även nästa fredagsfemma kommer bli oscarsinspirerad. Så glöm inte att vara med i tippa-rätt-vinnare-tävlingen OCH att göra mig sällskap när jag livebloggar hela galan igenom. Det vankas liksom julafton för oss filmnördar. Härliga tider!

 

4. Dags att skrota svenska titlar?

När jag var yngre tyckte jag att svenska titlar på utländska filmer ofta var rena dikeskörningar. Jättekonstiga, ibland helt obegripliga, som om hen som hittat på ”översättningen” inte ens sett filmen i fråga. Sen har det gått många år då jag tyckt att det varit helt okej. Svåruttalade filmer fick en svensk titel men ofta fick originaltiteln vara kvar. Men nu finns det två aktuella biofilmer vars titlar är heeeelt ute och cyklar, titlar som faktiskt förstör känslan av vad filmen faktiskt är. Silver Linings Playbook, ett drama med en del komiska inslag men ändå ett ganska relativt tungt drama, översätts till Du gör mig galen! och The Sessions får titeln Mitt längtande hjärta fast det mer korrekta vore Min bultande penis, Sexterapeuten eller Med stånd i järnlungan. Jag tror det finns en risk att besökare till Du gör mig galen! kommer bli besvikna om dom tror sig få se en tjommig romcom och jag tror att en promille av alla dom som skulle ha sett Sexterapeuten hittar till bion och väljer en film som heter Hans längtande hjärta. Till och med Hans vilda hjärta (från 1993) lät larvigt på svenska trots att originaltiteln är Untamed heart. Kanske är dags att låta filmtitlarna vara, i alla fall som engelska?

 

 

3. Är det nånsin en bra dag för att dö hårt?

Jag var på premiären av A good day to die hard igår kväll och jag var i princip ensam singel på en av nyförälskade-par-fullsmockad biograf en alla hjärtans dag. En intressant upplevelse. Kl 15 publiceras recensionen av filmen och jag gör en lite-lagom-analys av gå-på-bio-ensam-just-den-dagen-experimentet.

 

 

2. När det goda slår tillbaka

Jag har i flera veckor nu sett filmer som varit riktigt jäkla bra. Storfilmer, oscarsfilmer, kalasfilmer, högbetygsfilmer. Det har känts så väldigt lyxigt! Men nu har jag hamnar i nåt slags motsatslimbo. Jag suger i mig filmer som kämpar för att nå B…eller C….stadiet. Gärna slafsiga skräckisar. Gärna med skådespelare som aldrig gjort nåt av värde förut och antagligen inte kommer göra det sen heller. Jag har förstått att jag verkligen behöver båda världarna för att uppskatta helheten. Film kan vara så mycket. Himmel, helvete och allt där emellan. Just nu grottar jag ner mig i sophögar men jag tror det finns pärlor där med. Jag ger inte upp. Inte än.

 

1. Mello Del 3

Jag satt vid bordet bredvid melodifestivalaktuella Eddie Razaz på en restaurang härom veckan och blev inte det minsta starstrucked. Sekunden efter att jag får in min mat stampar Allan Svensson högljutt sönder sin ICA-påse i nån form av okontrollerad aggression några bord bort och då blir jag alldeles wooooooow. Pappan i Svensson Svensson gör alltså större intryck på mig än snygg-Eddie vilket kanske inte förvånar mig – egentligen. Å tredje sidan så är Martin Rolinski med i morgondagens deltävling och äntligen känns det som att tävlingen börjar på riktigt. För ingen kan väl på allvar tro att vi kommer skicka Sean Banan till stora finalen i Malmö?

Publicerat

Fredagsfemman # 53

5. Filmåret 2012 – bra eller anus?

Det har stötts och blötts en del om hur dåligt filmåret 2012 var och jag håller fast vid min ståndpunkt, förra året var rätt mediokert. Letar jag femmor får jag ta fram stora förstoringsglaset men det är ett desto jämnare och bättre år om jag ser till filmer som hamnat snäppet under. Många starka fyror som ska försöka brotta sig in på min bästa-lista, en lista som för övrigt är i det närmaste klar. Jag har ett par filmer kvar att se innan jag spikar listan helt men jag har bestämt datum för publicering. Söndagen den 4:e mars kommer den upp på bloggen.

 

4. Claire Danes

Efter att ha sett henne med löständer i Temple Grandin, efter att ha bannat mig själv att jag slutade se Homeland efter fem avsnitt av första säsongen (fast jag tyckte det var sjukt bra), efter att det slog mig att jag sett henne som Julia i Baz Luhrmanns Romeo + Juliet sjukt många gånger och efter att jag sitter och väntar på Bille August version av Les Misérables i vilken hon spelar Cosette så känner jag att här är en skådespelande kvinna jag skriver på tok för lite om. *disssccchhh* Jag klappar helt sonika till mig själv på kinden, flippar upp henne på fredagsfemman och påminner mig själv – återigen – om vilken GRYM skådis hon är!

 

3. Min nyfunna kärlek till podcaster

Det som började med Har du inte sett den?-podden fortsatte med att jag under december månads mörka kvällar lyssnade mig igenom samtliga avsnitt av Värvet samtidigt som jag återupptog en av mina äldsta och mest kära fritidssysselsättningar: att rita. En vägvinnande kombination. Satan så bra jag mår i både kropp och själ när jag lyssnar på samtal utan musik och reklam och samtidigt håller i  – och använder mig av – en riktigt skön svart penna. Den mest otippade vändningen i det hela hände när Värvet-avsnitten tog slut. Vad skulle jag lyssna på då? Podcastar är en djungel och eftersom jag bara lyssnar när jag går och lägger mig är jag rätt känslig för röstlägen och där gick Filip&Fredriks pod bort direkt. Så jag gjorde det superkonstiga, jag klickade på avsnitt 1 av Alex&Sigges podcast. Jag trodde mycket om detta men inte att det skulle vara genialt. Vilket det är. Varje gång. Att använda sig av det svenska språket så tydligt, klokt, smart och på-pricken som Sigge Eklund och Alex Schulman gör, det gör mig varm om inte i kroppen så väl i hjärnan.

 

2. Filmspana…..näääää. Mello Del 2 jue.

Det finns ingen situation i vilken Filmspanarna hamnar på andra plats så den här helgen får Melodifestivalen en hedrande silvermedalj. Förra veckans premiärsändning hade en del i övrigt att önska om jag ser till den manliga programledaren och dennes idoga läsande från manuskorten men vad spelar det för roll när superkvinnan Gina Dirawi är där och styr upp hela tjotaballongen. Duktig är ett ord jag tycker rätt illa om men Gina är verkligen det. Hon är duktig. Det är en ynnest att se henne i livesändningar. Håll fast henne SVT. Ge henne den lön hon kräver, ni har det tillbaka mångfalt.

 

1. Filmspanarträffen

Imorgon ska vi ses igen, vi som har film och ord som största hobby och det är min första lediga lördag på en hel månad. Vilken härlig dag det ska bli – på många sätt! Vänner, bio, mat, dryck och filmsnack en masse. Vad blir morgondagens röda tråd? Django?

Om du läser detta, har en filmblogg och känner dig nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Om du har en filmblogg och redan har bokat in skönt filmspanarlördagshäng  – vi ses imorrn!