Etikett: Michael Clarke Duncan

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: DAREDEVIL

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck.

Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar)

Daredevil, på svenska även kallad det tuffa namnet Demonen eller det kanske lite mindre tuffa Våghalsen, är en karaktär skapad av Stan Lee för Marvel. Egentligen heter Daredevil Matt Murdock och på dagtid jobbar han som advokat. Det är först när mörkret sätter in som han blir blind brottsbekämpare, eller ja, blind är han visserligen dygnet runt men mmm, du fattar.

Den här filmen kom 2003 och jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Jag har inte sett filmen sedan dess och när jag nu sett om den förstår jag varför. Med min 13-årige son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredeviln.

Daredevil är ett hafsverk från början till slut. Ingenting är bra med den här filmen, till och med skurkarna är dåliga. Colin Farrell som Bullseye lyckas med konststycket att spela över när han är en karaktär som lever på att spela just över och Michael Clarke Duncan som Kingpin är en av serievärldens mest underliga bad guys. Dessutom har han inga övermänskliga krafter mer än att han är stor vilket bara är larv i sammanhanget. Jennifer Garner är söt men inte ens hennes Elektra är trovärdig. När hon fajtas skrattar vi och vi skrattar kanske lite för hårt och lite för elakt men ack så skönt det är att skratta på det viset ibland.

För att vara en ”påkostad” film med mängder av ”effekter” är det sällsynt dåligt. Dom har lyckats med att misslyckas med nåt så fundamentalt som perspektiven vilket gör att man ibland faktiskt inte kan se om Daredevil hoppar eller glider eller om det är tio meter ner till backen eller hundra. Tänk om samma miss hade gjorts i Spider-man, snacka om att det aldrig hade kommit en tvåa.

Jag hoppas att Ben och Jennifer sa ”det här blir nåt att visa barnbarnen” för allt annat med denna film är totalt bortkastat. Alltså, T-O-T-A-L-T!

Publicerat

DEN GRÖNA MILEN

Att som förälder se film tillsammans med mina barn är en upplevelse jag värderar otroligt högt.

Att se om en film jag sett för länge sedan och se den genom mina barns ögon är nästan lika häftigt som att åter kunna känna barndomens pirr i magen på julafton bara för att jag ser att barnen är så jädra glada och förväntansfulla. Jag påminns om saker. Sånt som är viktigt. Dom stora frågorna. Livet, döden, det mysiga i att kunna tugga på en ischoklad – inklusive liten färgglad folieform – utan att få som elchocker i hela munnen och få frågor som varför folk väljer att vara dumma när man kan vara snäll, ja, såna grejer.

Den gröna milen är en film som inte är helt lätt att bena ut. Stephen Kings berättelse handlar om fängelsechefen Paul Edgecomb (Tom Hanks) som lider av jordens jävla urinvägsinfektion och som får en nyanländ fånge som väntar på sin tur till elektriska stolen, en fånge som inte riktigt är som alla andra, inte på något sätt. John Coffey (Michael Clarke Duncan) är dömd till döden för våldtäkt och mord på två små tvillingflickor. Han är svart, han är stor som ett hus och vid första anblicken verkar han vara aningens mentalt klen.

Paul och Coffey kommer bra överens men Paul tycker att det är nåt som inte stämmer. Vad gör Coffey där? Är han verkligen skyldig, han som inte verkar ha en ond cell i kroppen? Samtidigt har Paul grova problem med sin kollega Percy (Doug Hutchison) som med vidriga översittarfasoner förstör stämningen på hela avdelningen.

Jag kan säga att det blev många tryck på pausknappen under denna tre timmar långa film. Det blev nästan Ben Hur-längd på det hela till slut. Det var många frågor, många tårar och hur förklarar man egentligen för ett barn att dödsstraff finns? Jag tycker det är svårt. Hela upplevelsen av den redan från början känslomässiga filmen blev totalmaxad av att ha ett funderande barn med tårar i ögonen alldeles nära med tusenmiljarder vettiga undringar. Varför gör dom så? Vem ger dom på fängelset rätt att döda andra? Och varifrån kommer råttan?

– Jag tycker filmen är jättebra men den är jättejobbig att titta på, sa sonen efter en halvtimme, en timme, två timmar, tre timmar och långt efteråt. Jag tycker såna filmer är bra filmer. Alla filmer behöver inte handla om flabb, tjoink, vrooom, pingviner, kiss och bajs, inte filmer som barn ser heller. Jag tror inte på det. Jag tror benhårt på att det går att lära sig massor att saker genom att se bra och tänkvärd film vilken ålder man än har.

Jag ser inte alls på Den gröna milen på samma sätt som min son. Min dotter ser den på sitt sätt, min mamma på sitt. Jag tycker absolut att det här är en bra film, fint gjord på alla sätt, bra skådespelare, mysig känsla, skönt flow. Det är ingen fullpoängare i min värld men som filmatisering av en Stephen King-bok och som familjefilm med hjärna är den alldeles utmärkt.

Publicerat

A night at the Roxbury

Steve Butabi (Will Ferrell) och Doug Butabi (Chris Kattan) har det inte lätt vare sig med brudar, pappans plastblommeaffär eller sig själva och dom har en osviklig förmåga att hamna i nån form av händelsernas limbo när dom är ute och ”partajar” om kvällarna.

Dom är uppklädda till tänderna och redo för att inta både dansgolvet och tjejerna men får ändå finna sig i att lulla hemåt ensamma och besvikna eftersom inget av inneställena släpper in dom, allra minst The Roxbury som är det coolaste stället i stan.

Så en dag blir dom påkörda av Richard Grieco, ja precis, den Richard Grieco som sedan TV-serien 21 Jump Street i slutet på 80-talet (och filmen Om blickar kunde döda) inte gjort sig känd för så mycket mer än otaliga plastikoperationer. Men han är någon och det räcker för att kunna gå före kön på Roxbury med bröderna Butabi i hasorna.

Jag vet att Will Ferrell är en skådis som i mångas ögon är bland det roligaste som kan skådas på film, men jag är inte med i den fanklubben. Jag förstår inte det roliga, det unika i Herr Ferrells sätt att vara komisk. Tough luck för mig, men så är det.

Däremot skulle jag aldrig någonsin kunna totalsåga en film vars förtexter börjar med en av mina absoluta favoritlåtar från 90-talet: Haddaways ”What is love”. Hjärtat börjar slå som vore jag nykär, benen stampar i takt och det dröjer inte många sekunder innan jag sitter och skakar huvudet i samma takt som männen i bild och jag fortsätter konstigt nog med det hela filmen igenom trots att historien om loser-bröderna Butabi allt annat än engagerar mig.

Visst finns det ett par scener som är rätt kul men mest av allt är filmen ganska… jobbig. Pojkarna är inte speciellt charmiga, inte direkt snygga och lite för hjärndöda för sitt eget bästa men ändå ganska oskyldiga och snälla i all sin 90-tals-estetik.

Näe. Jag harklar mig, rättar till kragen, slutar klappa händerna som en leksaksapa och säger som dom gamla indianerna: What is love? Baby don´t hurt me, don´t hurt me, no more.

(Här finns hela soundtracket till filmen, dock inte med originalartisterna tyvärr men det är en samling sjuuukt bra låtar.)

Publicerat

Katastroffilmstisdag: ARMAGEDDON

Oljeborraren Harry Stamper (Bruce Willis) är ingen bra farsa. Dottern Grace (Liv Tyler) vägrar kalla honom något annat än ”Harry”, mer än så behövs inte för att vi ska ana ett frostigt förhållande mellan far och dotter. Att dottern gökar med Harrys ”högra hand” (det lät äckligare än det är) på riggen, A.J (Ben Affleck), gör inte saken bättre.

Plötsligt blir relationen dessa män emellan kall som is, Harry får tag i ett gevär och börjar skjuta på A.J.  Inte för att döda men för att förstöra en fot eller så. Tuppfäktning på oljerigg redan till förtexterna med andra ord.

Samtidigt är en asteroid på väg mot jorden i 35000 km/h. Det finns ingenting att göra, ingenting som kan förskjuta dess bana. Den kommer att krascha rätt ner på Jorden och vi kommer alla att dö den riktiga katastroffilmsdöden, dvs hela jordens befolkning och på direkten, no mercy. Inte ens bakterier kommer att överleva. Det enda som skulle kunna förgöra asteroiden och därmed säkra människans överlevnad är att borra sönder den i småbitar och vem är bäst lämpad för jobbet att åka upp i rymden med en jätteborr och fixa problemet? Jo, Harry, såklart.

En av mina bästa kompisar i gymnasiet sa ofta att jag kunde ”låta bitsk” när jag pratade om någon eller något jag inte gillade. Jag vet inte om bitsk är det bästa adjektivet jag kan beskriva mitt skrivande tonläge med men det skulle kunna vara så. Alternativet är ”hånfullt spydig” men det kan även vara en kombination av dom båda massivt kryddat med det värsta jag vet: uttala orden med gogi-gogi-bäbisspråk.

Jag avskydde Armageddon när jag såg den på bio 1998. Jag verkligen AVSKYDDE den. Jag gillade katastroffilmer redan då och hade antagligen ganska höga förväntningar men nej, filmen kraschlandade totalt för mig. Inför detta tema såg jag om den, tänkte att jag kanske kunde slippa dom värsta sura uppstötningarna av Ben Affleck (efter den positiva The town-upplevelsen) och kanske kunde jag lägga huvudet på sned och ha både förståelse och sympati för dom keckiga effekterna som nu i alla fall har 13 år på nacken (men som var riktigt undermåliga redan när filmen var ny). Jag tänkte att kanske kunde jag se förbi det faktum att filmen totalt saknar värme, att relationen mellan Harry-Grace-A.J är den enda stark och beskrivande nog för oss tittare att bita i, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Grace med sin ständigt lika läppstiftsmålade röda putmun i kombination med den obehagligt bårhusvita ljussättningen mot hennes ansikte som är konstant filmen igenom gör att hon blir lika levande som dom stackarna som ligger på britsar i kylrum med vita lakan draperade över sig och en liten identifikationslapp fastsatt med en gumminsnodd runt stortån.

A.J i Ben Afflecks gestaltning känns omysig, stiff och stört omöjlig att känna tycke inför vilket även stämmer in på Harry. Harrys borr-polare Rockhound (Steve Buscemi)  och Bear ( Michael Clarke Duncan) är dom enda mänskliga varelserna i hela filmen och dom får båda skönt dräpande oneliners men vad hjälper det? Det är 150 minuter filmtid som ska fyllas upp och det finns vettigt material till kanske 40.

Det finns ett par infallsvinklar som i mina ögon gör Armageddon till en nästintill otittbar film.

Den första är att filmen fanimej är obegriplig. Första halvan av filmen är bitvis ganska tjommig. Det händer verkliga saker, karaktärerna presenteras och visst är det som en fontänorgasm av testosteron men det går ändå att ta sig igenom det utan att gnaga sönder knogarna. Men sen, sen kommer Uppskjutet! Killarna delas upp i två raketer som båda ska ta sig till asteroiden och det är där jag tappar allt intresse, då när det på pappret borde bli som mest spännande då håller jag på att krevera av tristess.  Det är datoranimerade rymdkulisser, det är flygande stenar, det är kraschande raketer och jag vet inte vilka snubbar som är var, vilka som överlever (och varför) och jag vet inte varför dom promt ska docka med en alkoholiserad kosmonaut (Peter Stormare) som suttit fast i en egen raket i 18 år. Allt är mörkt, det pyser, ryker och exploderar och jag sitter och gäspar och längtar efter att känna kissblåsan fyllas så jag kan gå på muggen med giltigt förfall.

Det andra som gör att jag tycker väldigt illa om filmen är att den är som en jävla propagandafilm för USA som nånslags världsfader. När presidenten talar till det amerikanska folket så stannar inte bara USA upp utan hela världen, alla tittar på TV, alla lyssnar och begrunnar och det filmas från allsköns platser, från Europa till nån öken i mellanöstern till Taj Mahal. Detta fenomen kan man visserligen se i många katastroffilmer (speciellt) men sällan är det gjort på ett osmakligare sätt än här. Det är virveltrummor, det är ett par tre bläckblåssektioner med onormal lungvolym, det är scen efter scen efter scen med hallelujah-moments där Stars & Stripes är i förgrunden och jag blir bara så ända in i benmärgen trött. Trött och äcklad. Den där torrborstningen med spagettisleven när jag ligger i fosterställning i duschen känns inte helt offside faktiskt.

Det tredje som gör filmen så skitdålig är detta: FÖRSÖK INTE LURA MIG ATT DET GÅR ATT LANDA OCH STANNA  EN RYMDFÄRJA PÅ EN FLYENDE ASTEROID GENOM ATT FÄLLA UT EN FUCKING JÄVLA MINISKIDA UNDER CHASSIT! MICHAEL BAY, FÖRSÖK INTE ENS! EN SKIDA? HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR??

För alla som vet med sig att dom borde gå en kurs i ilskekontroll (likt Adam Sandler i Anger management) – se Armageddon. Om vardagsrummet är intakt efteråt finns det mycket latenta aggressioner att lura fram. Om vardagsrummet däremot ser ut som en hotellsvit dagen efter att Keith Richards haft efterfest, ja, då är du mentalt frisk. Åtminstone förstår JAG dessa aggressioner.