Sex nyårsaftnar i sträck gjorde jag en lista till mig själv bestående av tio punkter, tio saker jag skulle vilja göra och/eller klara av under året som kom. Det kunde vara allt mellan att köpa mig ett par skridskor och åka med dom, gå på salsakurs, åka på oplanerad bilsemester dit näsan pekade, skriva en bok, själv renovera badrummet och få min firma att öka en viss procent i omsättning men det kunde också vara att försöka överkomma min allra största fobi genom att klappa en orm.
365 dagar senare gjorde jag det. Nyårsafton året efter med listan för ännu ett år färdigskriven i fickan. Det var den enda punkten jag inte hade bockat av och vitsen med dessa listor var ju att testa mig själv, att få arslet ur vagnen och göra sånt jag annars inte hunnit/gjort/prioriterat/vågat, självklart kunde jag inte tolerera att misslyckas med detta, inte med en orm så nära som i min bästa väns vardagsrum hundra meter bort.
Hon lyfte ut den 150 meter långa tigerpytonormen (med en diameter på 90 cm – minst) från terrariet, den räckte från ena änden i det stora vardagsrummet och nästan ut i köket och där i köket stod jag med nedkissade byxor, tunnelseende och handsvett som skapade frätskador på parketten. Jag visste att jag inte hade nån återvändo. Visst, jag kunde lägga benen på ryggen och springa hela vägen hem men besvikelsen över mitt misslyckande skulle överskugga lättnaden. Jag hade bestämt mig. Ormjäveln skulle vidröras.
Jag tänkte på alla gånger jag suttit i detta vardagsrum och fikat, jag tänkte på alla timmar jag suttit vänd bort från glasburen med nacken och blicken fast som i kramp åt motsatt håll men att jag nånstans ändå gett mig en imaginär high-five för att jag faktiskt gjorde det. Jag befann mig i samma rum som en stor jävla orm och jag överlevde. Nu ska jag bara talla på fanskapet och sen är det klart, sen är min ormfobi borta. Det är så dom gör på Skansen när trams som detta ska botas, det har jag sett på TV.
Tårarna rinner längs mina kinder när min vän säger ”Är du beredd?”. Allt förutom ”svanstippen” på ormen är svart, jag ser bara en mörk tunnel, jag känner hjärtat bulta så halsbandet hoppar upp och ner, jag mår illa, jag tänker att lite kräks inte kommer märkas ihop med dom litrar av saltvatten som droppat från mina händer, kläderna går att vrida ur, hela jag skakar, jag förstår inte vitsen med det här, jag förstår inte meningen med att leva över huvud taget när det finns monster som detta som krälar runt på jorden. ”Kom igen nu! Nu kör vi!”. Jag hör orden men jag fattar inte vad som betyder. Vadå vi? VI? Hon BOR med den här besten, hon klappar den, matar den med döda råttor och kallar den vid namn. Morrisey. Morrisey! The first of the gang to die.
Två minuter senare står jag i snön på gatan och sväljer surt. Pekfingertoppen snuddade monstret och jag gjorde det. JAG GJORDE DET! Jag vidrörde ormen, mission accomplished och listan för året är genomförd. Kläderna är så fulla av udda kroppsvätskor att dom får lämnas på återvinningen i containern märkt ”Kemikalier” och lika lättad som jag känner mig för att jag klarade av detta oövervinnerliga lika stensäker är jag på att det inte hjälp alls vad gäller min ormfobi, snarare tvärtom. Det finns ingenting som hjälper mot min rädsla. Allt som har med ormar att göra, bilder, TV-program, teckningar i barnböcker, filmklipp, skogspromenader gör det BARA värre och därför och enbart därför försöker jag undvika filmer med ormtema. Venom till exempel. Det är som att vara laktosintolerant och hetsdricka 1,5 liter standardmjölk, det händer ju inte. Varför skulle det? Varför skulle jag titta på en film som handlar om en ormkille? Det är ju fullkomligt idiotiskt – och nu är det gjort.
När Louisianas träskmarker är spelplatsen, när venom betyder gift och den Venom jag känner till bäst är Spindelmannens fiende med solklara ormdrag så är det en film som jag rätt givet borde hålla mig ifrån. Men nejdå, jag stoppade filmen i spelaren och såg den. Hela. Varenda sekund. Jag blundade inte ens. Jo det gjorde jag så okej då, jag såg nästan hela. På slutet blev det lite ormäckligt, då tittade jag bort men det berodde nog mest på att jag hade en tonfiskmacka i handen och kombon tonfisk i munnen och ormäckel på TV:n är inge bra alls.
För övrigt var det inte mycket att se vare sig för ormälskare, motsatsen eller skräckfilmsälskare. Superfånig, mörk och menlös teen-skräckis, no more no less. Det var bra mycket mer skräck i det där vardagsrummet, den där nyårsaftonen, då när en 30-something nedkissad undertecknad skulle vidga sina vyer. Verkligheten överträffar oftast fiktionen, så även denna gång.
Nästan vilken liten grej som helst kan förändra ens liv om man bara är tillräckligt mottaglig. Det kan vara en händelse, ett ord eller som i dagens fall – en katt.
