Etikett: Michael Haneke

Publicerat

HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)

Publicerat

FUNNY GAMES U.S

Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.

I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.

Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.

Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.

Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

AMOUR

Att tänka på sig själv som gammal kan ibland vara rätt kul, i alla fall om man ser på sig själv som frisk, rik och att Doc Martens fortfarande tillverkar skor.

Det motsatta, att se på sig själv som gammal och inte bara skröplig utan riktigt sjuk, beroende av andra människor för att fungera, för att hålla sig ren, för att kunna äta, det är liksom inte lika kul. Det är en tanke som för mig är så jobbig att jag gärna slår bort den. Den är för hemsk, för ångestframkallande och framförallt för långt fram i tiden.

När jag och min mamma går in på salong Victoria på Götgatan för att se Michael Hanekes nyaste film Amour så sjunker medelåldern med tjugo år – och det beror inte på mamma. Samtliga biobesökare hade i ålder kunna byta plats med filmens huvudkaraktärer Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva), ja, utom jag då.

Georges och Anne har levt ett helt liv tillsammans och har det mysigt ihop även nu på ålderns höst. Dom känns sådär genuint kära i varandra fortfarande. Det är en härlig syn , jag blir varm i magen och sen tänker jag på hur utdöende denna typ av livslång relation är för min generation och dom som komma skall och då blir jag lite ledsen. Fast vad är det att bli ledsen över egentligen? Jag tycker bara att det finns nåt fint och värdigt över par som varit tillsammans från skoltiden till livets slut men samtidigt är det kanske naivt att tycka så? Kanske är det lite tråkigt? Kanske är det rent av bra att inte vara tillsammans med en och samma person hela livet? Jag vet inte, jag har inga direkta svar, jag vet bara att filmen bjuder upp till funderingar som jag sällan behöver ha när jag går på bio och tempot i filmen gör att det finns tid att tänka tankarna klart. Det känns både annorlunda och lyxigt.

Michael Haneke är en spännande regissör tycker jag. Även i hans mindre bra stunder lyckas han göra riktigt intressanta filmer och han vänder inte sällan på perspektiven. När ”vanliga” regissörer visar att något händer så kommer ett klipp som ett brev på posten. Vi som tittar på filmen får se händelsen, vi bjuds på situationer och förklaringar. Haneke gör inte så. När något av värde händer i hans filmer låter han kameran vila. Jag hör vad som händer, jag förstår vad som sker men det jag får se är spegelbilden, någons ansikte, en reaktion, en publik, inte det uppenbara. Jag gillar det. Han kräver något av mig som tittar, jag kan inte bara sitta och glo, jag måste vara med i matchen.

Trots en långt ifrån ens halvfull salong så sitter 90% av alla människor ihoptryckta på fyra rader. Vad det beror på vet jag inte men det är ganska jobbigt. Min mamma är en rätt fysisk biobesökare, hon reagerar på höga ljud, hon låter, sparkar med fötterna, visar alla känslor hon har högt och ljudligt och det är irriterande som det är. På min andra sida satt en annan tant som vad gäller bensparkar var en klon av min mor – plus att hon tuggade kola med öppen mun filmen igenom. Jag tror inte att deras beteende har nånting med mitt betyg av filmen att göra men den har med min syn på vad äldre människor ser i filmen som jag inte gör att göra.

Det gräts mycket i salongen. Jag hörde spridda snyftningar från både män och kvinnor men jag hörde även ett par som pratade sig igenom filmens första halva och sen lämnade salongen med buller och bång. Själv kände jag nästan inga känslor alls. Visst är det både en fin och en hemsk film men jag kunde inte ta den till mig. Jag känner mig fortfarande närmare den väldigt unga jag som jobbade på hemtjänsten och bytte blöjor, stomipåsar och liggsårsplåster än jag gör med den gamla jag som kanske får en stroke och tappar förmågan att fungera. Tyvärr tror jag att filmen berör äldre mycket mer än yngre och jag tror att det är fullt naturligt att det blir så. Det handlar inte om det är en dålig film på något sätt, för det är det inte.

Amour vann Guldpalmen i Cannes i år. Jag kan inte bedöma om det är ett korrekt val eller inte men det kanske säger nåt om filmåret 2012 som helhet. Jag tycker inte det är ett starkt år och jag tycker inte Amour är någon av Hanekes bästa filmer. Den är intressant, viktig, välbehövlig och välspelad men något mästerverk är det inte.

Publicerat

Fredagsfemman # 42

5. Ben Affleck i skägg

Idag har Argo premiär. Jag kommer gå och se filmen trots att huvudrollsinnehavaren och regissören heter Ben Affleck. Han har skägg så jag behöver inte tänka att han är Daredevil. Jag kan bara tänka att han är Ben Affleck i skägg som agerar i en film jag faktiskt tror på. Jag säger som dom gamla indianerna: Positivt tänkande har aldrig dödat nån.

 

4. Michael Haneke har också skägg

Haneke är en bra mycket bättre regissör än Affleck även om Affleck är en bättre regissör än han är skådis. Hur Haneke är som skådis kan jag inte uttala mig om men jag kan ju gissa att han är bättre än Ben Affleck. En påste kattsand är bättre än Ben Affleck. Haneke vann i alla fall Guldpalmen i Cannes med sitt strokedrama Amour som har premiär idag. Det kan bli en dubbelbio på A nån dag.

 

3. Carolina Gynning har inte skägg men får vara med ändå

Jesper Ganslandts film Blondie har premiär idag och med det även Carolina Gynning som skådespelare på stor duk. Mer än så skriver jag inte om detta förrän filmen är sedd, det kan bli så tokigt då åt alla håll och kanter. Det solklara är att vad man än tycker så är det på grund av Gynnings medverkan som det skrivits så pass mycket som det gjort om filmen, jag menar, hon är trea till och med på MIN lista. Weird.

 

2. Skräckfilmslängtan

Jag har sett så mycket drama på sistone att det känns som att jag innehar nåt slags svenskt rekord, i alla fall svenskt personligt rekord. Jag känner också att jag är lite mätt. Jag behöver annan mat, jag behöver klegg, jag behöver blod och skrik och kroppsdelar och framförallt behöver jag bli lite rädd igen. Jag har några skräckfilmsdagar inplanerade framöver när jag kommer grotta ner mig i detta och har du tips på någon obskyr rulle jag inte får missa så är det bara att tjoa.

 

1. Bane

Jag kan inte släppa den här mannen. Jag är fortfarande grymt fascinerad av honom, filmen kommer nästa vecka och jag kommer garanterat köpa en Bane-docka till mig själv i julklapp om jag hittar en snygg. Och nej, inte i naturlig storlek, DÄR går gränsen. Jag är INTE Fiffi and the real boy.

Publicerat

BENNYS VIDEO

Vad är skönast? Springa i skogen bland stock och sten och få ren luft i lungorna eller kuta på ett löpband tillsammans med tjugo andra svettiga löpbandslöpare på Sats?

Vad är mest givande? Att ha tre hundra facebookvänner som du håller koll på och som håller koll på dig eller tre nära vänner som du pratar öga mot öga med när tillfälle ges?

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten?

Jag tror inte att det här är helt enkla frågor med självklara svar, inte någon av dom, men efter att jag har sett Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten börjar det åtminstone snurra i min skalle.

Benny (Arno Frisch) bor med sin mamma och pappa (Angela Winkler och Ulrich Mühe) och han har egentligen bara ett enda intresse: film. Han hyr film dagligen i den lilla videobutiken och det är inga ”vanliga” filmer han ser, det är uteslutande våldsfilmer och skräckfilmer.

I sitt rum har han en videokamera på stativ och han filmar ofta och gärna. Filmen från när han var på landet med sina föräldrar och dom dödade en gris går på repeat i pojkrummet. Han har dragit ner samtliga svarta rullgardiner för fönstren och filmar utsikten från fönstret med kameran, utsikten som sedan kan ses på TV-apparaten, live fast som på film. Allt som ses på en skärm är intressantare än det som sker i det riktiga livet. Allt. Alltid.

Utanför videoaffären träffar han på en flicka som även hon verkar vara väldigt filmintresserad. Föräldrarna är bortresta över helgen och Benny är ensam hemma. Han passar på att bjuda med sig flickan hem och hon stannar en stund och han passar på att visa henne grisfilmen och även det av honom stulna slaktvapnet. ”Har du sett en död nån gång? I verkligheten alltså?” frågar flickan Benny. För henne är skillnaden mellan film och verklighet stor, reell och inte särskilt konstig men för honom är den mer luddig. Finns det ens någon skillnad undrar jag? Är han ens med i matchen? Hur det än är med den saken så laddar han vapnet och ger det till flickan. Skjut då, fegis, säger han. Skjut själv, säger hon och han skjuter.

Det finns så mycket att skriva om den här filmen, så mycket som handlar om föräldraansvar och idiotungar, varför ungar blir idioter och varför föräldrar inte orkar vara föräldrar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om moral och sunt förnuft och fortsätta mitt mässande om vikten att lära barn kunna känna – och FÅ känna – empati. Brist på empati är tamejfan roten till allt ont här i världen, stort som smått.

Att se Ulrich Mühe, den beige näbbmusen från De andras liv, var intressant då hans karaktärer i dessa filmer inte skiljer sig nämnvärt åt. Dom är båda duktiga på sitt jobb och slutför det dom är ålagda att göra med tysk klinisk precision. Arno Frisch var sjutton år när han spelade fjortonårige Benny och fem år senare spelade han skithuvet Paul i Funny games, en rollkaraktär som lika gärna skulle (och borde) ha hetat Benny. Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag. Haneke gör ingenting av en slump. Kan Benny döda en flicka när han är fjorton, vad kan han då inte göra när han är runt tjugo?

En film som Bennys video har så många bottnar och så många frågeställningar som jag skulle vilja analysera, alternativt höra någons åsikt som lyckats resonera klart över filmen. Har du sett filmen och har något du vill tillägga, skriv gärna en kommentar.

Har du sett filmen OCH kan resten av Michael Hanekes repertoar som ett rinnande vatten OCH brinner av längtan att berätta om dina filmfunna klurigheter för andra? Kan du inte starta en studiecirkel hos ABF och ringa mig? Jag kommer, count me in!

 

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.