Etikett: Meryl Streep

Publicerat

SUFFRAGETTE

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En ”måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en ”vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

Publicerat

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

Publicerat

Återtitten: IT´S COMPLICATED

I början av 2010 hade It´s Complicated svensk biopremiär. Jag skrev om den i april 2010 och förtjusades av i stort sett hela filmen även om sista tjugo minuterna gav mig klåda. Nu kändes det rätt att ge den en andra chans, jag gillar Meryl Streep mycket mer nu än jag gjorde då och Alec Baldwin har ju blivit mums-mums på gamla dar, jag skulle vilja se om ALLT han varit med i.

Så, jag gjorde slag i saken. Hyrde filmen på Itunes och bänkade mig med höstig filt och kaffe. Två timmars högkvalitativt MYS var vad jag hade sett framför mig.

Handlingen kretsar (fortfarande) kring ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre vuxna barn tillsammans och Jane (Streep) verkar inte ha kommit över sin ex-man Jake (Baldwin). Jake har gift om sig med en ung skrikig speta som har en otroligt irriterande skrikig unge vid namn Pedro. Man FATTAR att han behöver space för att inte bli galen.

Jane  äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus till ett mega-lyxigt-dröm-dito. Hon anlitar en arkitekt, Adam Schaffer (Steve Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken tänd på henne – igen – och dom inleder ett kk-förhållande.

Jane blir spattig och fnissig som den nyknullade dam hon är, Jake blir lugn och förtjust som den nyknullade snubben han är, Adam börjar gilla Jane men gubbfan kan ju inte ens LE så jag fattar inte vad hon ska se i honom och Jake vill mest bara ha sex och en tillvaro som inte stavas kaos och fertilitetsutredningar men han är tydligen intressant ändå för Jane, den där inbundne arkitekten.

Dom här åtta åren har tydligen gjort att jag med mina erfarenheter åldrats nåt grönjävligt. Jag kan inte riktigt se det supermysiga i historien längre. Jag kan absolut se varför hon vill ligga med Alec Baldwin men samtidigt, det är ju dömt att misslyckas, gamla rester gör sällan någon glad i längden. Och Steve Martin är helt fel i sin roll tycker jag. Han matchar inte dom andra två på något plan. Otroligt träig karl.

Självklart är detta fortfarande en BRA film och jag tycker som sagt mycket bättre om Meryl Streep nu än jag någonsin gjort men Jane är känns bara som en slags ”fastlands-Mamma-Mia-Donna”. Meryl fixar biffen jättebra och kemin mellan henne och Alec Baldwin är bra men det är ”nåt” som skaver.

Det där ”nåt” gör faktiskt att jag kommer omvärdera betyget och ge filmen ett nytt. Återstår att se hur filmen håller när jag ser den 2026.

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

 

Publicerat

Återtitten: MAMMA MIA!

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

Publicerat

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

Publicerat

THE GIVER

Meryl Streep, Jeff Bridges, Katie Holmes, Alexander Skarsgård, Brenton Thwaites, Taylor Swift och Emma Tremblay i rollistan. Det enda det betyder för mig (med facit i hand) är att inte ens sju intressanta namn kan göra en bra film om inte manuset håller.

Det här flummiga science-fiction-pretto-dravlet är verkligen totalt ointressant. Eller som Filmitch-Johan skulle ha uttryckt det:

”Man kan krydda skit med basilika och oregano men det spelar ingen roll, det är fortfarande skit”.

 

Publicerat

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

Publicerat

RICKI AND THE FLASH

Get ready for Ricki står det på filmaffischen. Get ready for WHAT? är frågan jag ställer mig. Eller, Get ready – varför då??

Varför behöver jag ”göra mig redo” för en över-medelålders ”rockersbrud” vars musikaliska uttryckssätt knappast ens kan ses som rock?

Ricki och hennes band The Flash är ett medelmåttigt kvarterskrogscoverband på sin höjd och skulle jag mäta min min puls under filmens musikaliska nummer skulle diagnosen antagligen bli att jag är medvetslös. Det är förlamande tråkig musik som spelas och det spelar ingen roll att bandet ”hottar upp sig” genom att trycka in dansbandscovers på Lady Gaga och Pink.

För såhär är det. Ricki (Meryl Streep) är en ”artist”, en trebarnsmamma som lämnade sina barn när dom var små till fadern (Kevin Kline) och lät honom ta allt ansvar för hon ”kan inte leva och andas utan musiken”. Girlpower? Feministisk förebild? Nä. Knappast. En Ingrid Bergman-klon kanske? Japp, till hundra procent.

Ricki är dessutom är en medioker sångerska som knappt kan försörja sig på musiken och än mindre spela gitarr även om jag som tittar förväntas TRO det. Meryl Streep är bra på mycket men INTE på att se bekväm och trovärdig ut med en gitarr på magen. Hon tittar lika mycket på strängarna som en tredjeklassare som tar sin första gitarrlektion framför en lärare med Stig Järrel-aura.

Den här filmen förbryllar mig så jävla mycket! Jag såg den för några veckor sedan på Malmö Filmdagar och jag valde att se den på grund av en recension jag läst där skribenten skrev att det var ”en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer” och att ” Cody (manusförfattaren Diablo Cody) är fantastisk på att nyanserat skildra komplexa kvinnokaraktärer, som inte enbart är publikfriande till sitt sätt, utan mer som folk faktiskt är, med både bra och dåliga egenskaper. Något som Ricki är ett fint exempel på.”

Det var längesedan jag höll med någon så lite som jag håller med denna recensent. I mina ögon kryllar nämligen filmen av närmast äckligt stereotypa kvinnokaraktärer med barnens fars nya fru som den värsta av dom alla. Maken till leende, förstående, verbal, förlåtande, oklanderligt vuxet agerande och samtidigt – givetvis – übervacker kvinna har jag aldrig skådat och hon är alltså allt detta TROTS att hon tvingats hantera Rickis omogna skitbeteende sen dom nu vuxna barnen var små.

Nää, jag köper ungefär till noll procent att det här är en må-bra-film. Det är rent larv, inget mer än det. Och vad är det för jävla trend att göra film av morsor som sätter ett gäng barn till världen och sen lämnar dom för att ”förverkliga sig själv” – och sen HYLLAS dessa kvinnor för sitt beteende?

Jag ÄLSKAR verkligen människor som lyssnar på sin inre drivkraft och försöker leva sina liv på sätt som gör dom lyckliga MEN när det görs på bekostnad av barn så kan jag bara inte klappa händerna – och det gäller oavsett kön på föräldern. Det är INTE skuldbeläggande och bestraffning av just kvinnor så don´t go there.

Får Meryl Streep en tröttsam oscarsnominering för den här rollen kommer jag att hånskratta. Rick Springfield (som hennes pojkvän) gör däremot en väldigt fin rollprestation. Han KAN dessutom spela gitarr på riktigt.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes tankar om filmen.

Publicerat

INTO THE WOODS

Jag tycker om musikaler. Normalt sett.

Jag tycker om Anna Kendrick. Alltid.

Jag hyser mer och mer respekt för Emily Blunt ju fler filmer jag ser henne i.

Chris Pine. Hahaha. Chris Pine.

Johnny Depp borde pensionera sig. Typ igår.

Och Meryl Streep. Meryl Streep! MERYL STREEP? Mitt förtroende för oscarsjuryn är numera noll och ingenting efter att dom nominerat Meryl Streep för Bästa kvinnliga biroll för just den här filmen.

Allt detta sammantaget gör Into the woods till en helt enkelt episk skitfilm.

[Okej, jag inser att det kan finnas nån läsare som undrar lite mer ingående varför filmen inte riktigt föll mig i smaken. I en bra musikal, i dom flesta musikaler, finns en eller ett par ”låtar” som återkommer i historien, toner som får mig som tittar i rätt stämning. Into the woods bjuder på noll och ingenting av detta. Långa långa låååånga musikaliska sjok av samma urtråkiga toner, ingenting som berör annat än att jag blir förbannad av dess uselhet. Lägg till att det är en synnerligen blek berättelse som är otroligt trist filmad, herregud, det finns inga förmildrande omständigheter när det kommer till betyget. Inga alls.]

Movies-Noir har också sett filmen. Måtte han för filmens skull ha mer tålamod än jag. Läs här får du se.

Filmitch tyckte ungefär som jag.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Patricia Arquette — Boyhood
.
Det är alltid roligt att få upp ögonen för skådespelare jag inte har någon särskild relation till. Patricia Arquette har i min värld – fram tills nu – varit en jaha-skådis, någon jag har sett i massvis med filmer men egentligen aldrig tyckt varken bu eller bä om. Inte bra, inte dålig, ingenting liksom. Boyhood blev som en Patricia Arquette-pil rätt in i mitt hjärta, jag tycker jättemycket om henne nu. Wow!
.
.
.
Laura Dern — Wild
.
Den här nomineringen är heeeelt obegriplig och beviset för vilket svagt år det är för just denna kategori. Laura Dern är med så minimalt lite i Wild och när hon är med tycker jag inte hon är något speciellt. Jag har inget mer att tillägga så jag går vidare.

.

.

 

Keira Knightly — The Imitation Game
.
Och nu tänker jag hänvisa till texten här ovan och helt enkelt gå vidare innan det blir hardcore-smutsigt här.
.
.
.
.
Emma Stone — Birdman
.
Vilken härligt skriven karaktär, perfekt för Emma Stone! Här fick hon lite andra saker att bita i än i dom andra två filmerna hon gjorde 2014 (The Amazing Spider-Man 2 och Magic in the Moonlight) men vilken roll hon än spelar så gör hon det otroligt bra. Scenerna i Birdman med Emma Stone i bild är magiska tycker jag.
.
.
.
.
Meryl Streep — Into the Woods
.
Den här nomineringen känns som ett avsnitt av den gamla SVT-humorserien ”Har du hört den förut?”. Tradigt så man dör. Kan Meryl Streep visa sig på film UTAN att bli Oscarsnominerad?
.
.
.
.
Stora delar av denna kategori känns just i år som pytt-i-panna. Gamla rester som kryddats till i ett försök att bli nåt annat än det egentligen är. Tyvärr måste jag tillägga. Det är synd, det är tragiskt, det är väl SJÄLVA FAN att det inte finns fler bra skrivna, spännande kvinnliga biroller! Jessica Chastain och Anne Hathaway kunde mycket väl ha blivit nominerade istället för Dern och Knightley även om jag tycker att det bara var Matthew McConaughey av Interstellar-rollerna som var riktigt jävla bra. Jessica Chastain hade även förtjänat en nominering för The Disappearence of Eleanor Rigby:Them samt givetviiiiiis Rene Russo för Nightcrawler. Hur fan kunde juryn missa Rene Russo???
.
Äh! Hur jag än vrider och vänder på det så är denna kategori inte det minsta spännande i år. Det står mellan Patricia Arquette och Emma Stone och jag kommer jubla vem av dom som än vinner. Mitt hjärta röstar dock på Patricia, Emma Stone kommer få så många fler chanser på en statyett.
.
Movies-Noir presenterar också dom kvinnliga birollerna på sin blogg idag. Här hittas hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras kategorin Bästa manliga huvudroll.
.
.
Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Jag går emot den stora och eniga strömmen när jag säger att jag inte tycker Blue Jasmine är en särskilt bra film. Cate Blanchett däremot, visst är hon jättebra i huvudrollen men ändå….jag vet inte… det är det där med personkemi. Det klickar inte.

.

.

.

Amy Adams – American Hustle

Amy Adams är ingen självklar favorit för mig men heller ingen jag medvetet undviker. Jag måste dock erkänna att dom tre stora roller hon gjort under 2013, som Lois Lane i Man of steel, som Amy i Her och som Sydney Prosser i American Hustle, imponerar stort på mig. Det går inte att förstå att det är samma tjej!

.

.

.

Sandra Bullock – Gravity

Det är mest ögon genom en rymdhjälm som man ser – men vilka ögon! Om Sandra Bullock ringde och ville bli min bästa kompis skulle jag svara JAAA på en sekund.

.

.

.

Judi Dench – Philomena

Om Judi Dench ringde och ville bli min mormor skulle jag också svara JAAAA på en sekund. Hon känns så genuin, så fin, så hygglig. Tänk att ha henne sittandes på sängkanten läsande Mio min Mio otröttligt och med inlevelse. Fan, jag vill krympa, jag vill bli liten igen.

.

.

.

Meryl Streep – August: Osage County

Det är liiiiite gäsp-varning på att Meryl Streep blir Oscarsnominerad, hon blir det bara hon filar naglarna i bild men här är hon riktigt bra. Samtidigt, hur bra hon än är i den här filmen så hade jag hellre sett någon annan ragata i rollen som Violet Weston.

.

.

Fem skådespelare som alla förtjänar en nominering. Ett par personliga favoriter som jag gärna ser med en liten guldgubbe i handen. Jag hoppas Sandra Bullock kammar hem statyetten men det är enbart mitt hjärta som talar nu. En skådespelarinsats som jag tycker saknas här är Emma Thompson i Saving Mr. Banks. Hon var jättebra där, bra mycket bättre än filmen. Vem vinner då? Jag tror faktiskt Cate Blanchett. Tyvärr.

Här är Movies-Noirs tankar om denna kategori.

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

NÄRA & KÄRA

Vad kan vara ett bättre filmtips några dagar före dopparedagen än en film med den svenska titeln Nära & Kära? Är det inte just detta julen handlar om, eller borde handla om? Umgås med nära och kära, familj och vänner under tre lediga dagar utan tider att passa och andra tråkiga måsten.

Filmen Nära & kära handlar inte om julen men väl om relationer, även det en nog så viktig punkt under julen. Relationer mellan nära och kanske-inte-sååå-kära-som-man-ändå-ska-fira-jul-med kan vara knivigt och jag tror att det är många i vårt avlånga land som hellre biter sönder insidan av käkpartiet än att förstöra en julmiddag genom att dryfta åsikter i känsliga frågor.

Men nu handlar inte Nära & kära så mycket om sönderbitna käkar, mer om kärlek, drömmar, längtan, mammor, terapi och nojjan över att vara tillsammans med någon som är femton år äldre/yngre än en själv. Dessutom bjussar filmen på en skön liten twist som var väldigt otippad för mig eftersom jag inte läst så mycket om filmen innan jag såg den.

En kollega sa häromdagen att det slagit henne hur jäkla dålig skådis Uma Thurman är. Efter lite eftertanke är jag beredd att hålla med henne. Uma Thurman är ingen bra skådespelare men hon är bra på att spela cool (Kill Bill till exempel). Men i vanliga roller spelandes ”vanlig tjej” är hon inge vidare. Därför blev jag glad när jag såg den här filmen och faktiskt kände att hon funkar fint trots avsaknad av gul motorcykeloverall eller andra figurnära kläder. Att Meryl Streep glider in och snor hela showen i varje scen hon är med i förvånar mig föga. Meryl är ju….Meryl.

Nära & kära är en trevlig bekantskap, en anspråkslös mysig liten film som liksom halkat mellan alla stolar som finns. Och den funkar fint tillsammans med julmust och skinkmacka i väntan det riktiga julmyset.

 

Publicerat

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Publicerat

HOPE SPRINGS

I mitt dagliga arbete träffar jag ofta par som passar in i mallen ”hur faaaaan är det möjligt att den där ocharmiga potatissäcken har en fru så cool som hon?” Det är ytterst sällan jag ser det motsatta, snygga, humoristiska män som är gifta med Mama T-rex. Tyvärr. Den motsatsen är nämligen ganska befriande som omväxling.

Men, tyvärr igen, även hos par med äktenskapstycke verkar det i 99% av fallen finnas en curlande fru i ena ringhörnan, nästan oavsett ålder. Det gör mig rädd samtidigt som det gör mig glad att folk faktiskt skiljer sig när dom kräks på varann nuförtiden. Det är okej liksom. Tills döden skiljer oss åt behöver inte nödvändigtvis betyda detta bokstavligt talat. Det kan lika gärna betyda tills jag kräks vid blotta åsynen av dig. Men när viljan finns men det inte är nog vad gör man då?

Kay (Meryl Streep) har varit gift med Arnold (Tommy Lee Jones) i 31 år. Arnold  är en såndär man som är som män är mest om jag ska vara spydig men ändå lite sann. Jag har nämligen träffat många Arnolds i mitt liv (ja, träffat, inte nödvändigtvis dejtat).  Beiga, inskränkta, rädda, mentalt små, sura, muttrande, såna som tror att äktenskapet är en garanti för att ha sitt ”på det torra” resten av livet utan att behöva dra sitt strå till stacken. Jag har träffat många Kays också. Kvinnor som vill ha ut mer än dom får av förhållandet och som kämpar sig blå för att nå dit, för att nå fram till den där igloon dom är gifta med.

Nu finns det såklart även beiga kvinnor och levande män som försöker få liv i halvdöda fiskfruar, jag veeeet det. Måste bara tillägga det så det inte missförstås. Jag vet, jag fattar, jag är inte SÅ inskränkt. Vill bara få det klarlagt här och nu.

Even great marriages have terrible years. Så säger Dr Feld (Steve Carell) till Kay och Arnold när dom (=hon) sökt hjälp för att dom ska hitta tillbaka till varandra och till någon form av fungerande intimitet. Även dom bästa äktenskap har skitår. Gäller motsatsen? Även dom sunkigaste äktenskap har bra år? Jag blir inte klok på relationer och jag vet inte om det finns nån som blir det – egentligen. Det handlar nog mer om att bestämma sig för vad man tycker är okej eller inte och hur mycket ens okej och inte okej är värda. Kay funderar, Arnold inte så mycket. Annie Lennox sjunger, David Frankel (Djävulen bär Prada) regisserar och jag sitter med vimpeln i soffan och ropar RUN KAY, RUUUUUUN alternativt BEHAVE ARNOLD, SKÄRP DIG OCH VISA LITE STAKE!