Etikett: Melvil Poupaud

Publicerat

BY THE SEA

Tio år efter Mr. and Mrs. Smith kom By the sea. Det här är en film som känns helt otänkbar att den skulle ha blivit till om det inte varit för att Angelina Jolie och Brad Pitt klarat sina första tio år tillsammans och att dom är väldigt trygga med varandra. Historien handlar nämligen om ett gift par i djup kris.

Manuset är skrivet av Angelina Jolie och hon har regisserat filmen, dessutom är hon och Brad ensamma producenter samt spelar huvudrollerna. Det känns helt enkelt som att filmen är nåt slags hjärtebarn för dom båda.

Den amerikanska författaren Roland (Pitt) och hans till synes djupt deprimerade fru Vanessa (Jolie) beger sig till en liten fransk kuststad för att få lite lugn och ro och kanske hitta tillbaka till varandra. Roland behöver skriva på sin roman men dricker mest på dagarna. Vanessa behöver precis allt annat på jorden men ingenting är bra. Hon är negativ, ledsen, håglös, en ensam själ. Det enda som håller henne uppe är att hon upptäckt ett hål i väggen genom vilket hon kan spionera på dom nygifta lägenhetsgrannarna och deras vilda sexliv.

Det här är en skyndsamt långsam film. Historien går framåt i det enda tempo den kan, det vill säga sakta sakta sakta. Har man det minsta bråttom riskerar man kraftigt myr-kli i byxorna men känner man för ett kontemplatoriskt drama med våldsamt vackra människor i bild så är det här en perfekt film. Den utspelar sig i mitten på 70-talet och den känslan kan man inte ta miste på. Stora rökfärgade glasögon, scarves, håriga armhålor (givetvis bara på Braddan), en beige-brun färgskala där endast det turkosblå havet sticker ut.

Efter att ha sett filmen känns det nästan som att jag själv varit på semester en liten stund.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: LUCKY LUKE

Nåt av det allra bästa jag visste när jag var liten var att läsa seriealbum. Smurfarna, Tintin, Finn och Fiffi och Lucky Luke var favoriterna och det höll i sig långt upp i åldrarna. När jag sist kollade gillade jag det och nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg.

Den största skillnaden mellan då och nu är att jag nu vet att Bröderna Dalton heter Bröderna Dalton och inte Bröderna Dalltånn. Hur Lucky Luke uttalas visste jag redan som liten, trodde jag kanske jag ska tillägga för efter att ha sett den här filmen blir jag osäker. Lucky Luke på franska låter nämligen inte alls som det gör på engelska. Det låter fånigare och gulligare, lite som namnet på en väldigt hårig katt, en sån som är jättestor och toklurvig ända tills man tar fram vattenslangen och tvingar den bli blöt. Då är den inte så magnifik direkt.

Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga gestaltas på franskt vis av Jean Dejardin, killen som gav The Artist ett ansikte. Jean Dejardin är en höjdarkille! Han är jättebra, jättesnygg, jätteduktig och som någon som ska se i princip tecknad ut – med jättehög lugg och allt – är han jättetrovärdig. Filmen är snyggt filmad med coola kameravinklar och scenografiska lösningar men det blir tradigt i längden ändå tyvärr. Historien är tämligen ospännande och Bröderna Dalton är inte med. Men det som gör att filmen ändå är sevärd är just ”Lykki Lyk”. Han är cool, precis som i serierna. Jag blir nostalgisk glad bara av att se honom och den känslan räcker en bra bit.

Här finns filmen att hyra och den kan också ses gratis på Voddler.

Publicerat

En julberättelse

Om du tycker din familj har problem så skulle du se den här franska familjen.

Junon (Catherine Deneuve) har fött fyra barn varav tre är i livet. Den förstfödde sonen dog redan vid sex års ålder i en ovanlig sjukdom och hade endast kunnat överleva med hjälp av en transplantation. Ingen av släktingarna var kompatibla och ja, sonen dog mycket tragiskt och någonstans är detta ett ärr i familjen som inte vill läka.

Junon är gift med Abel (Jean-Paul Roussillon), en man som är väldigt lik en mänsklig padda och han håller sin hand över familjen lite som en Gudfader, fast en Gudfader i röd lammullströja.

Syskonen är inte alltför tajta, det äldsta barnet Elizabeth (Anne Consigny) har helt brutit med den mellanbrodern Henri (Mathieu Amalric) och den yngste brodern Ivan (Melvil Poupaud) är liksom bara…Ivan.

Som sagt, detta är ingen familj som är vana vid gemensamma söndagsmiddagar men när Junon blir sjuk och behöver en benmärgsoperation har familjen inget val. Dom måste samlas, både barn och barnbarn bör testas och det hela mynnar ut i en julhelg med hela familjen under samma tak.

På nåt sätt känns En julberättelse som den franska varianten av Fanny och Alexander, fast utan en fisande morbror och en elak präst. Egentligen har filmerna inga klockrena beröringspunkter annat än julen som tradition och kuliss och kanske till viss del längden på filmen (den här är 150 minuter).

En julberättelse börjar i full gas på ettans växel och efter en timme ungefär läggs femmans växel i direkt och jag hängde inte riktigt med i tempoväxlingen. Jag hade velat se mer som filmen var i början, jag gillade berättarrösten och snabba klipp och återblickar och dockteater. Kanske hade det blivit tjatigt i längden men hellre det än att det blev knappt styrfart på berättelsen.

Filmen är rätt skön ändå på nåt vis, den är tänkvärd och behaglig men det kryllar av  jobbiga karaktärer och jag kan inte säga att jag känner sympati för någon av dom. Tyvärr ska jag tillägga för jag tror att det är meningen att jag ska få det, jag vet inte bara för vem.

Ett julfirande är ett julfirande är ett julfirande, så även i Frankrike och så även på film.