Etikett: Meryl Streep

Publicerat

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.

Publicerat

Veckans klassiker: MITT AFRIKA

Det finns filmer som är hederligt tråkiga. Alltså jag menar sådär vanligt tråkiga att normalt filmintresserade personer skulle trycka på stoppknappen och välja en annan film.

Sen finns det filmer som är så tråkiga att klockorna stannar. Det är filmer ”vanligt folk” inte ger mer än en kvart av sin tid men såna som jag genomlider från A till Ö för att kunna skriva en rättvis recension efteråt.

Den tredje varianten av trista filmer är dom som är så tråkiga att klockorna inte bara stannar utan klockorna själva önskar att nån vänlig själ kunde proppa dom fulla med sprängdeg och sen tutta på och göra majbrasa av dom. I den kategorin hamnar dagens klassiker, den sjufaldiga oscarsvinnaren från 1986: Mitt Afrika.

Sydney Pollack fick pris för Bästa regi, filmen vann Best picture-kategorin och Meryl Streep var nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (men vann inte) som den danska baronessan Karen Blixen som blev kenyansk plantageägare. Robert Redford spelar den manliga huvudrollen. Hela filmen är som en färgkarta av jordiga kulörer. Mysigt? Ja, kanske. Harmoniskt? Mmmm, eventuellt. Tråkigt? Ja, nåt så inihelvete!

Jag tittade i min filmbok och hittade informationen att jag såg Mitt Afrika på bio 1986. Den fick  – då – en trea av mig. Jag kan inte för mitt liv fatta hur jag tänkte men jag var kanske färgad av hajpen. Det var en storfilm när den kom, Meryl Streep var STÖRST av dom alla, Robert Redford ansågs fortfarande vara ”snygg” och Sydney Pollack var en intressant regissör. När jag stoppar i filmen i DVD-spelaren märker jag ganska snart att jag inte minns ett jota av filmen utom just färgerna – det torra gulgröna – när filmen är slut känner jag att jag inte tagit till mig ett dyft. Jag är helt nollställd. Jag var så uttråkad under mittendelen av filmen att jag försökte framkalla ett nageltrång för att roa mig själv och hur jag lyckades hålla mig vaken vet jag inte. Åtta koppar kaffe hjälpte nog till.

Näe. Usch.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 33: Filmscener som förändrat min syn på mig själv

5. If I can change and you can change – everybody can change!

Att det inte går att lära gamla hundar att sitta är ren bullshit. Det gäller bara att hunden själv känner att den vill lära sig sitta. Slutscenen i Rocky IV bevisar mycket för mig, den bevisar att ingenting behöver vara skrivet i sten, att även om man är i underläge så kan man vinna, att ingenting är omöjligt och att kärleken – hur man än vrider och vänder på det – är störst av allt.

 

4. Dom finns, dom finns på riktigt! Jag har sett dinosaurier på riktigt!

Jag har alltid haft en väl utvecklad fantasi, ibland kanske till och med lite för bra. Jag kan se snömän och järnjättar och gigantiska bläckfiskar och sabeltandade anacondas lite överallt, ibland är det jobbigt och ibland ganska härligt. När den allra första dinosauriescenen dök upp i Jurassic Park trodde jag att jag skulle bajja i byxan. Jag behövde inte fantasin, jag behövde bara titta med stora ögon och hänga med på äventyret. Dinosaurier! Bara sådär! Jag har sett dom alldeles i verkligheten och jag var spattig ett långt tag efteråt. Det vete tusan om det gått över än förresten.

 

3. Keep going!

Slutscenen i Thelma & Louise har allt. Trots att det inte på nåt sätt är ett lyckligt slut så kändes det så för mig. Den där scenen gav mig ett jävlaranamma i magen som jag saknat innan, jag fick en tro på mig själv och en storjävla spark i arslet att göra nåt bra av mitt liv och den känslan har suttit kvar i tjugo år.

 

 

2. I´m sorry Winston!

I Cast away visar Tom Hanks med all önskvärd tydlighet hur twistad i skallen man kan bli av ensamhet. Volleybollen Winston blir hans bästa vän på den öde ön och denna scen lärde mig att hur icke social jag än inbillar mig att jag är och hur skönt jag än tycker att det är att gå på bio ensam så är det väldans viktigt och mental medicin att ha levande, sköna, snälla, vettiga människor runt omkring mig.

 

1. Liten blir stor

Jag har alltid sett på mig själv som en rätt igenom ickenostalgisk människa. Jag tittar bakåt men med krassa ögon, jag kan tycka att mycket jag gjort har varit konstigt och dumt men jag ångrar inget och jag tycker aldrig det är jobbigt med förändringar. Det är inte sant, inte på en endaste fläck och det blev jag – och mina barn – fruktansvärt medvetna om när vi gick och såg Mamma Mia och jag började fulgråta alldeles hysteriskt när Meryl Streep sjöng Slipping through my fingers. Den här scenen har lärt mig massor om mig själv, på många plan och den lärde mina barn att vuxna visst kan gråta på bio och att dom kanske inte vill vara med när det händer nästa gång.

 

Sen vill jag passa på att skicka ett fyrfaldigt leve och en stor virtuell cheesetoast till min bloggkollega Sofia som fyller 40 år idag. GRATTIS! Hoppas du får en jättefin dag!

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga huvudroll

Glenn Close är en skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett film egentligen. Hon kan koka kaniner (i Farlig förbindelse), hon kan vara polischef (i The Shield), hon kan dra in magen och gå i korsett (i Farligt begär), hon kan vara elak kärring bland en massa hundar (i 101 dalmatiner) och nu spelar hon kanske det svåraste av allt: man.

Filmen heter Albert Nobbs och hade hon inte haft en solklar vinnare mot sig i startfältet så skulle hon definitivt kunna vara en vinnare, jag unnar henne det efter sex nomineringar, men jag är rätt säker på att årets pris kommer gå till en kvinna som redan 1986 var uppe i samma antal som Glenn Close är nu.

 

Viola Davis , hade hon ens en huvudoll i The Help (Niceville)? Jag är tveksam, jag är tveksam till alltihop. Till henne som skådespelare, till om hon är bra nog att få en nominering, till filmen OCH till om hon är placerad i rätt kategori.

Jag har inte mer att säga till att jag hoppas – och tror – ungefär noll procent att hon vinner.

 

 

 

 

Rooney Mara kom från ingenstans och knep rollen som ”alla” ville ha. Lisbeth Salander är en tjej som ur hollywoodsynpunkt sett är rätt ovanlig men sedd genom mina synthklubbsögon så är hon inte så tokudda. Jag har träffat på ganska många som ser ut som hon och det innan Stieg Larsson tog stilen och gav den ett namn.

Nåja. Rooney Mara gör det hon ska i  The Girl with the Dragon Tattoo men jag kan ändå inte låta bli att känna att hon är en kopia, att Noomi Rapace är originalet. Det finns inte en chans i världen att hon kan vinna men för filmens skull är det ju alltid bra med PR.

 

 

Meryl Streep, vilket jäkla unikum hon är! Finns det någon roll hon INTE kan spela övertygande? 17 oscarsnomineringar (varav två vinster) senare är hon nu nominerad för något som kan vara hennes liv roll.

Att spela en verklig människa måste vara bland det svåraste en skådespelare kan åta sig att göra. Att plagiera manér, röstläge, rörelsemönster, att sminkas nästintill oigenkännlighet och ändå kunna agera med känslighet. Meryl Streep klarar allt detta till perfektion i sitt porträtt av Margaret Thatcher, järnladyn.

Jag hoppas och tror rätt bombsäkert på att Meryl Streep får sin tredje Oscarsstatyett på söndag natt och hon är SÅ VÄL VÄRD DEN.

 

Michelle Williams har en lika svår nöt att knäcka som Meryl Streep här ovan eftersom även hon spelar en person som faktiskt funnits på riktigt: Marilyn Monroe.

Det här är Michelles tredje nominering, förra året fick hon en för Blue Valentine och 2006 för sin roll som Alma i Brokeback mountain.

Vilket år som helst hade hon kunnat vara en lågoddsare som vinnare men inte i år. Meryl är en på tok för hård nöt att knäcka

Mitt vinnartips är alltså (om du missat det): Meryl Streep

Publicerat

JÄRNLADYN

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är mer säker än någonsin på min åsikt: tuggummi är ett satans gissel som borde förbjudas!

Bortsett från mängden småfåglar som årligen dör med en osmaklig klump uttuggat gummi mellan över och undernäbben så har detta påfund återigen retat gallfeber på mig i timmar i en biosalong.

Förhandsvisningen av Järnladyn var full till sista plats. Jag går ensam och sitter mellan en kvinna som gäspar sig igenom filmen och en äldre man som tuggar frenetiskt och med öppen mun på nåt han köpt i storpack på Apoteket. Det luktar ingen särskilt om tuggummit men nåt rätt gör den för salivavsöndringen är enorm om jag förlitar mig på ljudet.

Jag hade inte särskilt höga tankar om Järnladyn, inte som film betraktad. Att Meryl Streeps förvandling till Margaret Thatcher, en av världens hårdaste politiska kvinnor, är makalös är givetvis solklart men att även filmen skulle vara det slog mig aldrig som en möjlighet.

När filmen börjar är Margaret en gammal kvinna som har smugit sig ut från sitt eget hem för att köpa mjölk. Hon är vimsig, hon ser i syner, hon är glömsk och hon behöver hjälp med att sköta det dagliga runt omkring. Maken Denis (en imponerande Jim Broadbent) är död men för Margaret är han både vid liv och vid god vigör och fungerar utmärkt som sällskap i hemmet. Dottern Carol (Olivia Colman) kommer ofta och hälsar på och upphör aldrig att ta åt sig av mammans sarkasmer.

Det står klart väldigt tidigt att Margaret Thatcher har varit en världspolitikens kvinna mer än en närvarande mamma och god fru men det är så hon har velat ha det. Redan som ung när Denis friade var hon ärlig med sina tankar om att aldrig bli en kvinna som diskar, städar och tar hand om barn. Denis visste vad han gick in i och han gjorde det med öppna ögon. Vad han såg var exakt vad han fick även om han just då kanske inte kunde ana att kvinnan han älskade skulle bli premiärminister.

Filmen liksom spelar sig igenom hennes liv som Linda Lampenius på sin fiol. Det är lite hit och lite dit med stråken, ibland får jag se lite mer, ibland skymtar händelser och människor bara förbi men den röda tråden filmen igenom är MÄNNISKAN Margaret och DET var jag oförberedd på. Min syn på henne innan filmer var att hon var ett svin, en människa som likt en diktator gick över lik för att nå sina mål och om det dog några gruvarbetare eller argentinare på vägen så spelade det ingen roll. Min syn efteråt är mer nyanserad.

Gubben bredvid mig fortsätter tugga. Jag tänker ”Vad skulle Margaret ha gjort?” och genast börjar det rycka i armbågen. Ett hårt och snabbt slag med armbågen över nästan borde få tyst på´n men skulle Fru Thatcher verkligen ha brukat våld för att få igenom sin ståndpunkt? Ja, det skulle hon, det är jag säker på. Både våld och krig. Falklandskriget är det första krig jag har nyhetsminnen från som liten och där var hon inblandad ända ner till fotknölarna.

Jag har en stor beef (en hang-up på ren svenska) både i verkligheten och på film och det är när gamla människor summerar sina liv och är med om att deras livskamrat går bort. Jag får ett tryck över brösten som är rent överjävligt och jag börjar i princip alltid gråta. Det är så satans jobbigt att se för jag vet att trots att det för mig – på pappret – är många år dit så går tiden så infernaliskt fort så snart är jag där och ska säga hejdå till alla och summera mitt liv. Jag försöker fokusera på att det är Margaret Thatcher jag tittar på, att det är hennes liv som börjar ta slut, att det är hon som varit en tveksam mamma och därför inte får träffa sin son fast det är hennes mesta önskan för han vill inte hälsa på henne, men det går inte. Fokusera my ass liksom. Inte ens ett klaffsigt jävla tuggummi (eller prova tio eller tjugo) hjälper. Jag hamnar i ful-gråt-mode. Det är inte så kul, inte när jag sitter inklämd mellan främlingar och helst skulle vilja snyta mig i armvecket.

Filmen tar slut men inte tårarna. Att gråta i minusgrader gör ont. Det är som att blinka ut diamantliknande iskristaller. Jag gråter hela vägen till P-huset och hela bilresan hem, det slutar inte. Den där blicken hon har när hon lägger på telefonluren och inser att hon antagligen aldrig mer kommer att få se sin son, den blicken förföljer mig. Likaså sista scenen. Satan, sista scenen. Där nånstans är beviset att det inte spelar så stor roll hur viktig man varit för sitt land och hur mycket förändringar man åstadkommit i världen, när det kommer till kritan så är det bara dom närmaste människorna som är viktiga, dom man har en förmåga att genom livet ta för givet.

En mindre blödig människa än jag kommer säkert att kunna se Järnladyn för vad den är: en riktigt jättebra film.  En helt oblödig människa kommer inte tycka den är sorglig alls. En blödigare människa än jag behöver professionell hjälp för att ta sig igenom filmen – alternativt ett storpack V6 från Apoteket. Då hamnar i alla fall fokus på något annat när det känns som värst.

I subgenren ”Filmiskt porträtt av en väldigt känd person” så är Järnladyn det absolut bästa jag sett. Att få med alla delar i ett helt liv på detta sätt måste vara jättesvårt men regissören Phyllida Lloyd har prickat in alla rätt. Precis alla.

Publicerat

BROARNA I MADISON COUNTY

Det var på Bali vi först fick kontakt, jag, Francesca och Robert Kincaid.

Jag hittade ett tummat ex av Robert James Wallers bok kvarglömd på ett litet bord i hotellfoajén och den slank ner i min strandväska då jag inte hade nåt vettigt att läsa den dagen under solen. Det var dag tre av fjorton och jag hade redan bränt mig och då skugga inte är vardagsmat på Bali passade en liten bok mer än perfekt, i alla fall för att skyla mitt svidande kräftröda fejs.

Förmiddagen går, det är lunch med salt omelett och nypressad mangojuice och när eftermiddagen går mot kväll är boken utläst. Tårarna rinner som små aggressiva  floder längst kinderna och sved det inte där innan så gör det det nu. Hur kunde jag bli så berörd av en simpel überromantisk liten bok? Den kändes som vilken Harlequinpocket som helst i min hand och det är inget som brukar intressera mig nämnvärt, än mindre rocka min värld men nu ligger jag där på stranden på andra sidan jorden och tycker att livet är ganska så orättvist, i alla fall sett ur romanfigurernas synvinkel. Mitt eget liv har jag inget emot just nu, inte alls.

Två veckor senare landar jag i Australiens västra storstad Perth och bor på ett motell som ligger väldigt nära en biograf (samma biograf som visade Nätet). Sista kvällen innan avfärd mot Alice Springs ser jag att dom byter filmaffischer vid entrén. The Bridges of Madison County. Min bok, min lilla ledsna bok har blivit film! Meryl Streep som Francesca! Clint Eastwood som Robert Kincaid? Okej att jag varit borta från civilisationen ett tag och inte hållt mig filmiskt uppdaterad men det här hade jag missat helt. Självklart köper jag biljett till premiärföreställningen och där och då satte Clint Eastwood en ny standard för vad en romantisk film är för mig.

Broarna i Madison County är en film som får mig att tro på evig kärlek trots att realisten i mig säger att den inte finns. Broarna i Madison County är en film som fick mig att fota broar under hela min månad i Australien och när jag kom hem och skulle visa mina reseminnen för kompisarna satt dom som fågelholkar och undrade vad som var så speciellt med till exempel stenbron Batman Bridge?

Broarna i Madison County får mig att känna att ingenting är för sent, att det är inte så farligt att åldras, att det kan finnas kärlekspusselbitar där man minst anar det och att det är väldigt dumt att vara rädd.

När jag sitter där i filmmörkret minns jag att jag tänker att Clint Eastwood är väldigt gammal och kanske snart ska dö. Det var 1995, sexton år sedan och han lever och frodas alldeles utmärkt fortfarande men för en 23-åring som jag kändes han väldigt gammal. Jag vet att jag kände mig extra ledsen för att tiden liksom runnit ifrån honom, han hade inte tid att vänta på Francesca, han skulle ju snart dö och varför fattar hon inte det? Varför följer honom inte bara med honom och lyssnar på sitt hjärta? Varför är hon så jävla….lojal? Det är ingen som tackar henne för att hon lever resten av sitt liv alldeles olycklig och suktandes efter någon hon kunde få men valde bort.

För mig är det här den ultimata kärleksfilmen och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin mer kommer reagera lika starkt för en romantiskt drama. Den spelar på alla mina känslosammaste strängar, olycklig kärlek, aldrig-mer-prylen, passion, död, längtan, ja allt det där som är jobbigt och fint på en och samma gång.

Kärlek är inte mer innerligt än såhär. Det här är på riktigt. Köksscenen är alldeles underbar hjärtklapprande filmhistoria och hårdingarnas hårding Clintan visar att en man med kevlarhud faktiskt kan ha varm chokladfudge på insidan. Sen har vi ju musiken med, det fina soundtracket som Clintan både skrivit och spelar själv. Lyssna, njut och gråt en skvätt, sen känns det bättre – jag lovar.

Det tog mig två år av vånda att skriva den här recensionen men nu är det gjort, nu kan jag släppa Broarna i Madison County. Nu hoppas jag på att någon som inte sett filmen läser det här och ser den och kanske får en filmupplevelse utöver det vanliga precis som jag fick.

Publicerat

Lejon och lamm

What do you stand for?

What do you fight for?

What do you live for?

What do you die for?

Denna films tagline är en av dom vettigare jag sett. Fyra tänkvärda meningar som det tar en stund att fundera ut svaret på. Lite lurigt faktiskt, spännande frågor och jag tror att det finns lika många svar som det finns människor på jorden.

Filmen kretsar kring tre personer: den konservative senatorn Jasper Irving (Tom Cruise) som desperat har kommit på ett nytt sätt att vinna kriget mot terrorismen, där på plats i Afghanistan, professorn Stephen Malley (Robert Redford) är humanisten (socialisten?) som desperat försöker få den begåvade men skoltrötte eleven (Andrew Garfield) på bättre tankar och den cyniska skjutjärnsjournalisten Janine Roth (Meryl Streep)  får ensamrätt på nyheten om Irvings krigspropaganda och förväntas sluka den med hull, hår och utan motfrågor så som massmedia alltid gjort och alltid gör.

När jag ser filmen är jag ganska trött, både för att jag egentligen behöver sömn och på amerikanska moralpredikningar. Jag orkar inte se Stars and stripes fladdra i vinden och höra hur hallelujah-fantastiskt USA är och hur ovärdiga muslimerna är även om dom befinner sig i sitt eget land. Jag är så trött på allt det här att jag tror mig se en annan film än den som faktiskt visas på TV:n framför mig. När eftertexterna rullar och jag somnar har filmen försvunnit helt och jag tror mig ha sett något allmängiltigt och hollywoodaktigt och gäsp, yada yada, standard-politiskt-navelpetande.

Jag vaknar på morgonen, börjar skriva den här recensionen och känner instinktivt att jag nog har missuppfattat en hel del. Vissa frågor snurrar i skallen och jag kan inte ge mig själv några vettiga svar. Det här är en film som jag tycker  förtjänar en plats i en filmcirkel där 4-5-6-7 personer diskuterar den efteråt och dryftar idéer. Men nu har jag har ingen filmklubb, han jag såg filmen med är på jobbet, så…what to do? Jo, jag ser om filmen!

Nittio minuter senare sitter jag vid datorn igen i ett (desperat) försök att samla mina tankar. Lejon och lamm är ingen enkel film. Den kryllar av frågor, den ger inga svar, inga andra än möjligtvis den att ”det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls” och framförallt är den inte alls lika moraliskt sliskig som jag tyckte vid första tittningen.

Tom Cruise briljerar som den tandblekte och utseendemässigt oklanderliga senatorn och Meryl Streep är ifrågasättande tant på det sätt som bara Meryl Streep kan. Den scen som etsar sig fast mest hos mig utspelar sig i en aula när två av Malleys elever ska hålla föredrag om USA´s engagemang i världen, samma två elever som lite senare i livet blir utskickade på en illa genomtänkt krigsmanöver bestämd av en viss senator Irving.

What do you stand for? What do you fight for? What do you live for? What do you die for? Vad filmens regissör Robert Redford tror det vete fåglarna men det känns som att han mest vill skrika ”TÄNK SJÄLV OCH FÖR HELVETE  – GÖR NÅT!” samt att skriket är väldigt riktat mot sina egna landsmän.

Det här är alltså en film som gick från en svag trea till en stark fyra på tolv timmar och fan vet vad som skulle hända om jag såg om den igen. Vilket jag kommer göra. Så småningom. Garanterat.

Publicerat

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.

Publicerat

JULIE & JULIA

Julie (Amy Adams) jobbar som telefonist på ett försäkringsbolag och får verbal skit i öronen hela dagarna. Hon är gift med en gullig kille och dom har precis flyttat till en risig lägenhet i Queens. Hon har vänner hon inte gillar och som inte gillar henne och när hon närmar sig 30 känner hon ångesten bubbla över. Hon måste göra nåt med sitt liv!

Julia Child (Meryl Streep) flyttar till Paris på 1950-talet med sin man som fått jobb på ambassaden. För att göra något vettigt om dagarna passar hon på att gå en kurs i professionell matlagning eftersom hennes väsen är helt och hållet uppslukad av mat. Hennes dröm är att undervisa i matlagning men hon träffar på två kvinnor som håller på att göra en fransk kokbok på engelska och dom virar in energiska Julia i ett nafs.

I lägenheten i Queens kommer Julie på vad hon ska göra för att må bättre. Hon ska ägna sig åt sina två hobbys: skriva och laga mat. Hon letar fram sin favoritkokbok – Mastering the Art of French Cooking av Julia Child – och bestämmer sig för att på 365 dagar laga sig igenom denna bok och samtidigt blogga om det.

Filmen Julie & Julia är baserad på boken med samma namn skriven av verklighetens Julie och passagerna i filmen som handlar om Julia Child är baserade på en massiv brevväxling mellan Julia själv, hennes man och Julias brevvän i USA.

Alltså, det här är ett oklanderligt hantverk och Meryl Streep är Meryl Streep, men det är rätt händelsefattigt. Det är som att köra 50 mil på farthållare i innerfil på motorvägen. Det tuffar på i lagom tempo, det är lite puttrigt och gulligt och så, men det brinner liksom aldrig till. Det blir aldrig intressant.

Klart det är en film man kan se i brist på annat, men nån klassiker blir den aldrig.

Publicerat

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.