Etikett: Mia Wasikowska

Publicerat

CRIMSON PEAK

Månadens filmspanarfilm valdes av Jojjenito och det kändes både som ett givet och ett jättebra val. Det finns väl inte en filmintresserad människa som INTE har något att säga och tycka om regissören Guillermo del Toro? Pans labyrint, Hellboy, Hellboy II, Mimic, Blade II, Pacific Rim, det är filmer många har sett – och kanske även TV-serien The Strain? Att han varit med och skrivit manus till Hobbitfilmerna (alla tre faktiskt) förvånar mig dock lite.

I min värld är del Toro en hjälte då Pans labyrint är en av mina favoritfilmer genom alla tider. MEN, precis som jag och filmspanarvännerna pratade om efter filmen, det är dumt att tro att allt han gör kan och ska jämföras med Pans labyrint. Det borde fanimej vara omöjligt att göra nåt som kommer upp i den nivån igen. Och ja, det verkar som att det ÄR omöjligt. Crimson Peak lyckas i alla fall inte komma ens i närheten av labyrintens storhet MEN det gör den å andra sidan inte till en dålig film. Inte alls. Det är Pans labyrint som är otroligt bra!

Med Crimson Peak bjussar del Toro på en redig spöksaga toppad med en kärlekshistoria, ett familjedrama, industriell framåtanda (Tom Hiddlestons Thomas Sharpe har dock en hel del att lära av ”I´m an oiiiiiil man you seeeee”, dvs Daniel Day Lewis karaktär i There will be blood), närgångna skärsårsscener som får mig att korva mig i biofåtöljen på samma sätt som hälsene-scenen i Jurtjyrkogården och lite krälande, blodiga och rykande CGI-spöken.

Det blir helt enkelt lite smått och gott som är både smått och gott men kanske lite…smaklöst?

Visuellt är Crimson Peak en njutning. Satan så snyggt allt är! Varenda bildvinkel, varenda stuckatur, lampa, snöflinga, tekopp, klegg-cistern, allt är magnifikt snyggt scenografiskt ihopsatt, det finns ingenting att klaga på. Tom Hiddleston är självlysande med den där blicken som kan smälta gravstenar om han fokuserar blicken tillräckligt länge, Mia Wasikowska fortsätter att vara Hollywoods största kvinnliga neutrum, Charlie Hunnam har rolig frisyr och Jessica Chastain är obegripligt bra som Lucille Sharpe, Thomas syster.

Jag tror det är genren det faller på. Vad är det för genre egentligen, vad är det jag nyss sett? Knappast en skräckfilm va? En spökfilm, ja, men den var inte det minsta ruggig eller spännande. Ett drama? Javisst. Men jag nöjer mig inte med det.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund, ögonen mådde finemangs med alla fina färger överallt. Men….filmen rockar inte. Den gungar knappt. Den håller sig liksom i båten på grunt vatten utan varken styv kuling eller stora gäddor som flaxar med den där….vad heter den….den där som sitter längst bak på fisken…..? Fenan? Men visst är den godkänd, absolut är den det!

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarkollegor om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

THE DOUBLE

The Double är en ohyggligt svår film att förklara och en än värre film att bedöma.

Jag såg filmen i korta stötar, det var som om hjärnan inte kunde ta till sig allt på en gång. Jag såg en kvart, stängde av. Jag började om kvällen efter, såg tjugo minuter, somnade. Kvällen efter lyckades jag se trettiofem minuter innan det var gonatt. Sakta men säkert betade jag av den och vid sjunde tittningen tog jag mig från början till slut. Sen var jag det. Slut.

Jävlar alltså, det här är en film som både tar och tär och den ger inte så värst mycket tillbaka, helt ärligt. Jo, den ger en del att tänka på och den ger mig nånslags nyförälskelse i Jesse Eisenberg. Eisenberg har för mig mest varit en skådis som gör det han ska och samtidigt levererar sina monologer med ett jävla tempo. Här blir han nånting mer, här blir han större än sig själv, han blir en GIGANT.

Eisenberg gör så mycket med sin roll här att det känns som han står i ett vägskäl. Beroende på vad han väljer för film härnäst kan han gå från en indiekändis till en av dom allra största. Efter en glimt på IMDb känner jag en fnysning röra sig genom näsan. Han spelar alltså Lex Luthor i storfilmen Batman v Superman som kommer 2016 och det kan ju blir hur som helst. Det kan bli som pingvinrollen blev för Danny DeVito eller som Jokern blev för Heath Ledger. Hur det blir för Jesse, ja den som lever får se.

The Double är Jesse Eisenbergs film rätt igenom. Mia Wasikovska spelar den kvinnliga huvudrollen men det är bara en andrafiol med otvättat hår, inget mer än så. Är Mia Wasikovska den kvinnliga versionen av Paul Dano?

Genremässigt jämförs The Double med Enemy vilket känns rätt rimligt. Filmerna kom ungefär samtidigt och i den ena filmen spelar Eisenberg två personer och i den andra är det Jake Gyllehaal som spelar mot sig själv. Båda filmerna är mörka och kräver en del av oss som tittar och för egen del tilltalas jag av båda.

Enemy är ett mästerverk i mina ögon, The Double når inte upp till samma höjder men det är bara att kapitulera för det faktum att jag är våldsamt förtjust av denna typ av tvillingfilmer. Det finns nämligen en till film som platsar in i detta gäng, David Cronenbergs Dubbelgångare från 1988. Efter en snabb summering ser jag att mitt medelbetyg för dessa tre filmer är hela 4,7! Hör jag en synål falla nu?

Publicerat

MAPS TO THE STARS

Det är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.

Havana Segand (Julianne Moore) är skådespelerska, neurotisk och bekräftelsetörstande. Jerome Fontana (Robert Pattinson) är en limousinechaufför som drömmer om ett liv som manusförfattare. Dr Stafford och Christina (John Cusack och Olivia Williams) är gifta och dom pushar den barnskådespelande sonen Benjie (Evan Bird) på ett sätt som får curlingföräldrar att verka helt hippie-slappa. Dottern Agatha (Mia Wasikowska) bor inte hemma. Orsaken till detta kan vara en spoiler så jag undviker att skriva mer om det.

Maps to the stars är en mänskigt grisig film. Det är långt ifrån det bästa David Cronenberg gjort men det är hästlängder, eoner, bättre än Cosmopolis. Visst finns det en hel del att klaga på med filmen (en viss eld-scen till exempel, skämskuddevarning på den), manuset är inte helgjutet på nåt sätt men det är en film som inte släpper från skallen. Direkt efter att jag såg den gillade jag den, nu gillar jag den ännu mer. Och Julianne Moore är sjukt bra – och ganska äcklig.

Maps to the stars visas på Stockholms filmfestival 8, 13 och 15 november. Se hemsidan för tider och biljetter. Officiellt premiärdatum verkar vara 6 februari 2015 men det har ändrats förr och kan säkerligen ändras igen.

 

Själv såg jag filmen på Malmö Filmdagar i augusti. Jag minns att det var lite blandade reaktioner från publiken. När det dyker upp recensioner från mina filmspanarvänner länkar jag till dessa här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

TRACKS

Robyn Davidson (Mia Wasikowska) är en ung kvinna som får ett ryck. Hon får för sig att hon ska vandra genom den australiensiska öknen från Alice Springs som ligger mitt i landet till kusten i öster och hon tänker göra det med endast fyra kameler och en hund som sällskap.

Robyn känns om möjligt mer trött på mänskligheten än jag kan göra dom dagar jag önskar att jag bodde på månen men då min önskan aldrig kommer bli mer än en dröm fullföljer Robyn sin idé. Hon tar anställning hos en kamelfarmare för att lära sig allt hon behöver kunna om dessa egensinniga djur och åtta månader senare snuvas hon på den enda lön hon blivit lovad – en egen kamel.

Men motgångar tycks rinna av Robyn som vatten på en gås. Hon är otroligt målmedveten, envis in absurdum skulle man kunna säga och det är helt klart positiva personlighetsdrag även om det ibland innebär att ett varmt socialt beteende inte direkt hamnar som första prio. Den som råkar ut för Robyns ”sämre sidor” vad gäller det sistnämnda är Rick (Adam Driver) som är anställd av National Geographic för att fotografera hennes strapats.

Jag såg filmen på en förhandsvisning i april, en visning som verklighetens Robyn Davidson närvarade vid och den efterföljande frågestunden var väldigt intressant. Den numera 63-åriga Robyn fick bra frågor och svarade både hjärtligt, charmigt och eftertänksamt och för egen del var den halvtimmen mycket mer givande än filmen. Att höra hennes tankar om filmen, om att se Mia Wasikowska som sig själv, om skillnaden mellan hur filmen blev och hur den hade blivit om hon själv fått bestämma och om sitt hemlands syn på aboriginer, jag tror inte jag varit på så många Q&A´s där intervjuobjektet varit lika öppen som här, hon var skönt bjussig.

I filmen förklaras hennes önskan att rymma från omvärlden med att hennes mamma tog sitt liv när Robyn var liten. I verkligheten var det inte så. I verkligheten fanns det ingen självklar anledning till äventyret men som Robyn själv beskrev det, hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes längtan efter ett galet mål och/eller ensamhet men nu är hon kvinna, då måste det letas upp en anledning, hittas en förklaring. Jag satt där och kände mig lite träffad. Under filmens gång kände jag nämligen ett behov av att få reda på mer om varför men med  IRL-Robyn-kött på benen släpper jag den tanken.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.

Jag undrar om Robyn Davidson läst Karin Boye, jag hade i alla fall gjort det när jag var i Australien och stampade mig fram i öknen mellan Alice Springs och Ayers Rock. Med svår dödsångest, ormfobi och totalt uppäten av vidriga insekter i sovsäcken så hörde jag ingenting annat än att det var farligt att vistas där. Jättefarligt. Det kryllade av dödliga ormar, insekter och dingos men av dessa får man se föga under den här nästan två timmar långa filmen. Jag som satt på helspänn och bara väntade på ett hugg eller ett stick eller en hungrig morrande dingo vid lägerelden, jag kände mig nästan lite besviken. Jag såg mer av dessa djävulens påfund under mina tre dagar i öknen än Robyn verkar ha gjort på ett halvår och jag vet inte om det var hon som hade tur eller om det var min Crocodile Dundee-ish ökenranger som gillade att skrämmas men sanningen kanske ligger nånstans mitt emellan.

Hur som helst så blev jag inte direkt berörd av filmen. Den hade ett enda score filmen igenom, såndär given plinketiplonk-hitta-sig-själv-flum-musik och det var väldigt många närbilder på fräsande kameler och deras garnityr. Däremot kunde jag tänka tillbaka och känna värmen från skållhet röd sand under fötterna och jag kunde förnimma känslan av dom där stjärnklara nätterna under bar himmel med stjärnor som sov på min hand när jag sträckte ut den (dom där nanosekunderna jag vågade göra innan det klev nåt rassligt med många fötter över handflatan).

Det är kanske så att vi alla har våra egna Tracks att klara av, våra egna mål att nå med eller utan en av omvärlden godkänd anledning. Det räcker gott att man fattar själv.

Jag såg filmen tillsammans med Jojje, Henke och Joel. Klicka på namnen för att läsa deras syn på filmen.

Publicerat

STOKER

Nicole Kidman får passa sig lite nu. Jag älskar henne som skådespelare men skillnaden mellan det perfekta utseendet och en badanka är mindre än vad många tror.

Det tar ganska lång tid in i filmen innan jag tänker på någonting annat än Nicole Kidmans överläpp och det faktum att den tatuerade killen i Prison Break, Wenthworth Miller,  skrivit manus. Hade filmen varit överväldigande jätteintressant hade tankarna inte flugit iväg såhär, då hade jag tänkt på India Stoker (Mia Wasikowska) och hennes familjs öde när pappa Stoker (Dermot Mulroney) så tragiskt gått bort och mamma Evelyn Stoker (Nicole Kidman) försöker sörja på sitt iskalla vis. Så kommer pappans snygge bror Charlie (Matthew Goode) som India inte ens visste fanns och ska bo hos dom i det stora pråliga huset. Charlie är konstig och lite het tycker India som smyger omkring i bowlingskor, spelar piano och onanerar i duschen när hon är smutsig och leran som rinner ner i badkaret ser ut som bajs.

Egentligen är det inget större fel på filmen men jag tror att den behöver ett par tittar för att bitarna ska falla på plats och en omtitt intresserar mig inte jättemycket just nu. Men det jag bär med mig är slutsången, Becomes the color med Emily Wells, som är en helt PERFEKT avslutningslåt, att Wentworth Miller skrivit manus samt att Nicole Kidman är på vippen att transformeras till badanka. Jag kom liksom inte längre än så.

Publicerat

ONLY LOVERS LEFT ALIVE

Min sista recension under filmfestivalen är även den sista filmen jag såg. Skinkorna bestämde sig för att klara av dom två sista timmarna på Park utan tjafs, det var inga köer att tala om trots i princip utsåld visning, jag hade rimliga förväntningar på filmen efter att ha sett tweets från vissa som vittnade om extremlåga betyg. Det var tredje kvällen i rad som jag gick på bio med Jojjenito-Johan och Fripps filmrevyer-Henke och jag hade en ”sista natten med gänget” känsla i magen. Efter denna visning var festivalen över för min del. Här på bloggen kommer dock ett inlägg till – sammanfattningen.

.

Jag har jättesvårt att se Tilda Swinton som en attraktiv kvinna. För mig är hon mer ett intressant väsen än någonting annat. Jag trodde jag hade svårt att se Tom Hiddleston som nånting annat än en elak Loki med ihopbitna käkar men närå, det gick finfint att se honom i svarta rockerskläder, kängor och solglasögon. Tillsammans är dom stencoola som Adam och Eve i Jim Jarmusch vampyr-indie-drama, en film som visade sig vara betydligt bättre än jag på förhand trott.

I Jim Jarmusch filmer går det inte undan direkt. Han använder sig oftast av ett tempo som en drogad vandrande pinne kan hålla jämna steg med och denna film är inget undantag. Men den mysiga musiken från till exempel Broken Flowers är här utbytt mot nåt Ravi Shankar-gnäll som jag näppeligen orkar lyssna på när jag befinner mig på semesterresa på varmare breddgrader, än mindre i två timmar i en biosalong. Jag verkar dock vara ensam musik-neggare i sällskapet, resten av mitt biosällskap verkade mycket nöjda.

Adam (Hiddleston) bor i ett kråkslott utanför Detroit, komponerar musik och lever ett mycket ensamt liv. Det enda sällskap han har är en trotjänarvän/assistent (som skrivit på sekretessavtal) om hjälper honom med diverse projekt. Eve (Swinton) bor i Tanger i Maracko (därav klinketiklonkmusiken kan jag tro). Eve får sitt livsuppehållande blod från Marlowe (John Hurt), nån form av vampyr-legend-farbror som faktiskt har åldrats även fysiskt. Adam köper sitt blod av en pengakåt labbkille på sjukhuset. Han smyger in där utklädd till Dr Faust med ett antikt stetoskop runt halsen.

Adam och Eve är flera hundra år gamla och dom verkar ha varit tillsammans sedan urminnes tider. 1868 gifte dom sig för tredje gången. Eve reser till Detroit för att hälsa på Adam och hon hinner bara vara där några dagar innan hennes lillasyster Ava (Mia Wasikowska) dyker upp. Hon är kanske bara trehundra år gammal men beter sig som en riktig gränslös tonåring. När hon har sönder Adams vinylskivor känner jag att jag blir arg. Jävla respektlöst beteende. Nånstans reagerade jag mer på det än när hon bitit en man till döds.

Jag tror inte jag ska skriva så mycket mer om handlingen, dels för att jag inte vill, dels för att jag inte tror att det är viktigt, dels för att det inte finns så mycket mer att tillägga. Only lovers left alive är nämligen en ganska knepig film på det sättet. Det går inte att handfast ”ta” på vad som är bra eller dåligt, jag tror att man antingen köper känslan i filmen eller så gör man det inte. Jag köpte den mittimellanmycket och jag har en svag aning om att mina filmbloggande vänner skulle vilja göra såhär med det ordet: mittimellanmycket.

Klicka in hos Jojjenito och Fripps filmrevyer och titta om jag har rätt.

Publicerat

LAWLESS

För några år sedan var jag under en period så hyperstressad att jag knappt sov på nätterna. Min räddning var lunchtimmen då jag bäddade mer mig i fikarummets mysiga soffa och i totalmörker stoppade hörlurar i öronen och lyssnade på soundtracket till Brokeback Mountain. Det tog sällan mer än fem minuter innan jag somnade och jag sov helt lugnt tills klockan ringde. Vaknade visserligen vimsen och konstig men det var det värt, kroppen behövde den där vilan något ofantligt.

Jag lyssnar fortfarande ganska ofta på detta soundtrack och det gör mig lugn ända in i själen. Det är väldigt sällan filmmusik lyckas få mig i den känslostämningen även om jag uppskattar den sortens musik minst lika mycket som ”vanlig” dito. När jag tittar på Lawless märker jag att musiken får mig att känna nästan samma sak som Gustavo Santaolalla lyckades med i Brokeback Mountain, pulsen går ner, jag mår bra, jag tänker aktivt på vilken musik jag hör och även när det är actionscener, högt ljud och stark musik så bibehåller jag min känsla av total harmoni. Låter det flumdruttigt? Ja, kanske. Det kanske ÄR flum men det är likväl sant för mig. Musik är en viktig ingrediens i film och när den funkar så kan den lyfta den mest mediokra historia till oanade höjder.

Nu är inte Lawless en medioker historia på något sätt men med andra skådespelare och sämre folk bakom spakarna kanske den hade klättrat upp till en stark tvåa/svag trea på sin höjd. Nu är den mycket bättre än så.

Vi befinner oss i 20-talets USA, en period som karaktäriseras av spritförbud, Al Capone och välklädda män med hatt men utan samvete. Bröderna Bondurant, Jack (Shia LaBeouf), Howard (Jason Clarke) och Forrest (Tom Hardy) struntar i lagen och har egen tillverkning av sprit som dom tjänar rätt bra med stålars på. Självklart är det här inget som kan fortgå i godan ro, det finns andra intressenter som vill ha en del av kakan och som inte gillar bröderna alls. En ganska ordinär gangsterstory med andra ord, ändå får jag inte känslan av att detta är det minsta ordinärt. Tvärtom. Det här är….bra.

För det första så tror jag att jag är kär i Tom Hardy. Bara det gör säkert att filmen växer en hel del i mina ögon men jag måste säga att hans röst är så jävla grym! Jag som trodde att han använde sig av nån röstförvrängare i The Dark Knight Rises men han pratar precis likadant här som han gör som Bane. Om han började läsa in talböcker skulle jag aldrig sluta läsa böcer med öronen. Sen gör det inte saken sämre att han är ”en riktig karaktärsskådespelare och inte ett bara ett valfritt köttberg” (Tack Emma för den mitt-i-prick-kommentaren!) I rollen som Forrest Bondurant får han en hel del att bita i och jag är rätt igenom imponerad men det är inte bara han som är bra i den här filmen.

Jessica Chastain (som Forrests kärlek) har den typiska Jessica-Chastain-rollen (lite samma som i Tree of life och Take Shelter), hon är ett steg bakom men lyser i varje scen, inte ful, aldrig för snygg och alltid lojal. Shia LaBeouf kämpar på med sin Jack som får utstå både det ena och det andra och även han är en skådespelare som sällan gör mig besviken, liksom Guy Pearce även om jag kan tycka att han är aningens beige i en del roller. Här är han dock inte beige, här är han hård som granit.

Det går inte att skriva om Lawless utan att nämna tre punker till som är alldeles utsökta. Ljudet är fantastiskt, våldet är snyggt grafiskt och på gränsen till för mycket även för en hårdhudad sate som jag och sen har vi Gary Oldman. Gary Oldman är KUNGEN av dom alla!

Sammantaget är Lawless underhållande, spännande, jäkligt snygg och Tom Hardy i högform. Se den vettja!

 

Publicerat

RESTLESS

Det finns fem anledningar till att se den här filmen.

1. Du gillar regissören Gus Van Sant och hans namn lockar oavsett produktion.

2. Du såg Alice i Underlandet och tyckte det var en fräsig film och kanske kärade du ner dig i Mia Wasikowska efter det.

3. Du är ett stort fan av Dennis Hopper, du saknar honom varje dag och bara vetskapen om att hans son Henry innehar den manliga huvudrollen i denna film gör att du blir alldeles spattig i sinnet.

4. Du såg cancerkomedin 50/50 och har liksom fastnat för genren och kanske hoppas du att Restless ska vara nåt liknande. Du laddar upp med näsdukar över hela soffbordet, tar ett djupt andetag och hyperventilerar redan till förtexterna.

5. Du bryr dig egentligen inte alls men har fått filmen gratis och då gratis är gott och inget bättre finns att tillgå så ser du filmen.

Har du inte sett filmen men känner att du inte passar in i någon av punkterna 1-4, strunta i den. Själv var jag en mix mellan nummer 1 och 5 och då funkade filmen hjälpligt men inte mer. Filmen känns nämligen lite för lågmäld, lite för indie, lite för beige för sitt eget bästa. Den är som en tulpanlök man stoppar ner i jorden på hösten men så blir man snuvad på våren och löken struntar i att växa upp och blomma ut. Snopet liksom. Jag vill stoppa i startkablar, putta för hand, få organismen i rörelse framåt, ditåt, hitåt, åt NÅT jävla håll men nej, den är fastvuxen i asfalten och tänker så förbli och jag känner såhär efteråt att jag struntar i vilket. Filmen nådde inte mig och det är okej. Det med.

Publicerat

Jane Eyre

Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.

Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.

Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.

Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.

Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.

Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.